I februari 1972 började jag ana vilket spår jag redan var inne på. Jag hade rätt länge känt hur ett djupt tvivel växte fram på hållbarheten i den rådande utvecklingsmodellen för samhället. Men jag kunde inte artikulera den här känslan i en analys av situationen eller i förslag till hur det i något slags mening skulle kunna bli bättre. Och jag kunde inte identifiera mig helhjärtat med hur samhällskritiken formulerades på den tiden. Det hela blev därför famlande och personligt. Jag kände mig som en främling i en värld som jag tyckte hade drag av dårhus.
Men mitt i vintern 1972, på ett gammalt turisthotell på Mallorca, lyste det alltså plötsligt till. Jag deltog på en lärarkurs i transcendental meditation. Maharishi Mahesh Yogi brukade hålla kvällsföreläsningarna, men den här kvällen delade han podium med en bildad herre från Schweiz. Jag har glömt hans namn, möjligen hette han Walter i förnamn, och jag kommer inte heller ihåg detaljerna i hans föredrag. Men han pratade om övergripande och rätt spekulativa historieteorier som kastade ett originellt och för mig mycket intressant ljus över vår tid. Jag fattade väl inte så mycket, men när han nämnde Fabre d’Olivet och L’histoire philosophique du genre humain, så brändes det namnet och den boktiteln in i mitt medvetande. Jag kände att detta var något viktigt.
När jag kom hem från meditationskursen hade jag mycket annat att syssla med, men tankarna på Fabre d’Olivet levde kvar och jag bekymrade mig en hel del över min skrala franska. Men så småningom hittade jag en engelsk översättning på ett halvt om halvt privat bibliotek i London som jag lånade och kopierade. Den hade den föga klatschiga titeln Hermeneutic Interpretation of the Origin of the Social State of Man and of the Destiny of the Adamic Race. Men vad gjorde det. Jag var bara lycklig.
Men den person som slutligen hjälpte mig att få upp ögonen för det teleologiska historietänkandet var en amerikansk sociologiprofessor vid namn Alex Inkeles. Hans Vad är sociologi ingick i studielitteraturen för en 40 poängskurs i samhällskunskap som jag gick i mitten av 70-talet. I den boken ingick en kort passus om den i Ryssland födde, och av Lenin utvisade, Harvardsociologen Pitirim Sorokin. Ungefär en halv sida. När jag läste den där sidan så blev den nästan lika bokstavligt som om det hade gällt Harry Potter en magisk port som öppnade en helt ny värld. Jag läste allt jag kom över av Sorokin. Och jag läste som besatt.
Det var nu jag tydligt kom in på det intellektuella spår som kan kallas historiefilosofi eller teleologiskt historietänkande. I några år försökte jag förvalta detta spår på en forskarutbildning. Men villkoret för att det skulle fungera var att jag borde fullt ut förstå och bekänna mig till tron att det teleologiska tänkandet var förmoderna dumheter som den upplysta moderna människan växt ur. Jag kunde förstås inte acceptera detta mer eller mindre subtilt och indirekt framförda krav, som jag i själva verket upplevde som en kränkning av min intellektuella integritet. Så jag blev tvingad att lämna universitetsvärlden, och i stället försöka gå min egen väg. Och det har jag gjort.
I mina två första böcker Vision eller vanmakt och I elfte timmen formulerade jag efter bästa förmåga min teleologiska historie- och framtidsteori. Och alla de föreläsningar som jag hittills har hållit och de ytterligare böcker som jag skrivit är i realiteten genomsyrade av denna min teori.
Orsaken till att jag tar upp dessa fragment från min intellektuella utvecklingshistoria är förstås att de ger en bakgrund till den här boken. Efter min förra bok övermannades jag strängt taget som vanligt av känslan att nu har jag skrivit min sista bok. En känsla av lättnad som faktiskt satt i under knappt tre år. Men så greps jag återigen av den speciella sorts rastlöshet som jag känner igen så väl och som bara kan stillas om jag snällt fogar mig i att skriva.
Den här gången visste jag också från början vad jag skulle skriva om. Det var som om rastlösheten var fullständigt genomsyrad av budskapet att jag skulle omformulera och uppdatera mitt sätt att se på historien och framtiden. Och att jag skulle göra det utan ängslan och sidoblickar. Att omsätta den där sortens inre maningar i praktiken är lättare sagt än gjort. Men jag har gjort mitt bästa och överlämnar härmed en diger lunta av förhoppningsvis inspirerande reflektioner kring hur vi med god insikt om vår historia skall kunna öppna oss för en framtid som i efterklokhetens ljus kommer att framstå som det radikala trendbrott som gjorde att vi människor för första gången kunde skapa en värld där våra bättre sidor har kommandot.
Till sist vill jag tacka min brorsdotter Caroline för att hon, utan att varken hon eller jag förstod det i ögonblicket, faktiskt hjälpte mig att inse hur detta förord skulle skrivas. Och så vill jag tacka Jesper Högström, Karl Palmås och Pella Thiel för några goda råd om lämplig terminologi bl.a. i samband med min översättning av en del av citaten i boken. Dessutom är jag min gamle vän Jan Grönholm stort tack skyldig. Han har hjälpt mig med förslag till kapitelrubriker och underrubriker. Som en stigfinnare gick han först genom manuset och satte upp sina olika ”rubrikpålar”. Och då kunde jag gå efter och justera lite här och där och sätta upp ytterligare en del ”rubrikpålar”. Allt för att göra det lättare för läsarna att finna sin väg genom boken.
Allra sist vill jag tacka min fru Viveka. Vi älskar varandra högt och rent. Men hon är i allmänhet måttligt entusiastisk över mina böcker. Hon brukar rättframt och helt förståeligt säga att det räcker med våra samtal, och att det inte tillför så mycket att också läsa om mina tankar. Men den här gången gladde hon mig med att efter sin genomläsning av det färdiga manuset utbrista: ”Jag kände mig som om jag blev uppdragen med rötterna, och omplanterad”. I ny och näringsrik tankejord förstås.
Trångsund, januari 2015
Karl-Erik Edris
Comment (1)
Comments are closed.