2011 års Hillesgårdspris för medmänsklighet till Föreningen Lågan

Idag utdelades för sjätte året i rad Hillesgårdspriset för medmänsklighet. Det tilldelades Föreningen Lågan i Ängelholm. Som representanter för föreningen mottog Gun Schultz och Allan Hedman priset vid en ceremoni på Hillesgården. Prissumman var 50000 kronor och prisutdelare var greve Carl Johan Bernadotte.

Foto Mikael Bohlin

Juryns motivering var att ”Föreningen fick priset för att den lyckas omsätta goda tankar och idéer till en väl fungerande verksamhet och för att den ser till sina utsatta medmänniskor och ger dem en chans i sann medmänsklig anda”. Föreningen sysslar med bl.a. stöd för alkohol-, drog och läkemedelsmissbrukare och deras anhöriga.

Den mediala uppmärksamheten har väl inte varit överväldigande. Under rubriken Medmänskligt pris till föreningen Lågan skriver dock Helsingborgs dagblad en del. Och radio Kristianstad gjorde en intervju med föreningens representant Allan Hedman som kan avlyssnas här.

Andra bloggare om , , ,

Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar

Läste just att c:a hälften (51 %)  av människorna i världen tror på ett högre väsen (18 % tror inte alls och 17 % är osäkra) och dessutom lär 28 % tro på kreationismen och 41 % på darwinismen medan 31 % inte vet vad de skall tro om världens och människans urspring. Detta väckte mitt intresse så jag försökte leta upp mer information. Och på Ipsos hemsida finns en betydligt fylligare redogörelse av enkäten ifråga. Bl.a. kan man läsa att svenskarna kommer in som god tvåa bland dem som inte tror på Gud. Fransmännen kommer först med 39 % medan 37 % av svenskarna definierar sig som icke-troende. När det gäller synen på livet efter detta så var svenskarna mest framträdande av alla folk i kategorin ”vet inte vad som händer”. 41 % av de svenska enkätdeltagarna hade den uppfattningen. Svenskarna var också främst bland dem som kategoriseras av tro på Darwins evolutionsteori. 68 % tror på denna teori.

Jag tycker förstås att det är intressant att så många av mina landsmän säger sig inte tro på Gud eller högre väsen av ett eller annat slag. Men intressantare skulle det vara att få veta vad det är för Gud folk inte tror på och vad de tror på i stället. Som jag visar tämligen utförligt i min senast bok – I ett annat ljus – är det en kärt omhuldad illusion att tro att man som modern människa bör och kan klara sig utan tro. Och under inflytande från denna illusion gör vi oss själva omedvetna om vad det är för trosuppfattningar vi styrs av i vårt sätt att leva.

Jag uttrycker mig så här i boken:

Som jag ser det är människan dömd att tro. Vi kan inte komma undan detta med att tro. Tänkandet på den här punkten är ofta diffust. De flesta som säger sig inte tro på Gud gör detta i en anda som om detta att ”inte tro” skulle vara ett slags vetande. Men verkligheten är den att den som ”inte tror” också tror. Den som ”inte tror” på Gud gör inte det därför att vederbörande vet att Gud inte finns och därför ”inte tror”. Utan personen ifråga tror att Gud inte finns och tror därför inte på Gud. Men att tro är ju inte att veta, i varje fall inte i konventionell intellektuell mening.

Den tyske kunskapssociologen Max Scheler sa en gång något mycket klokt om detta med att människan är dömd att tro: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”. Att vara dömd att tro är alltså att ha detta val. Hur man än bär sig åt blir man alltså sittande där med något slags tro på något slags Gud.

Många förnekar naturligtvis att det förhåller sig på detta sätt. De tvår sina händer och bedyrar att de inte tror på någon Gud överhuvudtaget. Att de verkligen är rena och oskyldiga när det gäller detta. Men sanningen är den att den bedyrade oskyldigheten har sin grund i att de inte kallar saker och ting vid deras rätta namn. De kanske tycker att de inte går i kyrkor, läser trosbekännelser, ber böner och har andra vidskepligheter för sig. Men alla människor offrar ändå på sina verkliga Gudars altare.

När vi människor tar ställning för att förhålla oss och agera på det ena eller andra sättet i en given situation så är detta i realiteten ett offer på våra Gudars altare. Det är i våra ställningstaganden som vi visar vilka värden vi håller högst. Vi människor rättfärdigar och motiverar mer eller mindre ärligt och medvetet hur vi hanterar våra liv. Och dessa rättfärdiganden och motiveringar blottar åtminstone för den skarpsynte våra mer eller mindre välgenomtänkta trosbekännelser.

Alla människor har alltså ett inre system av föreställningar som vi använder som om de vore Gudar. I denna mening är vi alla troende. Och det var detta som den gamle romerske poeten Vergilius syftade på när han skrev: ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”. Därför är inte heller den centrala frågan om man tror på Gud eller ej, utan vilken Gud man i praktiken tror på och offrar till.

SvD, DN, AB, GP, SVT, AdL

——
Andra bloggare om , , , , , ,

Människan är människans varg

Dagen till ära funderar jag över varför vargen har blivit symbol för den natur- och ekologimedvetne moderne svensken. Inte en utrotningshotad, väldoftande och vacker liten blomma eller en skönsjungande men utrotningshotad fågel utan just vargen. Jag minns att det fordom vurmades en hel del för pandor som ju tvivelsutan är söta, men vad är det som gör vargen till en så hett omhuldad symbol för modern naturmedvetenhet. Landsortsbefolkning, som uppretad av vargens framfart bland hundar och andra tamdjur tjuvjagar varg, inramas i en berättelse där deras råa primitivitet och överdrivna rädslor kontrasteras mot den moderna sofistikerade urbana människans ekologiska insiktsfullhet.

Jag har i sak inget att bidra med till debatten för och emot vargen. Jag kan förstå att man kan tycka att naturen är så ställd under tryck från den moderna människans framfart att det behöver kompenseras på det ena eller andra sättet. Och att det kan finnas en närmast mytologisk eller ”religiös” längtan efter orörd natur som något odiskutabelt gott och bra och att även vargen har en plats i denna längtan efter Edens lustgård. Och på grund av att jag är uppväxt på en liten bondgård så förstår jag väl nyttoargumentens tyngd i vissa kretsar. Att få sina tamdjur dödade är ju liktydigt med att bli bestulen. Samtidigt kan det vara intressant att notera att ersättningssystemet för rivna får och renar, och dödade hundar knappast är lika välutvecklat och smidigt som när någon får sitt kontokort kapat.  

Men det jag som sagt har svårt att förstå är varför vargen blivit ett symboldjur för den moderna svenskens naturmedvetenhet. Ett skyggt och lömskt rovdjur. Och så kom jag att tänka på Thomas Hobbes, den gamle politiske filosofen. Han skrev på sin tid ”homo homini lupus”, dvs. människan är människans varg. Kan det vara så att vi människor undermedvetet förstår att vi symboliskt förhåller oss som ”vargar” både till oss själva och till naturen och att medkänslan med vargen är ett slags överförd medkänsla för oss själva och vår egen bekymmersamma framtid som ett ekonomiskt rovdjur som hänsynslöst skövlar naturen.

Om det är så, hoppas jag att vi skyndsamt inser att vi är lika utsatta som vargen. Och att tiden för symbolpolitik sedan länge är ute. I klartext räddar vi inte oss själva genom att rädda vargen. Utan vi måste se till att tämja ”vargen” i oss själva så att vår egen ekonomiska rovdjursverksamhet inhägnas inom de staket och skrankor som de ekologiska lagarna utgör.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, SVT1, SVT2, AB, GP1, GP2, HD,

Waidelich och Borg – bulldoggen och terriern

Den första debatten mellan Anders Borg och Tommy Waidelich är nu avklarad. Debatten var väl inte speciellt klargörande i sakfrågorna. Det förväntade blev sagt. Det för mig intressanta var i stället det personliga intryck de båda kontrahenterna gjorde. Borg är en välbekant man vid det här laget. Han gör som vanligt inget riktigt politikerintryck på mig. Han känns mer som en överintelligent tjänsteman med inslag av forskarattityd. Som person gör han dessutom intryck av att vara relativt sympatisk och resonabel men det går också att skönja stråk av nedlåtenhet i hans utstrålning.

Tommy Wadelich är en relativt ny bekantskap för mig. Har inte studerat honom tidigare även om jag känt till hans namn.  Mitt första intryck är att detta är en person med låg tyngdpunkt. Alltså viljestark och fokuserad. Känns inte lika snabb och självsäker som Borg, men han gör samtidigt ett ärligt och trovärdigt intryck. Han har inte alls den där känslan av grälsjuk arrogans kring sig som sin företrädare Östros utan gör ett mycket mera sympatiskt personligt intryck. Kampen mellan Waidelich och Borg känns på sätt och vis som en batalj mellan en bulldogg och en terrier.

Summan av mina första intryck blir att jag tror att Anders Borg kommer att få betydligt svårare att hantera Tommy Waidelich än han hade att övertrumfa Thomas Östros. Från att i relation till Östros ha känts som en intelligent, sympatisk och befriande opolitisk typ i kamp med den värsta sortens sossepolitruk är risken nu att han kommer att te sig som en visserligen erfaren och kunnig men samtidigt lite lätt nedlåtande och slängigt kallhamrad sifferexpert medan Waidelich känns stabilt vänlig och lugn.

Kan bara socialdemokraterna så småningom samla styrkorna kring en ny linje kan detta bli riktigt intressant.

AB1, AB2, DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2

——
Andra bloggare om , , , , ,

Förtroendet för Juholt

Har just läst ett par artiklar som gör stort nummer av att en Sifo-undersökning visar att Håkan Juholt inte på långa vägar kan mäta sig med Fredrik Reinfeldt i förtroende. Ja han ligger t.o.m. sämre till än Mona Sahlin. I SvD är det statsvetaren Peter Esaiasson som förklarar att Juholt redan missat chansen att göra ett gott intryck. Och i Aftonbladet är det Lena Mellin som tycker att Juholts start är usel.

På mig har Håkan Juholt däremot gjort ett mycket gott första intryck. Men det skulle han inte ha gjort om jag hade nöjt mig med att bilda min uppfattning på grundval av kommentarer i media. Mitt intryck är nämligen att de flesta mediekommentatorer som jag lagt märke till försöker indirekt framställa sig som briljanta strateger som önskar socialdemokraterna stora framgångar, och att de i denna sin egenskap omedelbart har förstått att sannolikheten för att Håkan Juholt kommer att misslyckas är stor. Bilden som målas upp är att detta är en revanschsugen och makthungrig lantis med en nostalgisk längtan efter tider som aldrig kommer åter. En man som i stället för att göra det enda rätta, dvs. förnya partiet i moderat riktning, börjar prata om rättvisa och solidaritet är rimligen körd. Nu är det rutavdrag, jobbskatteavdrag och individualism som gäller. Och dessutom kommer summan av hans nostalgitripp säkert att bara bli statligt förmynderi och ökad skatt. Och dessutom har han en särbo som riskerar stjäla matsilvret på nobelfesten (om man vågar bjuda henne). Vem kan lita på en sådan man?

Om någon blev populär efter en sådan kampanj vore det minst sagt sensationellt.

Själv har jag skapat mitt positiva intryck av Juholt genom att bl.a. se hans tal på socialdemokraternas kongress (ja jag var inte där, och jag är heller inte partimedlem ifall någon nu tror det) och ett tal som han höll när han som nyvald partiledare besökte LO. Men de flesta som har fått frågan om vilket förtroende de har för olika partiledare har säkert inte studerat saken lika ingående som jag. Utan de har med all sannolikhet bara tagit del av lite mediekommentarer. Och då återstår ju bilden av en makthungrig och impulsiv bakåtsträvare med en opålitlig särbo.

Samtidigt kan det naturligtvis gå åt skogen med sossarnas försök att vinna opinionen för den politik som de önskar driva under Juholts ledning. Men det kommer också så här inledningsvis att erbjudas många tillfällen till förhastade slutsatser. Jag tycker i varje fall att det skall bli mycket intressant att följa Juholts försök att bryta den moderatstyrda utvecklingen av Sverige mot ett hårt, segregerat och ekonomiskt allt ojämlikare marknadssamhälle.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Ekosystemstjänster – en väg till omkonstruktion av det ekonomiska systemet?

Under rubriken Naturens tjänster allt hetare tillgång finns i dagens SvD en intressant artikel om s.k. ekosystemstjänster. Det handlar alltså om den destruktiva egenheten i det rådande ekonomiska systemet att vårt sätt att räkna fram vinster inte tar någon hänsyn till det ”gratisarbete” som planeten jorden bidrar med genom att tillhandahålla olika naturresurser som t.ex. odlingsbar mark, rent vatten, fisk i haven, mineraltillgångar etc. etc. I realiteten kan skövling av resurser och livsmiljö, ja ett systematiskt undergrävande av framtida generationers förmåga till ett drägligt liv, pågå samtidigt som företagen redovisar feta vinster med tillhörande bonusutbetalningar till den ekonomiska supereliten.

Enkelt uttryckt skulle vi behöva ett ekonomiskt system där vår ekologiskt sköra och vackra planet deltog som ett aktiebolag vars syfte skulle vara att prissätta sina tjänster så att det ekonomiska systemet hölls sig inom de ekologiska ramarna. Men så är det ju inte. Utan vi kan fortsätta att räkna fram fiktiva vinster som i realiteten döljer olika typer av skövling av naturresurser. Medvetenheten om existensen av detta graverande systemfel ökar dock. Och den konferens i Norge som SvD-artikeln berör är ett uttryck för detta. Intresserade kan se den här.

Av intresse är också TEEB (The Economics og Ecosystems and Biodiversity), ett projekt ägnat att försöka sätta pris på just ekosystemstjänster av olika slag. På deras hemsida finns många intressanta rapporter att ta del av. Den s.k. syntesrapporten kan kanske vara en bra början (den engelska varianten finns här.

Än så länge verkar dock dessa lovvärda strävanden till stor del utspelas inom ramarna för den förföriska drömmen om den eviga ekonomiska tillväxten. Men verkligheten vinner ju i längden över illusoriska föreställningar om den.

——
Andra bloggare om , , , , ,

Kronofogden, Markoolio och EU:s skuldkrishantering

Ett inslag i den pågående finanskrisen som är minst sagt säreget är att man till länder som redan lånat för mycket erbjuder en lösning som består av ännu större lån. Jag har då för egen del alltid tänkt på Kronofogden och hur det skulle se ut om denna institution löste problemen för sina klienter på detta bisarra sätt. Nu har en av mina favoritskribenter på SvD, Andreas Cervenka, slagits av samma tanke. Han brukar inte skräda orden. Idag har hans betraktelse rubriken Konkursvarning för EU:s räddningsplan. I den redogör han på sitt som vanligt tillspetsade språk för det orimliga i att försöka rädda länder ur deras låneknipa genom att ge dem ännu större lån. Redan i ingressen klipper han till ordentligt

Bara en floskelavtrubbad EU-byråkrat kan kalla en blyväst för en livboj och förvänta sig att bli trodd. Politikernas räddning av krisande euroländer ser i själva verket ut att vara en enkelbiljett till den undergång de påstår sig vilja undvika.

Och för övrigt kryddar han sin framställning med konstateranden som

Nödlånen från EU med en ränta på 5,8 procent framstår som en lika långsiktig lösning som en kredit hos Hells Angels.

och

Istället för att lösa grundproblemet genom att staga upp vingliga banker används EU:s resurser till nödlån som tycks lika effektiva som att släcka en skogsbrand med Molotovcocktails.

och

På marknaden har domen redan fallit. Där räknas det kallt med att Grekland, Irland men även Portugal förr eller senare knäcks av skuldberget. Ländernas statsobligationer är lika populära som grönsaker från Fukushima och räntan uppe på ockernivåer

Själv tänker jag i sammanhanget på Markoolio av alla personer. Han skrev en gång i tiden en låt med titeln Mera mål. Han borde kanske engageras för att göra en ny variant med titeln Mera lån.

Men alldeles bortsett från detta excellerar Cervenka inte bara i skarpa formuleringar och ironier, han inser också vilka som kommer att få bära bördan

Krisstrategin har från börjat byggt på den heliga principen att de som lånat ut pengar ska skyddas till varje pris. Smärtan bärs bara av ena parten, låntagarna. Det blir extra problematiskt eftersom bankernas skulder blivit befolkningarnas.

När irländarna nu ska hosta upp ytterligare 24 miljarder euro, pengar som tas från pensionärer och dagisbarn, går fortfarande de som lånat ut 16 miljarder euro till bankerna i form av så kallade seniora obligationer helt skadeslösa. För att rädda banker i framförallt Tyskland och Frankrike från obehagligheter offras en hel generation invånare som måste tillbringa decennier med att betala av på skulder de själva inte skapat.

Och därför är hans rekommendation i stället något slags skuldsanering enligt mönster från Kronofogden. Det verkar ju inte vara det som ligger närmast till hands för dem som har den avgörande makten i situationen så därför nöjer jag mig med kommentaren att en sak är säker. Sista ordet är inte sagt.

—–
Andra bloggare om , ,