För alla som tröttnat på ytlig rapportering om oljeutsläppet i Mexikanska golfen

Karl-Erik Edris 1 Comment

DN toppar idag förstasidan med rubriken Bad om ursäkt – efter 57 dagar. Det är förstås Carl-Henric Svanbergs agerande som åsyftas. Vidare konstaterar man på samma förstasida att Svanbergs internationella karriär tar slut med BP och att Barack Obama misslyckades med att ta intitiativ i krisen. Aftonbladet fokuserar helt på att Svanberg gjorde en s.k. språklig groda och att detta skapat en amerikansk folkstorm. Expressen fokuserar på samma sak: Svanberg hånad i USA efter grodan. SvD sysslar också med denna groda, men talar med en retorikexpert för att få lite klass på det hela.

Tänk så bra det skulle ha varit om Svanberg hade bett om ursäkt tidigare. Många reella problem hade förstås med ens blivit lösta. Skulle vara intressant att veta hur många färre oljefat som skulle ha blivit utsläppta om han hade kunna svälja sin stolthet och direkt be om ursäkt på korrekt engelska, och utan sin svenska brytning? Och tänk om Barack Obama hade tagit ett ordentligt initiativ. Kanske han och Svanberg borde i full dykarmundering ha åtgärdat saken i stället för att bara prata respektive göra ingenting eller att be om ursäkt för sent på dålig engelska…

Ytlig indignationsskapande eventuellt bara indignationsförstärkande journalistik är förstås enklare att åstadkomma än att skriva om reella frågor. T.ex. att vår oljedrogade värld kommer att få allt svårare att tillfredställa sitt behov av olja. Att katastrofen i Mexikanska golfen kanske är för djuphavsborrningarna vad Tjernobyl var för kärnkraften. Och att detta kommer att ha vittgående konsekvenser för vårt sätt att leva.

Därför rekommenderar jag följande lilla film om Peak oil. Den utgör lektion 17a i Chris Martensson Crash Course om ekonomin, energin och miljön.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB1, AB2, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, SvD1, SvD2, SvD3, HD, GP1, GP2, Sydsvenskan
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Orealistiska handelsplaner

Karl-Erik Edris

För en dryg vecka sedan skrev handelsminister Ewa Björling en debattartikel i SvD med titeln Sveriges export skall fördubblas. Ministerns vision är att detta skall ske på fem år. Några dagar senare skrev Cecilia Hermansson, chefsekonom på Swedbank, att Handelsministern missar helhetssynen. Hermansson säger rent ut att ”handelsministerns utspel vittnar om en departemental stuprörsmentalitet men det behövs en holistisk syn i regeringskansliet och en förståelse för vår omvärld.” En beskyllning som handelsministern förstås försvarar sig mot, och i sin replik Stark efterfrågan gör min vision realistisk hävdar hon att ”planen är väl underbyggd i nuvarande omvärldsförhållanden”.

Själv tar jag mig för pannan när jag läser den här debatten. Handelsministern tycker sig ha formulerat en inspirerande vision. Men i själva verket handlar det bara om ett orealistiskt mål. Dessutom anser jag att det är ansvarslöst av ledande politiker att antingen av ren okunnighet eller röstfiske underblåsa illusionen om att vi människor kan fortsätta på den eviga tillväxtens väg mot framtiden. Därför hoppas jag att handelsministern under sin semester tar sig tid att läsa en nyutkommen liten bok med titeln Tillväxt till döds där Stellan Tengroth på ett pedagogiskt och klart sätt blottställer bristerna i det rådande tillväxtdillet. Jag kan också rekommendera hans blogg. Och skulle inte detta räcka så är Tillväxtens sista dagar av Björn Forsberg en utomordentligt bra bok.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Gärna förbättringar men först en rejäl arbetsgivaravgiftshöjning

Karl-Erik Edris

Läste just en mot Alliansens företagarpolitik milt kritisk kolumn i SvD. Skribenten – Cecilia Nykvist – är själv företagare så hon vet vad hon pratar om. I sin kolumn – Ingen välfärd utan företagen – skriver hon om den magiska måndagen (dvs. när valsegern var klar) och hur hon förväntade sig beslutsamma och rejäla insatser från den nya regeringen. Men hon tvingas konstatera att:

några stora förändringar i företagsamhetens villkor blev det inte. Ingen generell sänkning av arbetsgivaravgifterna – trots att det är en av småföretagare ofta önskad åtgärd för att kunna anställa flera. Inga lättnader för att det ska bli enklare att satsa pengar i nystartade bolag, inga ökade möjliga belöningar för den risk företagande innebär.

Eftersom minnet är kort skall jag påminna om den enda verkligt betydelsefulla förändringen för mig som företagare. Jag har ett litet s.k. levebrödsföretag och sådana små ”skitföretag” tyckte alliansregeringen snabbt behövde ökade omkostnader så de tog resolut (i och för sig i två steg) bort den femprocentiga rabatten på arbetsgivaravgiften. Vad som för övrigt uträttats av regeringen på företagarpolitikens område har för mig varit irrelevant eller möjligen med smärre ekonomisk betydelse på sikt.

Så om jag i kommande val skulle lägga min röst på ett eller annat Alliansparti så vore det inte som tack för hur deras företagarpolitik har fungerat för mig.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Eurovision Song Contest sedd med ett politiskt öga

Karl-Erik Edris 3 Comments

Eurovision Song Contest (ESC) kan onekligen tyckas vara ett oseriöst spektakel. Men under de senaste 10 åren har jag blivit alltmer fascinerad. Inte i första hand för musiken, den är knappast oförglömlig, utan för tävlingen som symbol för politiska strömningar och tendenser. Det är nämligen allt oftare så att det går att se ett politiskt tolkningsmönster för varför vinnarlandet bör vinna just när det vinner. Och för mig som politisk teckentydare är detta mycket fascinerande.

Men innan jag går in på årets vinnarland och de politiska implikationerna av Tysklands seger så vill jag nämna några exempel på vad jag menar.

2001 vann Estland och 2002 vann Lettland. Båda dessa länder hade vunnit sin självständighet i samband med Sovjetunionens sammanbrott. På det politiska planet hade de tidigt blivit inriktade på att komma i det skick som krävdes för medlemskap i EU och Nato. Segrarna plus värdskapet påföljande år blev som ett föregripande välkomnande i den europeiska gemenskapen. Redan 2002 fick båda länderna medlemskap i Nato och 2004 i EU.

2003 vann Turkiet. Detta lands tillhörighet till Europa är kontroversiell. Och turkarna tyckte sig ha all anledning att tvivla på att de skulle kunna bli inneslutna i den europeiska gemenskapen. Men Sertab Erener tog Europas schlagerpublik med storm. Detta stärkte på ett emotionellt plan turkarnas hopp om att de kanske ändå skulle kunna bli välkomnade. Och att året därpå välkomna hela Europa till tävlingen i Istanbul var förstås också en sak som stärkte banden på ett emotionellt plan.

Förhandlingar om EU-medlemskap för Turkiet går knappast som en dans. Turkarna känner sig förmodligen rätt ofta bjudna med armbågen. Men det är ännu inte den typen av kris att det behövs en ny seger i ESC. I år blev dock Turkiet tvåa, och det är förmodligen en antydan.

Segern i Istanbul 2004 gick till Ukraina. Denna seger fungerade lite som en motsvarighet till na’viernas hälsningsfras i filmen Avatar. De säger ju ”jag ser dig” som ett slags djupt existentiellt erkännande av den andre. Och Ukrainas seger fungerade som Europas ”jag ser dig” till Ukraina. Redan under hösten 2004 kom det första kvittot på detta seende när den den orangea revolutionen bröt ut och Viktor Jusjtjenko fick segern i presidentvalet.

2007 gick segern till Serbien som vid det här laget var på väg att sluta sig i bakåtblickande, självdramatiserande och självömkande politisk inåtvändhet. Landet var helt enkelt på väg att bli ett slags högernationalistisk varböld bland Europas nationer. Marija Serifovic kunde med ett mycket intensivt framträdande, som på ett symboliskt sätt uttryckte Serbiens smärta, vinna gehör hos Europas folk. Och detta gav emotionellt stöd för en serbisk öppning mot Europa. Den är kanske inte lätt åstadkommen. Men den pågår.

2008 vann Ryssland. Detta var från mitt perspektiv en europeisk gratulation till den nye presidenten Medvedev. Under Putins tid hade det varit som förgjort för Ryssland att vinna trots mycket bättre låtar än den som Dima Bilan framförde. Men när det politiska stämningsläget ändrades kom segern. Medvedev har ju försökt profilera sig som en mer modern och demokratisk ledare än Putin. Hans framgång är kanske vacklande. Men det är inte uteslutet att Medvedevlinjen kan växa så pass i styrka att Putins flört med något slags nystalinism blir något som hör till det förflutna. Och att Putins eventuella återkomst som president inte blir verklighet.

Norges seger 2009 ser jag som en vink om att norrmännen inte skall sluta sig i oljeinkomstinducerad självgodhet. Att de helt enkelt behövde påminnas om att de hör till en europeisk gemenskap. Och att värdskapet för ESC i år därför var viktigare än segern för Alexander Rybak. Norge fick ju därigenom öppna sig för hela Europa.

När det så gäller årets tävling började jag några veckor innan arrangemanget fundera över vilket land som skulle behöva vinna. Den mest akuta pågående kriser var ju otvetydigt turbulensen kring Greklands eländiga ekonomi och dess hot mot eurons stabilitet, ja mot hela EU-gemenskapen. Dessutom var ju Island uppe på tapeten, med sin i och för sig inte alldeles aktuella ekonomiska kollaps och så vulkanutbrottet. Kanske landets önskan att gå med i EU skulle behöva uppmuntras?

Min politiska känsla ledde mig då till att tro att det knappast skulle bli Grekland. Det är för tidigt med något slags förlåtelse för falsk statistik och allmänt dålig skötsel av den nationella ekonomin. Och detsamma gäller Island. De har skapat och får lösa sina problem själva. Och något tvivel på sin tillhörighet till Europa eller sina möjlighet att bli välkomnade har de knappast heller. Återstår då de centrala aktörerna i den ekonomiska krisen på den europeisk kontinenten. Och då kommer ju med ens Frankrike och Tyskland i fokus. Min instinkt sa Tyskland. Som jag ser det saknar Frankrike den rätta ödmjukheten för att utöva ett riktigt konstruktivt europeiskt ledarskap. Medan Tyskland har en klokare och mera luttrad ståndpunkt. Det finns dock starka tendenser till inåtvändhet och självupptagenhet hos det tyska folket som kan göra det svårt för politikerna att inta en så konstruktiv hållning som skulle kunna behövas. Angela Merkel är i alla händelser en centralfigur i hanterandet av den europeiska krisen.

När jag så började läsa lite om vad musikexperterna tyckte om olika bidrag så förstod jag snabbt att det satsades hårt på seger i de tre små kaukasiska republikerna Georgien, Armenien och Azerbaijan. Särskilt Azerbaijan hade satsat hårt med svenska toppkompositörer etc. och en snygg 17-åring som artist. Safura var tydligen den artist som vadslagningsfirmorna trodde mest på. När jag fick höra låten förstod jag att den var alldeles OK och mycket väl skulle kunna vinna på sina rena musikaliska meriter, men ur politisk synpunkt trodde jag inte på Azerbaijan som segrare (och inte heller på Georgien och Armenien). Dessa länder har helt enkelt för dåliga relationer till sina grannar.

Tyskland sades också ha ett bra bidrag. Det gladde mig och därför lyssnade jag på Lena Meyer-Landruts lite struttiga poplåt på YouTube. Den berörde mig inte nämnvärt. Hon gjorde ett näpet intryck. Men jag undrade om det verkligen var en vinnare. Samtidigt visste jag ju sedan tidigare att det är direktsändningens magi som avgör den här tävlingen.

Igår kväll var det så dags. Och så fort Lena Meyer-Landrut började sjunga sin lilla låt hände det där som bara händer vid få tillfällen. Jag uppfattar detta fenomen som att det går en kollektiv känslomässigt positiv och elektrifierande stöt genom atmosfären. Den fanns t.ex. vid Carolas första framträdande i Göteborg med Evighet och när Marija Serifovic gjorde sin insats i Helsingfors. För mig känns det inte som att det i första hand har med musiken att göra utan med själva tillfället. Det är som att det går ut ett slags signal – en ödespuls – under ytan om att här är segraren. Jag kände mig från den stunden helt säker på att hon skulle vinna.

Politiskt sett menar jag att den tyska ESC-segern blev nödvändig av två orsaker. Den ena är att Angela Merkel har eller kan utveckla den klokhet som krävs för att driva fram väsentliga beslut för ett konstruktivt hanterande av den europeiska krisen. Därför är det bra att blickarna riktas mot Tyskland. Men den andra sidan av saken är som jag redan antytt – och detta kan vara den viktigaste aspekten av ESC-segern – att tyskarna kan vända sig inåt och vilja strunta i Europas bekymmer. Skall alla lata och arbetsskygga sydeuropeer leva på vårt arbete kan väl normaltysken fråga sig. Den känslomässiga kraften i att Tyskland vann och att det kommande arrangemanget i Berlin (eller var det nu blir) kommer att innebära att Tyskland måste öppna sig för hela Europa. Inte för att detta skulle kunna ha en mirakulös inverkan. Men det är en inverkan på marginalen till påminnelse om att ett gott öde är ett gemensamt öde.

Till sist en tanke om Sveriges möjligheter att vinna. Som jag ser det är Sverige inte i ett läge då vi behöver vinna. Vi har varken tillräckliga problem eller tillräckligt framåtsyftande ledarskapskraft för att behöva stå i fokus. Vi kan kanske vinna ett år när det är lugnt på det politiska området och det mest är musiken som avgör. Men jag skulle helst se att Sverige kunde ta sig ur sitt för närvarande lätt förvirrade och osäkra tillstånd ur politiskt visionär synvinkel och hitta en vision för framtiden som skulle kunna ha en fyrbåksfunktion för andra länder. Då skulle det kanske vara på sin plats att på nytt bjuda Europa till ESC-final. Men som det politiska läget är nu verkar inte detta vara något som står för dörren. Men vi lever i dynamiska tider så det kanske kan ändra sig snabbt.

AB1, AB2, AB3, Exp1, Exp2, DN, SvD1, SvD2, GP, HD, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

CSR: ett inslag i maktkampen om den strategiska dagordningen

Karl-Erik Edris

SvD näringsliv har granskat Stockholmsbörsens 20 största bolag och redovisar i artikeln Miljö och etik lågprioriterat (se också artikeln Hon hoppas på hållbarhet) att de flesta har en högsta ansvarig för CSR-frågor (Corporate Social Responsibility) men att bara sex av dem har placerat den här personen i bolagets ledning.

Vem är överraskad? Åtminstone inte jag. Låt mig citera från Den vise VD:n:

…det vore enligt min mening mer än lovligt naivt att så till den grad imponeras av den vanligt förekommande retoriken om socialt ansvar etc. att man bortser från att när det kommer till kritan så är det tre strategiska variabler som är i en klass för sig när det gäller betydelse: konkurrenskraften, effektiviteten och avkastningen. Allt annat, som t.ex. hållbar utveckling och socialt ansvarstagande är av underordnad vikt. Det är med andra ord sådant som man sysslar med om man anser sig ha råd, eller bedömer det vara värt pengarna.

Och det är förstås därför som man anser att CSR-chefen inte skall sitta i bolagets ledning. Sedan kan man ju förgylla denna inställning ungefär som t.ex. informationsdirektören på Sandvik gör i SvD-artikeln när han säger att ”alla verksamhetschefer har ett ansvar för CSR, även de som sitter i koncernledningen”.

Men samtidigt är det klart att det förekommer en maktkamp om den strategiska dagordningen inom företagen. På den ena sidan finns Milton Friedman-falangen som grovt sett anser att det enda sociala ansvar som företagen har är att gå med vinst. Som en eftergift för tidsandan anser man sig dock med hjälp av en kader marknadskommunikatörer behöva kamouflera de brutalaste varianterna av detta budskap med vagt prat om socialt ansvar och hållbarhet. På den andra sidan i maktkampen finns de personer som är mer eller mindre klart övertygade om att vetenskapliga realiteter i form av ekologiska lagar kommer att tvinga fram ett ekologiskt hållbart företagande. Och att det därför är bättre att systematiskt och frivilligt anpassa sig till detta i förväg än att vänta till att resursbrist- och klimatkrisinducerat tumult utbryter.

Milton Friedman-falangen har av allt att döma fortfarande makten men i tider av ekonomiska kriser och miljökatastrofer skjuter företrädarna för ett långsiktigt hållbart perspektiv på ekonomi och företagande sakta men säkert fram sina positioner.

En illustration av var frontlinjen för närvarande verkar gå är följande föreläsning av den vimsigt charmiga och karismatiska hållbarhetschefen på ÅF (Ångpanneföreningen) Alice Bah Kuhnke.

Alice Bah-tvv from Tillväxtverket on Vimeo.

Mitt bidrag till ett någorlunda klart tänkande i dessa frågor är två böcker Den vise VD:n och Oanade möjligheter. Dessutom har jag skrivit en nyhetsbrevsartikel med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner. Den är också klart relevant i sammanhanget.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Avatar och Lester Brown

Karl-Erik Edris

Har nyligen publicerat ett nyhetsbrev. Det innehåller två betraktelser. Den första har titeln Lester Browns goda framtidsvision och är en recension av hans bok Plan B 4.0. Medan den andra har titeln Avatar – en rymdsaga om den gode och andlige vilden och är ett slags senkommen recension av James Camerons film.

Svenska Plan B
Earth Policy Institute
Avatars officiella hemsida

Recensioner av Avatar: AB, GP, DN, Exp, HD, SvD
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den globala kapitalismen i Sovjetläge

Karl-Erik Edris

Har fått en liten eftersläpning på mitt SvD-läsande och när jag i natt gjorde en koncentrerad läsinsats upptänkte jag en intressant krönika av Lars Berge. Den har rubriken En frihetsikons uppgång och fall. Han skriver där:

Idag ser allt fler bedömare oroväckande likheter mellan Sovjetimperiet och dagens krisande globala kapitalism. En världsomspännande superklass har vuxit fram. Den består av höjdare inom politik, banker och näringsliv. De lever lika isolerade från omvärlden som den gamla sovjetiska nomenklaturan. De flyger högt över nationsgränserna i sina Gulfstreamplan. De har en makt och rikedom som saknar motstycke i historien. De 1000 rikaste miljardärernas sammanlagda förmögenhet är nästan dubbelt så stor som de fattigaste 2,5 miljardernas tillgångar sammanräknade.

Och så berättar han om den amerikanske juristen och finansanalytikern Bruce Judson som i sin bok It Could Happen Here tydligen hävdar att USA och resten av västvärlden mycket väl kan stå vid randen av en kollaps. Och Berge beskriver Judsons ståndpunkt så här:

Metodiskt bockar han av lärdomarna från Sovjetunionens fall. Ett långdraget krig i Afghanistan. En djup ekonomisk kris. En rad omfattande reformer. Och efter reformer är en regim som mest sårbar. Sovjet drabbades hårt av de fallande oljepriserna på 1980-talet. Gorbatjov introducerade glasnost för att återvitalisera ekonomin. Men när löftena om en bättre framtid inte infriades, när vanligt folk fick det allt sämre, brast fördämningarna. En revolution kan inträffa mycket plötsligt och är resultatet av slumpvisa händelser snarare än en planlagd kupp. Det behöver inte bli särskilt blodigt. Så vad betyder egentligen det som händer i Grekland? På Island? I Spanien, USA, Italien… Är det en tillfällig ekonomisk svacka vi ser? Eller är det början till slutet för nyliberalismen som politisk och ekonomisk doktrin?

Det som överraskade mig med Berges krönika om Judsons tankar är att jag inte är van vid att tankar som jag själv har gett uttryck för i åratal kommer till uttryck i den etablerade pressen. Något måste helt enkelt ha hänt.

För egen del började jag använda jämförelserna med Sovjetunionen redan 1989 när jag i samband med Berlinmurens fall stördes av all naiv eufori över vad detta kunde antas betyda när det gällde kaptalismens överlägsenhet. En eufori som t.ex. fick Francis Fukuyama att proklamera ”historiens slut”. Jag brukade då säga att den västerländska formen av kapitalism hade lika lysande framtidsutsikter som den totalitära kommunismen. Det skulle bara ta lite längre tid innan detta började bli uppenbart.

Och låt mig som en avslutning på detta blogginlägg komma med ett längre citat från efterordet i Den vise VD:n. Det ingår i pocketupplagan som publicerades 2005.

Ett sätt att få ett mera intellektuellt grepp om det jag försöker uttrycka är att jämföra med de processer som föregick Sovjetunionens sammanbrott. För i detta sammanbrott illustreras tydligt vad som händer när förtrollningen bryts, när ingen längre tror. Visst höll ledningen i det längsta på med sina bedyranden av att allt var på rätt väg. Femårsplanerna uppfylldes och det storslagna målet kom allt närmare. En och annan dissident fanns men de flesta läste lydigt den kommunistiska trosbekännelsen så fort det behövdes.

Men sanningen om den utåt manifesterade lydigheten fanns i människornas hemlighållna inre. Allt fler Sovjetmedborgare emigrerade i sin egen fantasi till en annan värld. De levde alltså i något slags inre exil. Men de flesta teg och höll god min även om allt mindre kraft blev tillgänglig för att hålla liv i systemet. Till sist gick alla omkring och väntade.

Och så kom han då, Gorbatjov. Han var ”the One” – den utvalde – som det heter i Matrixfilmerna. Han hade något som hade kraft att spränga hela systemet. Även om han nog inte själv var medveten om det. Han yttrade i varje fall de magiska orden: glasnost och perestrojka. Med ens förstod alla som väntade att detta var signalen. Nu behövde de inte låtsas längre. Mardrömmen var över. Ja det tog några år. Och efterbörden av det väldiga riket var svårhanterad. För det fanns ingen ny vision att erbjuda. Det enda som hände var att våra illusioner anammades och därmed kom de nya länderna med Ryssland i spetsen i bättre takt med Västvärlden och dess bekymmer.

Och min känsla är att vi också väntar. Och i denna väntan upprätthåller vi den ordning vi har, och på direkt fråga så uttrycker de flesta sin tilltro. Men mellan skål och vägg, och även allt mer öppet, sprider sig känslan att detta kan inte hålla i längden. Känslan som allt fler har svårt att freda sig för är att vi i själva verket är inbegripna i vår egen samhälleliga svanesång. Detta är en djupt oroande känsla så därför pratar vi bort den, eller nedvärderar dess betydelse. Men de samhälleliga konsekvenserna av denna känsla kommer inte att spegla vårt hyckleri och självbedrägeri utan vår nakna ärliga känsla.

Där står vi, tror jag. Vi har helt enkelt passerat den korsväg där vi måhända hade kunnat välja det framtidsscenario av en relativt odramatisk och gradualistisk övergång till en ny och bättre tingens ordning som jag skissat i slutkapitlet av Den vise VD:n. Nu är mönstret ett annat. Jag tror helt enkelt att något kommer att ske som är tillräckligt tydligt och dramatiskt för att förtrollningen skall brytas, eller kanske bättre uttryckt för att vi inte skall kunna fortsätta att låtsas att vi fortfarande är fullt uppslukade av den. Något kommer alltså att ske som gör att vi slutar att hoppas på den gamla ordningen. Att vi helt enkelt inser att vi är, som jag uttryckte det ovan, plötsligt dömda till nyordning.

Vad det är som kommer att ske vet jag inte. Det troligaste är väl att det blir ett ekonomiskt sammanbrott, eller så blir det något annat. Vi kanske också kan få vår motsvarighet till Gorbatjov, men den person eller grupp som i så fall skulle träda fram måste skilja sig från Gorbatjov i det avseendet att den är bärare av en trovärdig ny vision. Eller kanske det blir både och. Jag vet som sagt inte. Samtidigt har jag den insisterande känslan att det inte kan dröja länge. Kanske är det en fråga om år, kanske inte?

——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Plan B 4.0 – Lester Browns goda framtidsvision

Karl-Erik Edris

Idag var jag på ett seminarium med Lester Brown. En utan tvekan mycket betydelsefull person globalt sett när det gäller att sprida ett faktagrundat miljömedvetande. För egen del blev jag medveten om hans existens på 70-talet. Läste en och annan bok. Men när han startade Worldwatch Institute började han producera en sådan mäktig ström av rapporter att jag nöjde mig med att studera en och annan i rapportserierna Vital signs och State of the World. 2001 startade han så Earth Policy Institute. Och jag har i alla år prenumerat på hans nyhetsbrev, och därmed extensivt följt hans envetna informationsverksamhet.

Genom sitt nya institut publicerade han 2003 boken Plan B: Rescuing a Planet Under Stress and a Civilization in Trouble. Plan A syftar förstås på ”business as usual” medan plan B representerar Lester Browns och hans forskarkollegors idéer om vilka åtgärder som bör vidtas för att vi globalt sett skall komma in på en långsiktigt hållbar utveckling inte bara ekologiskt utan också mänskligt, dvs. socialt och politiskt. Sedan publiceringen av den första Plan B har flera uppdateringar blivit gjorda. Plan B 2.0 publicerades 2006, Plan B 3.0 2008 och Plan B 4.0 2009.

Idag var det så dags för lanseringen av den svenska översättningen av Plan B 4.0. En bok försedd med undertiteln Uppdrag: rädda civilisationen! På Svenska Plan B kan man få mer information om boken och ladda ner den som pdf. Vill man köpa den tryckta varianten så kan man göra det här.

När det så gäller Lester Browns budskap på seminariet så borde jag väl prestera en kärnfull sammanfattning. Men så fann jag en lång intervju med honom på SVT:s hemsida. I själva verket en monolog på 20 minuter som man hade försett med den missvisande rubriken Miljöguru eller domedagsprofet. En dramatiserande rubrik som inte alls svarar mot Browns lågmält fokuserade och sakliga budskap om behovet, och framförallt de realistiska möjligheterna, av en genomgripande global kursändring i riktning mot ekologisk hållbarhet, frihet och rimlig ekonomisk rättvisa.

T.o.m 6 juni kommer det enligt SVT att gå att lyssna på Lester Browns utläggningar:


——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Livet, döden och medvetandets natur

Karl-Erik Edris

Råkade lyssna på ett intressant radioprogram i går. Det hette Kropp och själ, och just det här speciella programmet hade titeln Om gränslandet mellan liv och död (kan avlyssnas i sin helhet här). Det som alldeles särskilt väckte mitt intresse var redovisningen av Adrian Owens forskning. Han har nämligen lyckats visa att en del personer som diagnosticerats som varande i ett s.k. vegetativt tillstånd mycket väl kan vara medvetna trots att man inom den medicinska vetenskapen hittills har varit övertygad om att så inte är fallet.

Owens forskning bygger på idén att ställa frågor till personer i ett diagnosticerat vegetativt tillstånd och studera deras svar genom att kartlägga deras hjärnreaktioner med hjälp av s.k. funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). Owen gav helt enkelt patienterna verbala instruktioner att när de ville svara ja på en fråga så skulle de föreställa sig att de spelade tennis, och när de ville svara nej så skulle de föreställa sig att de gick omkring hemma i sin bostad. Skälet till denna till synes långsökta uppläggning är att dessa båda hjärnaktiviteter utspelas i vitt skilda delar av hjärnan så sammanblandning är utesluten. Efter dessa instruktioner fick så patienterna besvara några frågor om personliga familjeomständigheter medan deras hjärnreaktioner studerades i tomografen.

Det sensationella i sammanhanget var alltså att ett antal patienter besvarade de frågor som de fick helt korrekt. Något som alltså tyder på att diagnosen av dem som varande helt renons på normala kognitiva funktioner är felaktig.

Även om det naturligtvis är omöjligt att med ledning av den hittills gjorda forskningen avgöra hur stora själsliga förmögenheter som den i ett förmodat vegetativt tillstånd existerande individen besitter så spekulerar redan forskarna om att det kanske så småningom kan bli möjligt att till denna typ av patienter ställa (och få svar på) den centrala frågan om individerna ifråga vill fortsätta att leva instängda i sina dåligt fungerande kroppar.

Från mitt perspektiv är det verkligt intressanta med den här typen av forskning vilket ljus den skulle kunna kasta över frågan om hur medvetandet är relaterat till hjärnan. Enligt det rådande vetenskapliga perspektivet betraktas det som en självklarhet – ja som ett faktum – att medvetandet genereras av hjärnan. Och att medvetandet följaktligen inte kan ha en autonom existens. Men om detta vet vi inget i strikt vetenskaplig mening. I realiteten har vetenskapen lierat sig med en reduktionistisk och materialistisk världsbild som den valt att behandla som om den vore ett empiriskt faktum. Men ur strikt vetenskaplig synvinkel är det en öppen fråga hur medvetandet är relaterat till hjärnan.

I sitt experiment ställde förstås Owen frågor som visade på trohet mot det rådande materialistiska paradigmet. Frågorna handlade konsekvent om sådant som hade med patienternas minne från tiden som fullt friska att göra. Men verkligt intressant skulle det enligt min mening bli om man t.ex. frågade om saker som rör hur de själva uppfattar sin medvetenhetsmässiga belägenhet. Om det är så att de uppfattar en klyvnad mellan sitt reella och av hjärnan oberoende medvetande och det medvetande som de förmår uttrycka genom hjärnan. Om de alltså uppfattar något slags ute-ur-kroppen-erfarenhet samtidigt som de varseblir att de så att säga sitter fast i sin skadade hjärna.

Jag har förstås inget färdigutvecklat frågebatteri att erbjuda Adrian Owen utan jag vill bara uttrycka en förhoppning att han i sin fortsatta forskning skall våga ta steg utanför de ramar som den reduktionistiska materialismen ålägger honom. För då skulle han kanske kunna frilägga en kunskap som skulle kunna ha verklig filosofisk sprängkraft. Något som skulle kunna hjälpa den moderna människan att slippa tro att det är en vetenskaplig sanning att vi människor är ett slags hjärnstyrda biologiska robotar engagerade i en rå överlevnadskamp i en i grunden slumpstyrd och ytterst sett meningslös evolution.

Owens hemsida är sprängfylld av intressant information.

Följande två små filmer beskriver ganska väl hur hans senaste forskning är upplagd och vilka rönen är:

AB, SvD, BBC, The Times
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En sittmardröm på nattåget

Karl-Erik Edris 1 Comment

Gjorde ett jobb i Haparanda igår. Höll en föreläsning för chefer på kommunen med titeln Visioner och ledarskap. Det gick som smort. Resan tog i och för sig dryga 35 timmar. Försenade tåg och bussbyten gjorde sitt till för att det hela skulle bli en övning i tålmodigt sittande.

Men det verkligt prövande var den eländiga stolen på nattåget från Luleå. Jag lyckades inte få vare sig ligg- eller sovplats. Så jag tillbringade den lite mer än femton timmar långa resan sittande. Och stolen var en sannskyldig plåga. Min erfarenhet är att de flesta kommunikationsföretag numera försämrar stolarna. För inte så länge sedan flög jag med ett SAS-plan som var nyrenoverat och naturligtvis var stolarna sprillans nya. Och det betydde att de var stenhårda och hur jag än bar mig åt så satt jag obekvämt. Men rekordet slås av dessa förfärliga stolar på nattåget från Luleå. Det var av allt att döma en nyrenoverad kupé. Allt såg fräscht och trevligt ut. Men sittandet var ett helvete.

Det nya stolkonceptet verkar vara att stolarna skall tvinga på passagerarna en hållning som de inte har och aldrig har haft. Stolar som de på SAS-planet och SJ-stolen skriker hela tiden till min kropp: höftpartiet borde vara annorlunda vinklat, du borde ha mer svank, själva bröstryggen borde vara något rakare, huvudet skall hållas på ett annat sätt osv, osv. Om man inte är en atletiskt byggd 190-195 cm lång person med fullständigt perfekt hållning enligt någon ortopedisk och ergonomisk standardmall så blir sittandet en enda lång kamp för att försöka hitta mer eller mindre säregna och onaturliga ställningar för att neutralisera stolens offensiva ryggpåverkan och undvika att värk och kramper går över i ryggskott.

Att man kunde göra bekväma stolar förr i världen påmindes jag om häromåret när jag tog tåget till Tällberg. Då hade man satt in en gammal förstaklassvagn. Det var en fröjd. Stolen var mjuk, och lät mig ha min rygg ifred. Jag kunde sitta hur jag ville utan att få ont. På den tiden hade man uppenbarligen inte krånglat till en enkel sak.

Så min fråga är: Varför verkar det vara så svårt att göra stolar som är neutralt bekväma? Där en normal gubbe som jag, utan särskilda ryggbesvär och andra defekter, kan sitta lugnt och avslappnat och utan att behöva kämpa emot stolens aggressiva försök att få min rygg att stämma med något slags schablon för hur människor bör se ut. Efter denna sittmardröm på SJ:s nattåg har jag börjat fantisera om att det kanske finns någon beskäftig grupp av rygguppfostrare i något statligt verk som i likhet med Socialstyrelsens smörgåskampanj på 60-talet (6-8 skivor bröd om dagen) har gett sig fan på att använda allmänna kommunikationsmedel som ett sätt att ”förbättra” de resandes hållning.

Skulle denna fantasi ha fog för sig så är mitt förslag att gruppen omgående läggs ner. Och är förklaringen i stället enbart kommunikationsföretagens snålhet och inkompetens så får jag väl i värsta fall anmäla mig som provsittare.
——————————————
Andra bloggare om , , , ,