Våga hoppas. Viktor Laudén stannade upp. Han hade kastat en förströdd blick i katolska bokhandelns skyltfönster där påvens nya bok hårdexponerades. Våga hoppas. Viktor stirrade som förhäxad på alla böckerna. Det kändes som ett personligt tilltal. Det kändes som att titeln gällde just honom.
Det hade varit en omskakande dag. Allt hade börjat som vanligt. Men lunchen med styrelseordföranden hade tagit en obehaglig vändning.
De hade alltid varit på god talefot. Och Viktor kände att han hade styrelseordförandens förtroende. Men den här gången behövde Viktor bara se Lars Berg för att börja ana oråd. Och efter några minuters vänligt rundsnack hade bomben briserat.
Intervjun i Veckans affärer hade tydligen provocerat viktiga ägargrupper så till den grad att man börjat undersöka möjligheten att sparka Viktor som VD för Chemical Products AB.
Efter flera år med dåliga resultat blev det åt helvete för lite om vikten av rationaliseringar och lönsamhet och för mycket om miljöanpassning och kretsloppstänkande, hade Lars sagt. I synnerhet Albert hade blivit ursinnig och ringt upp Lars för att säga att de måste börja agera för att få en VD med sunda strategiska prioriteringar. Och Albert Lundberg var inte vem som helst. Hans familj var den särklassigt största ägargruppen med sina 38 % av aktierna.
En tröst i bedrövelsen var att Lars stod på Viktors sida. Inte reservationslöst. Men deras framtidsbedömningar var i långa stycken samstämda.
Det har inte gått så långt att du inte har chansen att stämma i bäcken, hade Lars sagt. En ny intervju i någon annan affärstidning vore bra. Men då måste tyngdpunkten bli en annan. Och så kanske det vore en god idé om du tillsatte en grupp som tillsammans med dig kunde utarbeta ett dokument om strategin inför framtiden. Något som kan lugna Albert och dem som lyssnar på honom.
Viktor, som alltid tyckt att Albert Lundberg var lika kortsynt som han var rik, höll masken och lovade att tänka på saken i några dagar. Sedan skulle han meddela Lars hur han tänkte agera.
Du har en dryg vecka på dig hade Lars svarat. Sedan kommer Albert tillbaka från sin semester och då måste jag kunna bjuda honom på något.
När Viktor kom till sitt arbetsrum efter lunchen började han verkligen känna hur starkt han hade reagerat på Lars Bergs besked. Viktor var sårad och rejält förbannad. Men samtidigt märkte han en känsla av osäkerhet inför om han skulle orka ta en strid med Albert Lundberg. Den där gubben har så djävla låg tyngdpunkt, tänkte han. Har han fått något för sig så är han nästan omöjlig att rubba.
Strax efter eftermiddagsfikat hände så ytterligare något som skakade om Viktor. Erik Andelén, NPP:s (Nordic Pulp & Paper) styrelseordförande ringde. Han sonderade terrängen inför ett VD byte hos NPP. Och frågade rakt på sak om Vik-tor skulle kunna tänka sig att ta jobbet. Även om det betydde att han måste byta bransch.
Det tål att tänka på, hade Viktor sagt utan att närmare inviga Erik i Alberts maktintriger. Men något klart besked hade han inte gett.
Erik var nöjd ändå, och sa att han uppfattade Viktors svar som att det var OK för styrelsen på NPP att ha med Viktors namn i beräkningen. Det skulle ändå dröja några månader innan det började dra ihop sig.
Viktor hade inte protesterat. Men han kände sig ambivalent inför erbjudandet. En sida av honom ville ta upp kampen med Albert och besegra honom grundligt. Medan en annan tyckte att det kändes skönt att redan nu ha en ny befattning i sikte.
I vilket fall som helst fick dessa samtal med två styrelseordföranden igång en veritabel tanke- och känslocentrifug i Viktors inre. Han ägnade sig mest åt att plocka nervöst med sina papper medan olika fantasier om än det ena än det andra schackdraget fladdrade runt i både hans solarplexus och i hans överhettade hjärnkontor.
Jag tror fanimej att jag går på frimurarna i kväll, tänkte han så mitt i sin upprördhet. Där har jag inte varit på år och dag. Jag brukade ju gilla ritualerna. Och nog behöver jag själslig lisa.
Viktor agerade direkt på sin idé. Han kallade därför in sin sekreterare och talade om för henne att han skulle gå hem tidigare än beräknat och att han skulle komma till kontoret en kort stund i morgon bitti för att göra de sista förberedelserna innan han flög upp till fabriken i Sundsvall och mötet med fabrikschefen.
Sekreteraren tittade på honom med en blick som avslöjade att hon anade att Viktor hade problem. Och för ett ögonblick fick Viktor bekämpa sin lust att säga som det var. Hon är alltid så sympatisk och förstående, tänkte han. Men det här måste jag hålla för mig själv.
Det skulle tydligen vara en tvåa på S:t Erik såg Viktor i arbetsordningen som han mot all förmodan hittade efter att ha rotat en hel del i en hög osorterade papper hemma på skrivbordet. Sina frimurarattiraljer hade han däremot bättre ordning på.
Viktor hade i stort sett inte hunnit mer än gå in på stamhuset förrän han stötte ihop med Edward Fagerström. Han hade åldrats mycket. Men det hade bara stärkt hans vänliga och aristokratiska utstrålning. Han var tydligen riddare och kommendör med röda korset numera. Det var väl som tack för lång och trogen tjänst.
Edward Fagerström hade varit Ordförande mästare i S:t Erik i många år, och han hade också varit det när Viktor en gång i tiden recipierade i första graden.
Edward hade varit översvallande vänlig, och när han fick klart för sig att Viktor inte besökt stamhuset på flera år började han tala högtravande om hur mycket det gladde honom att Viktor nu tydligen hade börjat sakna brödragemenskapen.
Viktor hade inte sagt så mycket. Edward var uppenbarligen inte på sitt ordknappa humör. Jag läste intervjun i Veckans affärer, hade så den gamle hedersmannen sagt. Du verkar vara på väg att göra ett verkligt fint företag av Chemical Products.
Viktor hade först stelnat till. Men så bestämde han sig för att kortfattat inviga Edward i sin situation. Men han sa inget om NPP.
Edward hade lyft på sina buskiga ögonbryn och med ett överraskande kärvt tonfall sagt att Albert Lundberg lever av allt att döma i gamla tider, och att han verkligen tyckte att Viktor skulle slåss för sin position och sitt strategiska perspektiv.
Och när Viktor invände att det var lättare sagt än gjort hade Edward sagt att om du hyser tvivel så får du väl slipa ditt svärd innan du ger dig in i striden.
Viktor hade bara lett vänligt och så hade de båda männen tagit hissen upp till Johannessalen.
Förväntningarna som Viktor hade haft på själva ritualen kom inte på skam. Samling och sinnesfrid infann sig. Åtminstone relativt sett.
Viktor hade bestämt sig för att också delta i brödramåltiden. Och väl i matsalen stötte han ihop med Edward igen som presenterade sin son Tom. Tom var tydligen VD för ett litet men expanderande dataföretag. Och Edward var synnerligen angelägen om att de skulle prata med varandra. Själv skulle han ju sitta vid Ordförande mästarens bord.
Det visade sig bli ett intressant samtal. Viktor kunde inte låta bli att antyda en del om sin belägenhet. Och det blev inledningen till ett rätt spirituellt samtal om lämpliga företagsstrategier i våra svårförståeliga tider. Flera personer vid bordet kom med engagerade inlägg. Diskussionen höll sig dock på ett principiellt plan så Viktor tyckte väl inte att den gav så mycket rent konkret. Men det kändes bra.
Och när det så vara dags att bryta upp för kvällen tog Tom Viktor avsides en liten stund och överräckte sitt visitkort. På baksidan hade han skrivit ner telefonnumret till AB Ledarsamtal.
Du skall absolut vända dig dit, hade han sagt. Jag har de bästa erfarenheter. Det är just i en situation som din som AB Ledarsamtal är som bäst. Du kommer att få en samtalspartner med vilken du kan föra djuplodande samtal om ditt företag ur alla upptänkliga synvinklar och om ditt personliga liv. Syftet med samtalen är att utveckla en helhetssyn på företagets ledningsfilosofi, strategi och organisation.
Viktor som kände sig rätt skeptisk till konsulter hade sagt att jag har träffat allt för mycket lättviktiga konsulter i mina dagar. Mycket snack, men rätt lite substans när det verkligen kommer till kritan.
Men Tom hade stått på sig. Du har väl rätt så där i största allmänhet, hade han sagt. Men den kille som jag jobbade med var verkligen skarp.
Vad hette han då, hade Viktor svarat.
Johannes Funt. Lägg det namnet på minnet. Johannes Funt.
Viktor hade sagt något svävande och tog så farväl av Tom och Edward, och flera andra bröder som han talat med under kvällen.
Bortsett från den där rätt påflugna konsultrekommendationen kände sig Viktor mycket tillfreds med sin kväll när han började sin promenad mot hemmet.
Men när han hade gått en bit längs Kungsträdgårdsgatan var det uppenbarligen dags för ingen mindre än påven att lägga sig i Viktors funderingar. Våga hoppas. Kanske skall jag ringa till den där konsulten ändå, tänkte Viktor, och fortsatte sin vandring hemåt i natten.