I denna bok försöker jag att tolka tidens tecken.
Kärnfrågan är förstås om alla globala kriser och problem, och deras nationella och lokala motsvarigheter, tyder på att det är på väg att grovt uttryckt gå åt helvete för människorna och världen. Eller om det möjligen finns tecken som tyder på att mänskligheten kan förväntas få fason på sin situation utan allt för svårt och storskaligt lidande.
Mitt sökande efter ett svar på den frågan har en bestämd intellektuell struktur. Jag utgår från ett tolkningsperspektiv som väver samman tre teoretiska komponenter: min samhällssyn, min historiesyn och min människosyn.
Och med utgångspunkt från detta tolkningsperspektiv ger jag mig så i kast med uppgiften att försöka besvara frågan hur det blivit som det är. Jag försöker alltså kasta ljus över hur olika historiska, sociala, kulturella och psykologiska processer samverkat för att skapa den nuvarande situationen. Och denna mångfacetterade analys av hur det blivit som det är utmynnar så i en vision av en god framtid för människorna och världen.
Men trots denna intellektuella struktur har jag valt en form för mina analyser som kanske kan verka förbryllande. I stället för konventionella intellektuella diskussioner av samhällsvetenskaplig karaktär har jag satt in mina olika analyser i en ramberättelse där några uppdiktade personer tar upp mina synpunkter i sin dialog.
Man kan alltså säga att jag har försett en facklitterärt tänkt intellektuell produkt med skönlitterära fjädrar. Eller så kanske man kan klassificera min bok som facklitteratur i skönlitterär förklädnad.
Skälet till att jag valt denna form för min framställning är att jag vill försöka göra en diskussion av mycket viktiga och svåra frågor någorlunda lättillgänglig.
Samtidigt vill jag understryka att jag inte har valt den halvt om halvt skönlitterära formen för att jag som brukligt är bland skönlitterära författare skall i olika diskussioner om bokens innehåll kunna ta betäckning bakom att den är en fiktion. Jag står alltså för boken som om den vore en vanlig facklitterärt tänkt debattbok om mänsklighetens ödesfrågor. Även om det naturligtvis inte är så att min röst hörs exklusivt genom en av personerna i berättelsen.
Mitt budskap är dock alldeles tydligt. Det finns hopp för människorna och världen. Vi har makt att skapa en värld värdig det bästa hos oss själva.
Trångsund i mars 1995
Karl-Erik Edris