2014 års Hillesgårdspris för medmänsklighet till Värmestugan Helsingborg

Karl-Erik Edris

Hillesgårdspriset för medmänsklighet har delats ut för nionde gången. Pristagaren för 2014 var den ideella föreningen Värmestugan Helsingborg. Priset emottogs av två av eldsjälarna bakom Värmestugan, föreningens ordföranden Bertil Johansson  och Birgitta Möller. Prissumman är på 50.000:- och priset överlämnades av några av jurymedlemmarna för Hillesgårdspriset – skådespelerskan Eva Rydberg, TV-producenten Bertil Svensson, Eva Thorén och Carl-Bernhard Ingelsson.

Att Värmestugan Helsingborg fick priset motiverades på följande sätt:

Den ideella, oberoende föreningen Värmestugan Helsingborg får priset för sin aldrig sinande kamp för de hemlösa, för att dessa stackars utsatta människor ska ha en varm och välkomnande lokal att komma till och slippa vistas utomhus och frysa. Inför vintern 2013 lämnade föreningen tidigt i höstas in en ansökan till Helsingborgs stad om en lokal för sin verksamhet. Ansökan besvarades långt om länge med att erbjuda en dragig och öppen landgång till en nedlagd färjelinje i södra hamnområdet. Dessutom krävde man 3 000 kronor i månadshyra! Det är inte utan att man skäms å Helsingborgs stads vägnar!

Juryn för Hillesgårdspriset för Medmänsklighet vill av denna anledning med årets pris visa sitt stöd för Värmestugans hedervärda verksamhet för de hemlösa och utsatta i Helsingborg.

—–
Andra bloggare om , , ,

Föreläsning på Hillesgården – 26 februari 19.00

Karl-Erik Edris

Från och med idag går det att köpa biljetter till mitt föredrag på Hillesgården 26 februari kl 19.00. Info om hur man skaffar biljetter finns här. Föredragets titel är …men vad går det ut på egentligen – livet alltså.

I programmet presenteras mitt föredrag så här:

..är en fråga som de flesta av oss tänker på då och då. Visst finns det en del som är tvärsäkra på svaret och har slutat fundera. Och andra tycker att de inte behöver fundera särskilt mycket. Allt är sol och medvind, eller så tror man att det ändå inte finns något svar. Men för alla oss andra som fortfarande funderar öppet över vad man skall tro om sin stund på jorden kommer denna kväll att bli en högtidsstund. Författaren, konsulten och föreläsaren Karl-Erik Edris, som fått publiken att lyssna andäktigt tidigare gånger han gästat oss, är helt enkelt en mästare på att behandla djupa frågor om livet på ett klokt, enkelt och mycket humoristiskt sätt. Det här är en kväll att ta vara på.

—–
Andra bloggare om , , ,

Fredrik Lindströms tillväxtkritik väcker gamla skrivminnen

Karl-Erik Edris

Råkade snubbla på information om att Fredrik Lindströms Vinterprat i P1 bestod av uppfriskande s.k. tillväxtkritik. Så nu har jag lyssnat på hans högst spirituella utläggning. Och jag menar då spirituell i ordets gamla mening, dvs. kvick och elegant. Eftersom jag för inte så länge sedan recenserade Att svära i kyrkan: tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet visste jag redan i stora drag var Fredrik Lindström stod i tillväxtfrågan men jag blev ändå glatt överraskade av hans utläggningar i programmet som är mycket lyssningsvärt. Hans infallsvinkel var tomtens roll i vår tid. Och här gick han ut hårt. Visst berättade han en del intressanta kulturhistoriska fakta om tomten och hur föreställningarna om denna varelse växt fram och vilka roller tomten spelat i olika tider. Men huvudpoängen var att i vår tid behövs tomten mer än någonsin. Och det skäl Lindström anförde var att tomten helt enkelt är central för vår viktigaste köphögtid för att hedra vår stora gudom tillväxten.

Lindström förklarade samtidigt frankt att orsaken till denna hans uppfattning om tomtens reella roll är att han inte alls tror att vi är så sekulariserade som vi påstår. Vi tror nämligen på vetenskapen i stället för på Gud, på demokrati och mänskliga rättigheter i stället för på Jesus och på marknaden och tillväxten i stället för på den helige ande. Efter den här inledningen var jag förstås fast.

Orsaken till det här lilla blogginlägget är dock inte att jag vill fördjupa mig mera i Lindströms olika skarpsynta observationer utan att jag helt självupptaget vill citera ur min 1995 utgivna bok I elfte timmen. Ett citat som visar att jag med undantag för tomten var inne på samma spår som Lindström. Något har definitivt hänt på dessa nästan 20 år. Det som då sågs som aparta spekulationer av en excentrisk spärrvakt i Trångsund går nu att säga på bästa sändningstid i P1.Det känns bra, och det citat som nu följer är från sidorna 146 till 147. Kan väl också tillägga att I elfte timmen är till formen en roman, eller som jag brukar säga facklitteratur i skönlitterär förklädnad.

– Om jag skulle beskriva min inställning lite enklare skulle jag säga att den rationella paradisdrömmen (mitt begrepp för det föreställningskomplex som används för att rättfärdiga och motivera det moderna projektet) har som pseudoreligion förstås sin motsvarighet till Gud Fader allsmäktig. Och det är vetenskapen. Den är källan till allvetenhet och allmakt. Och frälsarens funktion i den rationella paradisdrömmen spelas av den ekonomiska tillväxten. Den skall ju förvisso frälsa oss från allt ont. Och nattvarden, delaktigheten i frälsarens livgivande natur erbjuds oss i konsumtionen.

Att stiga in i konsumtionens tempel, butiken, träda fram till altaret, kassan, och där ta emot nådemedlen, varorna, mot en visserligen inte till sin nivå frivillig kollekt, inköpspriset, erbjuder tillträde till det jordiska paradiset där vi kan vandra i sällhet i Gud Fader vetenskapens och Frälsaren tillväxtens hägn.

Dag gapskrattade över Ramuels dråpliga jämförelser.

– Ja du skrattar du, sa Ramuel, men min beskrivning är faktiskt allvarligt menad. Drömmen om det rationella paradiset är en pseudoreligion med dyrkan av vetenskapen och den ekonomiska tillväxten i centrum. Och nådemedlen kommer människorna till del genom konsumtionen i nuet och löftena om kommande ännu bättre tider.

Och under efterkrigstiden har dyrkan blivit intensivare än någonsin tidigare. Det är faktiskt så, för att ta en bild från en helt annan värld, att pengar, konsumtion och ägodelar fungerar som ett slags knark i det avseendet att det finns en tillvänjningsfaktor som gör att det behövs allt större och större doser för att den rätta tillfredsställelsen skall infinna sig.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Häpnadsväckande inkompetent Teliapersonal

Karl-Erik Edris 7 Comments

När jag till sist (13 september i år) bestämde mig för att skaffa en ny och modern telefon så beställde jag tid på företagsavdelningen på Telias butik på Kungsgatan (i Stockholm). Jag trodde att det skulle borga för att jag skulle få god och kompetent service. Jag skaffade mig en smartphone och en surfplatta, och båda prylarna skulle ingå i ett abonnemang som heter Jobbmobil multi. När jag kom hem visade det sig att det var omöjligt att surfa med surfplattan. Den hade en anslutning som var i paritet med de skränande modemen i internets barndom. Jag ringde förstås till min kontakt på Telia, och hon var helt oförstående. Hon tyckte därför att jag skulle åka in till butiken så skulle nog felet kunna åtgärdas.

Det visade sig att hon inte kunde ta in tanken att hon själv möjligen hade gjort något fel, så hon kollade plattan och bestämde sig för att byta simkort. När det väl var gjort, och surfplattan visat sig vara lika oduglig som tidigare så framhärdade hon helt patetiskt i att det höll på att bli bättre. Jag kunde förstås inte acceptera dylika sagor så till sist insåg hon att hon var tvungen att visa att hon inte klarade sig utan hjälp. Då kom en yngling som med rasande fart klickade lite på en dator, och surfplattan återuppstod från de döda.

Helt naivt trodde jag att detta var slutet på historien. Men på vägen hem blev jag medveten om att hans insats samtidigt innebar att han hade fimpat min smartphones surfförmåga. Dessutom gjorde jag upptäckten så sent att jag inte hann åka tillbaka till Teliabutiken. Jag ringde därför 90400 och där fixade man återuppståndelsen för min smartphone.

Återigen trodde jag att nu var säkert allt som det skulle vara. Men ack nej. Idag fick jag en faktura som visar att den begåvade personalen inte hade fimpat mitt gamla mobilabonnemang! Det har man vad det verkar i stället överfört till det simkort för surfplattan som utan grund togs bort när jag i Teliabutiken försökte få en korrekt surfanslutning för den. Resultatet av denna manöver blev därför att på den här fakturan så vill Telia ha rejält betalt för fasta abonnemangsavgifter, nummerändring och datatrafiken för första dagen med min nya smartphone som alltså räknades på mitt gamla abonnemang där surf var svindyr (första dagens surf belöper sig på 1557,27 exklusive moms).

Idag har jag varit i kontakt med fakturaavdelningen via 90400. En vänlig tjej har eventuellt fattat vad som hänt och jag får besked i början av veckan vad som kommer att hända med fakturan. Hon vågade inte stryka olika poster utan bekräftelse från någon överordnad.

Personligen har jag genom åren aldrig haft några nämnvärda problem med Telia. Men det här (ännu ej lyckligen slutförda) bytet av abonnemangstyp är enligt mitt enkla förmenande häpnadsväckande inkompetent. Jag klagar ogärna på enskilda personer. Vi har alla rätt att vara halvkorkade och oinformerade, och göra mer eller mindre idiotiska fel. Ansvaret ligger på dem som anställer. Så jag undrar i mitt stilla sinne vad som krävs för att vara anställd på Teliabutiken på Kungsgatan. Räcker det med att man ser trevlig ut och kan prata vänligt med kunderna. Eller finns det något slags tänkande kring hur man säkerställer och sedan utvecklar kompetensen?

Det är ju alltid slutresultatet som räknas så det ordnar sig säkert till sist. Men jag lär inte kunna fakturera mitt vanliga konsultarvode för den tid jag har fått ägna åt att kompensera för Teliapersonalens inkompetens. Det får jag leva med. Detta lilla blogginlägg får ses som ett slags symbolisk kompensation.
—–
Andra bloggares åsikter om

Än en gång denne Parsifal

Karl-Erik Edris 2 Comments

Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten i DN om Parsifal. Den har rubriken Våga se Wagners kristna antisemitism. Om denna replik finns mycket att säga. Men jag skall fatta mig relativt kort. Vad som är uppenbart är att Ruin tar i med storsläggan. Han förklarar att Wagners antisemitism inte i första hand är rasistiskt och nazistiskt motiverad som dagens antisemitism utan den är kristen. Det handlar alltså om den urgamla antisemitism som har sin grund i föreställningen att judarna bar skulden för Jesu korsfästelse. Och han förklarar att nazisterna visst hade ett positivt förhållande till Parsifal och gjorde vad de kunde för att Adolf Hitler skulle framställas som en frälsargestalt för ett rasmedvetet tyskt folk.

Att det funnits och säkert på sina håll fortfarande finns en kristet motiverad antisemitism är en sak. Att Wagner hyste och gav uttryck för antisemitiska uppfattningar är också ett faktum. Men Ruin förklarar inte varför detta måste anses definiera Wagners musik så till den grad att den måste varningsstämplas. Om Wagner i stället hade varit en lika lysande konstnär som han nu är kompositör skulle man då inte ha kunnat visa hans tavlor (antag att han varit en naturmålande impressionist) utan att ständigt varna för hans antisemitism? Jag vet förstås inte svaret på den frågan. Det kanske skulle vara samma rabalder. Jag är dock inte så säker på det.

Den mer allmängiltiga fråga som jag egentligen ställer mig är om stora konstverk (bildkonst eller musik) verkligen förmedlar konstnärens mer eller mindre tidsbundna och motbjudande åsikter och att de som tar del av konsten långt efter dess tillkomst därför måste varnas och uppfostras för att de inte skall bli itutade felaktiga uppfattningar, eller om det möjligen kan vara så att stor konst har något i sig som går utöver sin upphovsman som person. Något som lyfter oss, som betraktar och lyssnar, till medvetandesfärer dit vi svårligen kan ta oss utan konstens hjälp. Som jag ser det fungerar den stora konsten och musiken just så. Den hjälper oss att gå utöver våra egna inskränktheter, låsningar och begränsningar. Och det är för denna förunderliga eller magiska inre beröring som vi älskar den stora konsten. Inte för att vi känner att vi får hjälp att tänka i samma banor som den kanske som person högst inskränkte och fördomsfulle konstnären eller kompositören gjorde en gång i tiden.

Till saken hör dessutom något som Hans Ruin inte verkar beakta. Den kristna mystisk som Wagner vävt in i Parsifal är enligt min mening det starkaste, ja det verkligt bärande i dramat. Som jag redan påpekat i mitt förra korta inlägg i ämnet så är det djupaste budskapet i Parsifal  ”durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla). Om man följer denna väg helhjärtat och fullt ut hamnar man inte i antisemitism eller några andra antiposer överhuvudtaget. Den kärlek som står i centrum för Parsifal handlar om att människan skall ta sin djupaste och sanna natur i full och praktisk besittning. Och genom detta öppna sitt hjärta så att det egna sinnet befrias från allt hat. Oavsett Wagners personliga begränsningar påminner hans musik om denna hjärtats väg. Vägen till den allförstående och  allförlåtande kärlek vars existens och möjlighet Jesus satte i blickpunkten. Detta är inte en exklusivt kristen väg. Det är människans väg. Och den skulle vi alla kunna välja att följa, inspirerade av Parsifal eller av något annat.

Tidigare inlägg i debatten:
Hans Ruin, Öga mot öga med fascismens hjärta
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden
Anders Carlberg, Den empatiska operan

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Enögd syn på Parsifal

Karl-Erik Edris 1 Comment

Skrev just ett kort litet inlägg på Facebook som uttrycker (åtminstone delar av) min reaktion på Hans Ruins artikel i dagens DN (betitlad Öga mot öga med fascismens hjärta) om den senaste uppsättningen på Kungliga Operan av Richard Wagners sista verk Parsifal. En artikel som enligt mitt förmenande är synnerligen enögd för att nu anspela på dess rubrik. Mitt FB-inlägg följer här:

Professor Hans Ruin förklarar i en lång artikel det farliga i att tycka om Operans senaste uppsättning av Parsifal. Med en begåvad närsynthet förklarar han att det finns bara ett sätt att se på verket. Man bör alltså ha klart för sig att om man tycker om det så är det ens oprofessorliga okunnighet och känslomässiga lättpåverkbarhet som förleder en att stödja en fascistisk livshållning starkt kryddad med antisemitism, kvinnofientlighet och inskränkt kristendom. Enligt min mening har Ruin stirrat sig blind i sin tro på sin egen tolkning. Så blind att han inte låter sig beröras av den allmänmänskliga dimensionen av verket. ”Durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla) är det centrala temat. Ett tema som rör människans fulla förverkligande i praktiken av sin djupaste och sanna natur. Och under den långa utvecklingsprocessen när man som människa tar denna sin natur i full besittning kommer man att steg för steg bli medveten om att man måste befria sig från allt hat. Oavsett vad Wagner kan ha hävt ur sig och oavsett vilka dubiösa personer som kan ha trott än det ena än det andra om hans budskap så hade han också en stark mystisk ådra med djup förståelse för att sann kärlek inte dömer eller utesluter någon.

UPPDATERING 28 okt 2013
Hans Ruins artikel har fått två genmälen i DN:
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden

UPPDATERING 29 okt 2013
Så kom ytterligare ett genmäle:
Anders Carlberg, Den empatiska operan

UPPDATERING 4 nov 2013
Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten, Våga se Wagners kristna antisemitism
—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

The Master – en recension

Karl-Erik Edris

OBS: Viss spoilervarning!

Såg The Master (regi Paul Thomas Anderson) i natt. Det är en synnerligen mångdimensionell film. På ytan skildrar den en sekt (The Cause) där ledaren (dvs. mästaren) påstås låna drag av scientologins Ron L Hubbard. Jag vet inget om scientologin utöver att den enligt gängse tyckande räknas som ett bra exempel på en kult som bygger på otrovärdiga läror och där tillskyndarna hålls i ett järngrepp.

Filmen utvecklas emellertid inte till en särskilt svidande och politiskt korrekt kritik av ledarkult och sektmentalitet. Själva sekten verkar mest som ett resande teatersällskap. Visst finns det en scen där mästaren (spelad av Philip Seymour Hoffman) ilsket visar att han inte accepterar kritik, men på något egendomligt sätt skapas ändå en känsla av att The Cause mest fungerar som en inte alltför dysfunktionell storfamilj.

Filmens kärnpunkt är i stället den säregna relationen mellan mästaren och den traumatiserade och söndersupne veteranen från andra världskriget Freddie Quell (verkligt briljant spelad av Joaquin Phoenix). Det finns en slags egendomlig och till en början oförklarad jämlikhet mellan dessa båda. Mästaren tar emot Freddie Quell som vore han en gammal kompis. Och de dricker tillsammans den förfärliga blandning som Freddie har i sin plunta.

Sedan försöker mästaren tillämpa sin terapeutiska metod. Han gör det intensivt. Och lyckas delvis eftersom Freddie åtminstone för ett tag verkar vara en trofast medlem i sekten beredd att ge sig in i handgemäng till försvar för mästaren. Men Freddies traumatisering är djup och svår och den rätta sektfriden infinner sig aldrig. Samtidigt är det svårt att tro att detta skiljer honom radikalt från de andra sektmedlemmarna eller ens mästaren själv. Det som skiljer verkar i stället vara graden av styrka i önskan att känna tillhörighet.

Till sist satsar Freddie på friheten. Men återkommer efter att mästaren hört av sig till honom, vad det verkar i drömmen. Och återföreningen blir laddad och inte alldeles lättolkad. Den centrala utsagan är när mästaren säger: ”Fria vindar och ingen tyranni för dig, Freddie. Sjöman på haven. Du betalar ingen hyra. Fri att gå dit du vill. Gå då. Gå till en breddgrad utan land. Och lycka till. Om du lyckas leva utan att tjäna en mästare, vilken mästare som helst. Låt oss då andra få veta. För då vore du den förste i världshistorien.”

Freddie reagerar inte på detta utan frågar i stället om att mästaren i hans dröm hade sagt att han återkallat minnena från när de båda hade träffats i ett tidigare liv. Och Freddie får ett utförligt svar som avslutas med kommentaren: ”Går du härifrån vill jag aldrig mera se dig. Eller så kan du stanna.” Freddie svarar: ”Kanske i nästa liv.” Och mästaren bistra svar blir: ”Möts vi igen i nästa liv, så kommer du att vara min svurna fiende. Och jag kommer inte att visa dig nåd.” Och så brister han ut i sång om att han vill ha Freddie ”on a slowboat to China, all by myself alone.”

Oavsett mästarens hot och känslostarka utspel går Freddie sin egen väg. Och frågan som stannar kvar är förstås om denna vinddrivna existens skall bli den förste i världshistorien som lyckas leva utan en mästare. Och indirekt så ställs denna fråga till en själv. Kan jag leva mitt liv utan mästare. Och naturligtvis tycker de flesta att de har anledning att svara ja på den frågan. Och det är här jag tror filmens subtila udd finns.

Det är politiskt korrekt att beskärma sig över sekter och kulter och skratta överlägset åt olika irrationella trossystem. Men vem är utan tro? Inte ens den absolut trolöse är utan tro. Den absolut trolöse har trolösheten som mästare, även om medvetenheten om detta är skral. Så tron och anti-tron skiljer sig djupast sett inte åt. De vördar bara olika mästare. Så frågan återstår att besvara. Hur vinner människan sin sanna frihet?
—–
Andra bloggare om , , , , ,

En intervju med Skolsnack

Karl-Erik Edris

Här kommer ytterligare en inspelad konsekvens av mitt framträdande på Learning is the shit. Skolsnacks Ante Runnquist gjorde en intervju med mig, och den kan nu avnjutas som en del i Skolsnacks senaste podcast som i sin helhet handlar om just Learning is the shit. Hela programmet är väl värt att lyssna på. Men för dem som endast vill ta del av mina utläggningar så börjar intervjun efter c:a 23 minuter.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Ytterligare synpunkter på skolan

Karl-Erik Edris

Såg just att hela den intervju som Canal 2nd Opinion gjorde med mig på Learning is the Shit nu publicerats. Den kan beskådas här och innehåller några av mina synpunkter på skolan. Spontant och improviserat framförda direkt efter mitt föredrag en solig dag i Brunnsparken i Ronneby.

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Vad har skolan för roll i dagens moderna samhälle?

Karl-Erik Edris

Micke Gunnarsson hörde av sig för några månader sedan och frågade om jag skulle kunna tänka mig att hålla en föreläsning på Learning is the Shit. Det skulle handla om skolan. Jag kände mig lite tveksam. Men han var så entusiastisk så jag tackade ja i förhoppningen att jag inte skulle göra en allt för slät figur. Jag tänkte helt enkelt att något skulle jag väl kunna komma på att säga. Om jag får kontemplera ett tag över en fråga så brukar det till sist kunna bli någorlunda tänkvärt och underhållande.

Och nu har evenemanget gått av stapeln. Det gick som smort. I varje fall att döma av publikreaktionerna och av diverse efterdyningar på bl.a. Facebook.

Ytterligare en efterdyning är en intervju som representanter för Canal 2nd Opinion gjorde med mig och ytterligare några s.k. profiler i sammanhanget. Alla fick samma fråga. ”Vad har skolan för roll i dagens moderna samhälle?” Ett antal svar, inklusive mitt, finns ihopredigerade i en liten film som finns till beskådande här (mitt inlägg börjar efter 1 minut och 56 sekunder).

När det gäller mitt föredrag i dess helhet finns det endast kvar som fragment i konferensdeltagarnas minnen. Men ett sådant fragment som verkade ta skruv var mitt påstående att ”barnen kommer till oss från framtiden ” som bärare av uppdraget att sköta framtiden bättre än vad vi som för närvarande sköter showen är på väg att göra. Poängen var förstås att vi inte direkt skall kasta oss över dem och försöka göra dem till avbilder av oss själva. För då lär de sig att fungera på samma klokhetsnivå som råder för närvarande.  Och då förstör vi i praktiken deras förmåga att hjälpa oss. Så barnen skall alltså mötas med respekt för det de har med sig, och för vad detta kan utvecklas till om de får det stöd som behövs.

—–
Micke Gunnarssons reflektioner kring Barnen kommer till oss från framtiden
Andra bloggare om , , , , , , ,