På bästa kvällstid hade eländet sänts. Janne Josefsson hade som vanligt varit som en blodigel. Påstridig och inställsam på samma gång. Dold kamera. Fabrikschefens patetiska försök till undanflykter, när han uppenbart stod med rumpan bar. Och Håkan Persson var inte heller nöjd med sin egen insats.
Jag försökte rädda vad som räddas kunde. Men mitt prat om att vi hade blivit förda bakom ljuset av vår underleverantör och omedelbart skulle avbryta samarbetet, framstod ändå mest som hjärtlöst prat av en profithungrig kapitalist med fullt av oavslöjade lik i lasten.
Vävande, rätt utmärglade barn, klädda i trasor och med stora vädjande ögon. Vad har då en välnärd direktör med den rätta börsglansen på kostymen att sätta emot?
Och inte gjorde det saken bättre att reportaget i varje fall inte var missvisande.
Hade vi inte varit mitt uppe i rekryteringen av en ny informationsdirektör hade kanske motelden inte blivit lika planlös. Visst hade vice VD:n och marknadschefen gjort sitt bästa. Men det är minsann inte enkelt att tvätta bort negativa TV-intryck. Och så blev det ju en massa skriverier.
Diskussionerna i ledningsgruppen hade inte utvecklats bra. Numera gick det en stridslinje genom gruppen. Den ena sidan anfördes av marknadschefen som pratade en massa om något som hon betraktade som den nya trenden – corporate citizenship. Hon tog den tydligen på stort allvar, för hon förde en hel del vidlyftiga resonemang om företagens sociala ansvar och miljöansvar och gud vet allt i den globala ekonomin.
Hon hade fått kraftigt mothugg från ekonomichefen. Han kände sig tydligen så provocerad att han tillvitade henne att hon inte verkade förstå att ett företag gör affärer och tjänar pengar. Och därmed jämt. Luddigt prat om socialt och annat ansvar kommer man ingen vart med. Han tyckte att det inte fanns någon anledning att överreagera på Stripteasereportaget och det övriga mediarabaldret.
Det lugnar ner sig efter ett tag var hans och vice VD:ns hållning. Och så tar sig affärerna igen.
Den kompromiss mellan ståndpunkterna som kanske var på väg att växa fram gick ut på att hyra in en bra kommunikationskonsult, som genom en genomtänkt mediastrategi skulle kunna påskynda återupprättandet av företagets goda anseende.
Marknadschefen var motsträvig. Kommunikationskonsulter ägnar sig bara åt ytan menade hon. Och därför ville hon ha något mer genomgripande. Du får väl börja på Stadsmissionen för fan hade ekonomichefen vräkt ur sig när det gick som hetast till.
Och Håkan Persson visste inte riktigt vilket ben han skulle stå på. Inte förrän han träffade Viktor Laudén på ett möte på Industriförbundet.
Viktor var ju numera mycket framgångsrik på Genius AB, och när han fick höra Håkan Perssons beskrivningar av motsättningarna i sin ledningsgrupp hade han direkt sagt: Det där Håkan är ett fall för Johannes Funt.
Inte för att Håkan Persson brukade falla i farstun för entusiastiska rekommendationer. Vem som än kom med dem. Men Viktor hade tydligen haft ett helt avgörande stöd av Johannes Funt när det för några år sedan var fullt tumult på Chemical Products AB. Hade jag inte mött den mannen så hade jag aldrig klarat det där, hade Viktor sagt med väldig intensitet.
Och när Håkan Persson själv hade talat några gånger med Johannes, fattade han sitt beslut. Han skulle låta Johannes förutsättningslöst möta ledningsgruppen.
Vi tar en hel dag, hade Johannes sagt. Och så blev det.