Efter en tids paus i bloggandet, som har sin förklaring dels i omgörandet av min hemsida och dels i mitt intensiva arbete med min kommande bok, så hälsar jag dig nu hjärtligt välkommen till min nya bloggplats. Jag har övergått från Blogger till WordPress och därmed integrerat bloggen i min nya hemsida. Detta innebär ju inte automatiskt bättre och fler blogginlägg. Men nu när den nya hemsidan är klar så är det i varje fall fritt fram för nya betraktelser alltefter vad tid och inspiration tillåter.
iPad och sumo
Idag skall jag spilla lite tid på en bagatell. Jag stördes nämligen just av liten notis på DN:s webb om sumobrottning. Jag är en stor vän av sumobrottning. Naturligtvis inte för personligt utövande. Jag är varken särskilt fet eller vältränad så det skulle leda till rena katastrofen om jag skulle börja fuska i sumo. I varje fall om jag mötte några av proffsbrottarna som gav mig samma behandling som de ger varandra. Men alldeles oavsett min totala personliga ofallenhet för sumo har jag stort nöje av att på internet följa de 6 årliga elitturneringarnas matcher.
När jag först såg DN:s lilla notis som kröntes av en fin bild blev jag glad och tänkte, att de kanske skriver något intressant. Men ack nej. Under rubriken Telefoner skall rädda sumobrottningen har man publicerat en TT-AFP notis med innebörden att de moderna telefonerna skall användas till att “bekämpa korruption inom sporten och kritiken efter skandalerna”. Något som med rätta framstår som synnerligen löjeväckande. Vem kan tro att telefoner är ett effektivt sätt att t.ex. stoppa de maffiaanknutna spelskandaler som avslöjats inom sumon?
Problemet med artikeln är bara att den inte är en korrekt återgivning av fakta. Bakgrunden är ett möte för idéutbyte som det japanska Sumoförbundet (Nihon Sumo Kyokai) hade med sumobrottare och stalledare (mötet skildrades t.ex. i Mainichi Daily News). Som en del i detta möte så meddelades att sumoförbundet skulle använda iPad i sin interna kommunikation till sumostallen. Något som bl.a. motiverades av att sumobrottarna med sina stora händer har svårt att kommunicera med vanliga små telefoner. Något som Financial Times uppfattat helt korrekt i sin artikel iPad wrestles with sumo fat finger problem.
Dessutom sägs bilden som DN har publicerat föreställa Asashoryu (vilket verkar troligt) och Hakuho (vilket är helt fel). Asashoryus motståndare är Asasekiryu.
För övrigt tycker jag att DN:s sportredaktion borde börja följa sumon. Om inte annat så för att vår estniske granne Baruto (Kaido Höövelson) nått den näst högsta rangen (ozeki) i sumons stränga hierarki.
—————————————–
Andra bloggare om
sumo, iPad, Baruto
Wilfrid Stinissen – en vis katolsk munk
För snart en månad sedan kommenterade jag här på bloggen en recension i SvD av Göran Skyttes och Wilfrid Stinissens bok Ansikte mot ansikte. Recensenten hade en hel del invändningar som gjorde mig intresserad av boken. Så jag köpte den. Fick den t.o.m. signerad av Göran Skytte. Och nu har jag läst boken.
Den är utan tvivel fascinerande. Av allt att döma riktar den sig främst till personer som är bekännande kristna eller funderar på att bli det. Den kräver nämligen att man har viss vana vid – eller i varje fall inte en motvilja mot – att tänka över sig själv och sitt liv i kristna termer. Att man alltså tycker att det faller sig någorlunda naturligt att se på sig själv utifrån ett kristet perspektiv på de stora livsfrågorna.
Personligen är jag inte kyrkligt aktiv, men jag är tillräckligt bevandrad i kristet tankegods för att lätt kunna läsa boken. Och det första jag kunde konstatera är att den inte alls är så teologiskt analyserande som åtminstone jag förleddes tro av recensionen i SvD. Boken består av ett enkelt samtal mellan Göran Skytte och kamelitmunken Wilfrid Stinissen. Ett samtal som för mig tar formen av lärjungen som söker mästaren. Den som väntar sig att samhällsjournalisten Skytte skall med sin i andra sammanhang ådagalagda heta påstridighet pressa Stinissen i olika kontroversiella och politiskt korrekta frågor blir därför besviken.
Skytte närmar sig alltså Stinissen med ett påtagligt inslag av respektfull underdånighet. Som jag uppfattar det finns det en klar intention att denna hållning skall underlätta för den vanlige kristet intresserade sökaren eller den vanlige församlingsmedlemmen att identifiera sig med Skytte. Att hans roll alltså är att vara identifikationsobjekt för den som ärligt skulle önska andlig vägledning av Stinissen. Och detta är förstås orsaken till att SvD:s recensent kritiserar Skytte för att söka bekräftelse.
Enligt min mening är detta grepp mycket riskabelt. Men i just det här fallet är det helt igenom lyckat. Och det har en enkel förklaring. Wilfrid Stinissen håller för upplägget ifråga. Han är en man stöpt i den bästa kontemplativa grenen av den katolska traditionen. Och han framstår boken igenom som en ytterst ödmjuk och klok medmänniska. Ja vis. En man verkligen värd att lyssna till.
Detta blev för mig huvudbehållningen av boken. Att jag genom Göran Skyttes försorg fick klart för mig att det i svensk kristenhet åtminstone finns en vis fullblodmystiker som vet vad han talar om. Det finns så många kyrkans män och kvinnor som delar med sig av vad de läst innantill på sina teologiska seminarier. Stinissen är förstås beläst, men genom år av intensiv djupmeditation har han kommit i kontakt med verklighetens essens. Därför talar han från hjärtat, och visar att han är en man genomsyrad av insikt om kärlekens befriande kraft. Naturligtvis en smula insnärjd i teologiska standardtankar, men ändå en imponerande gestalt.
Göran Skyttes hemsida
——————————————-
Andra bloggare om
Göran Skytte, Ansikte mot ansikte, Wilfrid Stinissen, kristendomen, teodicéproblemet, mening, meningslöshet, tro, Gud, allmakt, kärlek, allsmäktighet,
En kolibris visdom
Blev just medveten om en underbar liten film på den svenska Grönakors avdelningens Facebooksida. Det är Wangari Maathai – mottagaren av Nobels fredspris 2004 – som berättar en sedelärande historia om en ansvarskännande kolibri. Animeringen är från filmen The Dirt.
Green Cross
——————————————-
Andra bloggare om
Gröna korset, The Green Cross, Wangari Maathai, The Dirt, ansvar, ledarskap, miljö, klimat
Vinstens undergörande verkan
Läste just gårdagens ledare i SvD. Den proklamerar som kritik av ett utspel av Lars Ohly om Vänsterpartiets önskan att förbjuda vinstdrivande friskolor att Vinstintresset förbättrar kvaliteten inom skolan. Tänk så underbart och enkelt det ändå är. Med vinsten som ledstjärna blir det bättre och bättre. Det slår aldrig fel. Skribenten Johan Folin konstaterar.
Vinstintresse är bra. Vinstintresse är rätt. Vinstintresse funkar. Det spelar ingen roll om man misstror en entreprenörs motiv för sin verksamhet. Vinstintresset kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv.
Och att döma av rubriken anser Folin alltså att man kan sätta likhetstecken mellan denna förbättrade effektivitet och bättre kvalitet.
Denna övertro på vinsten är en sorglig schablontanke. Det finns mängder av exempel på att vinstintresset utmärkt väl går hand i hand med sämre kvalitet. Jag har ingen personlig och konkret kontakt med skolan längre, men senast idag köpte jag strumpor. Orsaken är att de under de senaste åren slits allt mer. Kvaliteten har obestridligen sjunkit. Ett tag verkade de vara på väg att bli engångsvaror. De förvandlades till något slags pulver som fastnade mellan tårna och försvann i duschen. Men nu kan de hålla i några veckor. Men förr i världen var de svårutslitliga.
Man behöver dock inte vara ekonom för att förstå att med en viss vinstmarginal på strumpor så är det bättre att sälja fler än färre. Alltså sänk kvaliteten på strumporna i vinstens namn. Och om alla fabrikörer gör det så vad kan kunderna göra. Alla kunder som inte vill ha hål på strumporna måste köpa mer strumpor.
Likadant är det med kostymer. Jag brukar oftast köpa rätt dyra italienska kostymer. De är snygga och sitter bra. Men tyget blir allt ömtåligare. Jag kan t.ex. inte längre ha min portmonnä i fickan för då går tyget sönder. 1983 köpte jag emellertid en sommarkavaj för en tusenlapp på Åhlens. Den är i princip outslitlig. Jag använder den fortfarande. Hur många andra kavajer av bättre märke som jag slitit ut sedan dess vet jag inte. Men ingen skall komma till mig och säga att kvaliteten på tyger och kläder har stigit. Naturligtvis är det det motsatta som gäller. Sämre kvalitet ger mer försäljning. Och om alla försämrar kvaliteten så vad skall kunden göra.
Eller tänk på de numera förbjudna glödlamporna. Under min livstid har brinntiden sjunkit mer och mer. Inte heller här drev vinstintresset fram någon kvalitetsförbättring. Nej fabrikanterna sänker tillsammans kvaliteten och kunderna som föredrar ljus framför mörker tvingas köpa fler glödlampor.
Men det är klart skolan är ju inte strumpor, kostymer och glödlampor. I skolan blir det säkert allt bättre bara riskkapitalbolag och allsköns penningsugna personer får jobba på att öka vinsten. Ingen kan väl tro något annat?
—————————————–
Andra bloggare om
ekonomi, politik, Lars Ohly, SvD, Johan Folin, vinsten, skolan, friskolor, strumpor, glödlampor, kostymer
Sex miljarder andra – ett globalt intervjuprojekt
Igår hittade jag av en ren tillfällighet en fantastiskt innehållsrik och givande hemsida. Den gäller ett projekt som heter 6 billion others som består av filmade intervjuer med sammanlagt 5000 personer i 75 länder. Idégivaren och upphovsmannen till projektet är Yann Arthus Bertrand. Och projektet handlar inte om några struntintervjuer utan det kretsar kring livets stora frågor. Så här presenteras projektet:
From a Brazilian fisherman to a Chinese shopkeeper, from a German performer to an Afghan farmer, all answered the same questions about their fears, dreams, ordeals, hopes:
What have you learnt from your parents? What do you want to pass on to your children? What difficult circumstances have you been through? What does love mean to you?
Forty or so questions that help us to find out what separates and what unites us. These portraits of humanity today are accessible on this website.
På hemsidan kan man lyssna på enskilda intervjuer, men också se på tematiska sammanställningar. Det finns sammanlagt 18 sådana temafilmer, t.ex. om lycka, krig, förlåtelse, rädslor, efter döden, att lämna sitt land, de första minnena och Gud. Här följer två av dem. Den första handlar om kärlek och den andra om livets mening.
——————————————
Andra bloggare om 6 billion others, lycka, krig, förlåtelse, rädslor, efter döden, att lämna sitt land, de första minnena, Gud, kärlek, livets mening, globalt intervjuprojekt, mänskligheten, människan
Den oifrågasättbara tillväxten
Läste just Jacob Bursells intressanta krönika Ifrågasätta tillväxt det gör man inte. Han har tydligen blivit lätt chockad över hur många som blev rasande över att han i en tidigare artikel uttryckt tvivel om det angelägna i att mäta “bruttonationalprodukt och tillväxt utan hänsyn till att vi samtidigt skickar hela jordklotet till de sälla jaktmarkerna”. Och Bursell konstaterar att det är
något beklämmande att det inte är möjligt att föra en saklig diskussion om något så till synes viktigt. Vi kan skicka upp satelliter i rymden och accelerera hadroner i ändlösa underjordiska tunnlar, men vi kan inte ens försöka omvärdera synen på ekonomi, välfärd och dess samspel med ekosystemet.
I folkbildningsintresse anför Bursell så rapporten Prosperity without growth, och låt mig komplettera med två svenska böcker Tillväxt till döds (av Stellan Tengroth) och Tillväxtens sista dagar (av Björn Forsberg). Dessutom är Herman Dalys rapport A Steady-State Economy nog så belysande i sammanhanget.
Avslutningsvis en tänkvärd liten film:
——————————————
Andra bloggare om ekonomi, tillväxt, ekologi, hållbar utveckling, politik, Herman Daly, Björn Forsberg, Stellan Tengroth
En klok bok om Gud?
Läste just en recension i SvD av Göran Skyttes senaste bok Ansikte mot ansikte med undertiteln Samtal om kristen tro. Samtalen utspelas mellan Skytte och karmelitbrodern Wilfrid Stinissen och är tydligen så ömsesidiga att Stinissen anges som medförfattare. Recensionen har rubriken Skytte söker bekräftelse. Elisabeth Hjort har skrivit denna recension och hon finner ett flertal allvarliga invändningar. Det hon framförallt retar sig på är Stinissens övertygelse om att
det förflutna kan förändras, eller rättare sagt “Gud kan göra en katadral av grus”.
Hjort förklarar att Stinissen menar att
Det finns inget så svårt och plågsamt i en människas historia att det inte kan vändas i meningsfullhet. Här lämnar jag in en högljudd protest. Av samma anledning som jag misstror människor som påstår att dom aldrig ångrat något de gjort i livet finner jag denna kristna jakt på mening otillständig.
Och sedan proklamerar hon sin tro på existensen av sådant “som verkligen var meningslöst, det som aldrig borde blivit”. Och hon åberopar Birgitta Trotzig i sammanhanget som föredömlig i sin hållning eftersom hon sägs
vidkänna det tomma, det komplett värdelösa lidandet som bara är. Oförklarligt, stumt. Och en del av den kristna erfarenheten.
I sin argumentation för existensen av absolut och orubblig meningslöshet ger också Elisabeth Hjort uttryck för uppfattningen att Skyttes och Stinissens kristendom innebär en nedtoning av det radikala (kristna) budskapet “om döden som en perversion och fiende” och att hennes huvudinvändning mot Ansikte mot ansikte därför är
att den uttrycker en tro som slutit fred med döden i förtid.
Denna kritik gör mig mycket intresserad av boken ifråga. Elisabeth Hjort inser tydligen inte att hon i sitt framhävande av existensen av absolut och orubblig meningslöshet intar en position där hon sätter sig till doms över Gud. Att hon indirekt påstår att Gud helt enkelt misslyckats med att skapa en tillvaro där allt genomsyras av en meningsfullhet som ger människan möjlighet att i ödmjukhet mot Guds skapade ordning hantera sitt lidande så att hon steg för steg öppnar sig för den kärlek och mening som genomsyrar allt. Att hennes perspektiv utesluter en inre andlig omvandlingsprocess, som naturligtvis kan vara närmast ofattbart plågsam, där man släpper taget om sina egna föreställningar och öppnar sig för Guds perspektiv och mening.
Jag blir t.o.m. så intresserad av boken att när blogginlägget nu är färdigskrivet så blir min nästa åtgärd att jag helt enkelt köper den. Här kan man få den signerad. Men vanlig internetbokhandel fungerar förstås också (t.ex. här och här).
—————————————–
Andra bloggare om Göran Skytte, Ansikte mot ansikte, Wilfrid Stinissen, kristendomen, teodicéproblemet, mening, meningslöshet, tro, Gud, allmakt, kärlek, allsmäktighet,
Ett tips till Ann Heberlein
Läste just en bra artikel i dagens DN med titeln Bli medveten om din hjärna. Tyvärr finns den inte på internet annat än i pdf-arkivet som förmodligen endast är tillgängligt för prenumeranter. I den recenserar Ann Heberlein några böcker om medvetandet och hjärnan. Ingressen lyder:
Vi människor upplever smaker, dofter, färger, ljud och känslor. Vi känner att vi har en fri vilja. Men går det att lita på medvetandet, eller är de subjektiva intrycken bara hjärnspöken?
Artikeln behandlar alltså böcker som med vår tids sedvanliga tilltro till det filosofiska perspektiv som kallas reduktionistisk materialism lyckas ifrågasätta medvetandets autonoma förmåga. Medvetandet framställs i stället som ett slags biprodukt av hjärnan och nervsystemet. Med detta filosofiska perspektiv kan man dessutom ifrågasätta existensen av människans fria vilja.
På intellektets nivå imponeras Heberlein av argumenten hon får ta del av, men när hon kopplar in hela sin varelse så känner hon motvilja mot idén att människan skulle sakna fri vilja och i realiteten vara ett slags mer sofistikerad variant av filmvärldens Terminatorrobotar. En robot av kött som styrs av den genprogrammerade hjärnan med dess tillhörande nervsystem. Så därför avslutar hon sin artikel på följande sätt:
Jag hör min lilla flicka röra sig i sin säng. Snart kommer hon att vakna. Om en liten stund kommer hon att stå här, i sitt vita nattlinne, med trassligt blont hår, fräknar på näsan och skrubbsår på knäna, krypa upp i mitt knä och fråga ”Vad ska vi göra i dag?”. Åtta år och med ett liv av beslut framför sig: alla dessa val hon kommer att göra, små och stora, triviala och livsavgörande, val som kommer att forma hennes liv och den hon blir.
Den friheten tror jag ändå att människan har. Det väljer jag att tro. Något annat vore outhärdligt.
Mitt tips till Ann Heberlein är att hon borde läsa Jan Adriansons böcker. Då skulle hon få torrt argumentationskrut att använda mot de tänkare som kränker hennes livskänsla med sina skenbart goda argument.
——————————————
Andra bloggare om Ann Heberlein, Jan Adrianson, materialism, reduktionism, fri vilja
DNA-musik – aningar om en ny läkekonst
Läste just en mycket fascinerande krönika i Axess skriven av Tanja Bergkvist med rubriken DNA-musik nästa trend? Bergkvist berättar att hon för några år sedan:
läste en artikel där det beskrevs hur man spelar upp en risplantas DNA (eller om det var majs) genom att tilldela de olika kvävebasparen A, C, T och G (som är byggstenarna i DNA-molekylen) olika noter, och att resultatet starkt påminde om klassisk musik och upplevdes som mycket behagligt.
Nu har tydligen dessa strävanden utvecklats till tvärvetenskapliga projekt där biologer, genetiker, tonsättare och programmerare börjat försöka göra DNA-musik av mänskliga proteiner. Enligt Bergkvist utgår t.ex. ett forskarlag i Texas från de 20 aminosyror som bygger upp proteinerna i människokroppen och ger varje aminosyra en egen ton.
Man skulle kunna bortförklara de häpnadsväckande resultaten med att tonerna tilldelas godtyckligt, men så är det inte, utan man går efter egenskaper som skapar en inbördes relation mellan aminosyrorna. Forskarna har i detta fall gått efter vattenlöslighet – ju mer vattenlöslig aminosyran är desto högre upp på tonskalan hamnar den, och instrumentationen avgörs av hur aminosyrorna ligger i det aktuella proteinet.
Bergkvist konstaterar så att “forskarna fann att medan flera av kroppens proteiner ger glada, harmoniska eller lugna melodier så skär hiv-virusets DNA i öronen.” Och så ställer hon frågan: “Kan det vara så att hälsa är harmoni medan sjukdom är missljud?”
Bergkvist låter sedan denna fråga hänga kvar i luften medan hon avslutar krönikan med spekulationen att vi inom en snar framtid “förhoppningsvis har möjlighet att beställa hem vår egen personliga DNA-musik, med en orkester bestående av alla våra organ – ganska fantastiskt.”
En för mig mycket mer attraktiv och intressant spekulation är att dessa lekfulla DNA-musikövningar skall utvecklas till en kunskap som har potential att bota sjukdomstillstånd med lämpligt avpassade ljud. För närvarande dominerar ju en mycket grov läkekonst där kemikalier och kirugiskt karvande skall ge bot. Den passar förstås utmärkt till den typ av reduktionistisk materialism som har vår moderna tid i ett filosofiskt järngrepp. Men tiderna ändras förhoppningsvis därvidlag så att vi kan öpppna oss för verkligheten att den uttömmande sanningen om människan inte är att hon är en slumpmässigt ihopkommen materiekombination med tämligen kortvarigt överlevnadsvärde i den i grunden meningsbefriade evolutionen utan att hon – om tillvaron ses ur ljudperspektiv – mer är som ett ackord i den kosmiska symfonin. Min intuition föder i varje fall visionen av att de gryende kunskaperna om ljudets makt så småningom skall kunna leda till att “kroppsinstrumenten” som ingår i “kroppsorkestern” kan stämmas så att sjukdomstillstånd korrigeras och/eller förhindras.
Länkar om DNA & protein musik finns här.
Uppdatering 3 juli: Enligt en artikel i SvD – Kollisioner på partikelnivå skapar gudomlig musik – är man åtminstone delvis inne på ett besläktat spår när man vid CERN roar sig med omvandla partikelkollisioner till musik. Lyssna kan man göra här.
——————————————
Andra bloggare om Axess, Tanja Bergkvist, DNA-musik, musik, läkekonst, materialism, reduktionism, medicin, ljud, hälsa, gener, Cern, Higgs partikeln, partikelkollisioner