Nu skall tydligen Sverige höja sin terroristbekämpningsprofil. Carl Bildt och Beatrice Ask kungör de stolta planerna i en vagt och slipprigt argumenterad artikel i gårdagens DN (se också SvD). Den är faktiskt så suddig att det skulle kräva ett mycket långt inlägg för att om möjligt utreda vad det kan vara som ligger bakom. Jag skall dock begränsa mig till några få observationer.
I artikeln heter det att ”arbetet med att förbättra våra möjligheter att förebygga, avvärja och skydda oss mot terrorism och – om detta misslyckas – hantera konsekvenserna av terroristattentat måste vara en ständigt pågående process, där vi kontinuerligt utvecklar vår egen vaksamhet och förmåga samt tar till vara egna och andras erfarenheter”. Ytligt sett låter ju detta bra. Men alla som har något kontemplerat över den fråga som är alla paranoikers mardröm, dvs. ”hur skall man kunna vara riktigt säker?” vet ju att riktigt säker kan man aldrig vara. Så vart leder den Ask/Bildtska föresatsen att vi skall ”kontinuerligt utveckla vår egen vaksamhet”.
Vi kan t.ex. se hur det blivit på våra flygplatser. Det är ju en sak att vi alla måste passera metalldetektorer. Men så förstod något ljushuvud vad man kan göra med en nagelsax. Känslan av total säkerhet infann sig emellertid inte trots elimineringen av nagelsaxhotet så då förstod säkerhetsexperterna att förklaringen måste vara att vi helt hade bortsett från det hotfulla i handkräm och schampo för att inte tala om allt flaskvatten. Så då stoppade vi det, för det skulle ju kunna vara flytande sprängmedel. Men helt säkra kände vi oss ändå inte. Så säkerhetsexperterna gnuggar förmodligen flitigt paranoiapunkten på sina geniknölar för att ytterligare höja säkerheten. Hur är det t.ex. med alla nya kompositmaterial? Jag minns i varje fall en Clint Eastwoodfilm där en presumptiv presidentmördare lurade säkerheten med sin specialpistol. Men det var kanske bara science fiction? Hur som helst är jag glad för att vi ännu så länge slipper obligatorisk inspektion för upptäckt av eventuella sprängmedel i analen. Men frågan är ju fortfarande hur man skall kunna vara riktigt säker på att det inte behövs?
Och i jakten på svaret på den frågan undrar jag dessutom varför vi går helt okontrollerade ut och in på alla möjliga andra sprängbara ställen än flygplan. Sådana risker bör vi väl ändå inte ta? Så varför har vi inte flygplatsliknande säkerhet överallt. För vi är väl inte helt säkra på att det är onödigt? För hur skulle vi i så fall kunna vara det?
Och sedan har vi ju frågan om vem som är och vem som skulle kunna bli terrorist. Där är det ju också notoriskt svårt att vara riktigt säker. Så i den totala säkerhetens namn så bör väl alla misstänkas, så att säga för säkerhets skull. Visserligen behöver väl en del svartmuskiga typer misstänkas mer än andra, men hur skall man kunna vara helt säker på att någon är ställd över varje misstanke. Nej det kan man förstås inte vara.
Så det jag undrar är om vi inte står inför en epok där Orwells 1984 bleknar i jämförelse. Vi har ju numera lysande högteknologiska möjligheter att låta vår paranoia löpa fullständigt amok i jakt på den totala säkerheten. Men Ask/Bildt försäkrar förstås att ”alla åtgärder mot terrorism, också de mest ingripande, ska vara grundade på våra värderingar om respekt för de mänskliga rättigheterna och grundvalarna för vårt öppna samhälle.” Jo ja tackar jag.
Mitt sätt att resonera framstår måhända som grovt överdrivet för fanbärare för tron att vi verkligen har anledning att frukta alla ondskefulla terrorister som ständigt är på jakt efter det perfekta tillfället att helt utan vettiga motiv tillfoga oss stora och svåra skador och lidanden. Ask/Bildt och deras gelikar i maktens kretsar menar sig förstås bara vara ute efter att höja säkerheten i rimlig utsträckning.
Jag rekommenderar dock grundlig läsning av och kontemplation över Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande. Den personliga integriteten är inget som den politiska makten bör förhålla sig lättvindigt till bara för att den tror sig ha anledning att vara rädd. Eller än värre, tror sig ha politisk eller annan nytta av att skrämma sitt lands medborgare.
Och dessutom tycker jag att hela den analys av terrorismen som dominerar i västerländska politiska kretsar, och följaktligen också genomsyrar den Ask/Bildtska artikeln, är besynnerligt grund och ensidig. Vi förstår uppenbarligen inte att vår ovilja att ta ansvar för vår del i skapandet av terrorismen (jag säger inte att vi är de enda kockarna bakom denna bedrövliga soppa) är en väsentlig faktor bakom vår överdrivna rädsla och hjälplöshet och vår valhänta, ja rent kontraproduktiva, hantering av frågan.
Vår förmenta skuldfrihet får terrorismen att framstå som ett utslag av oförsonlig ondska. Och när denna tanke väl är tänkt och accepterad som sann vad annat finns då att göra än att resolut ”rid the world of evil” som president Bush sa i begynnelsen av det olycksaliga kriget mot terrorismen. Och att innan denna ”slutliga lösning” genomförts ha oförtröttlig och stenhård koll på allt och alla som ter sig misstänkta.
Av allt att döma vill Carl Bildt och Beatrice Ask med sin diffusa artikel sent omsider få Sverige att sluta upp tydligare bakom denna erbarmliga och dödfödda strategi. För egen del tycker jag det vore bättre om vi i stället för att svassa för amerikanska dumheter ägnade våra krafter åt att reflektera över vilka krafter som driver fram och stöder terrorism. Och jag har skrivit en hel del om dessa ting i tidigare nyhetsbrev som Rädsla, hat och kärlek – tankar om terrordåden i USA och Bomber, hot och mänskliga rättigheter – ett rättfärdigt krig mot terrorismen? med flera. Och en av mina poänger är att förståelsen för hur man skall kunna konstruktivt och långsiktigt hantera terrorismen börjar med ett sant och ärligt svar på frågan ”vad har vi gjort eller inte gjort för att förtjäna eller dra på oss dessa fiender”?
———————————
Andra bloggare om Carl Bildt, Beatrice Ask, terrorism, 1984, mänskliga rättigheter, integritet, integritetsskyddskommittén