Hillary Clinton, drakblod och tvärtomspråk

Det blev en storseger i natt för Hillary Clinton. Jag lyssnade också på hennes segertal. Det var ett skickligt retoriskt aktstycke som inte var särskilt lätt att tolka. Å ena sidan lovordade hon Barack Obama och lovade att arbeta hårt för den som slutligen blir Demokraternas presidentkandidat. Men å andra sidan drev hon linjen att resultaten i Florida och Michigan skall inkluderas trots att dessa båda stater bröt mot reglerna för när primärvalen skulle hållas. Clinton vill alltså att spelreglerna skall ändras när det visar sig att hon har svårt att vinna med de spelregler som gällde när spelet började.

Vad väger då tyngst? Är det hennes, som man på CNN uttryckte det, “conciliatory”, dvs. förbindliga, tonfall eller är det hennes önskan att ändra spelreglerna för den tävling som hon håller på att förlora. Förebådar hennes på ytan vänliga tonfall att hon är på väg att acceptera att hon inte kommer att bli demokraternas presidentkandidat eller visar den beslutsamt och försåtligt uttryckta önskan om en regeländring att hon är beredd att slåss ända fram till partikonventet?

Detta är förstås en öppen fråga. För att få visst perspektiv på de motsägelsefulla budskapen i hennes tal vill jag kort beröra det kommunikationsparadigm som kännetecknar fullfjädrade maktpsykopater. Ett av deras främsta kännetecken är det jag brukar kalla tvärtomspråket. Ett sätt att försöka tydliggöra innebörden och funktionen av detta med tvärtomspråket är min bild om “program ett” och “program två”. Program ett står då för det man säger och program två för det man utstrålar och egentligen menar. Maktpsykopater behärskar konsten till fulländing att säga en sak och mena en annan. Och oftast menar de motsatsen till vad de säger, därav begreppet tvärtomspråket. Så är det t.ex. vanligt att auktoritära och manipulerande chefer talar vackert om delaktighet, samtidigt som de i sin utstrålning och sin allmänna hållning visar att de vill ha medhåll och underkastelse. Och att de är beredda att straffa alla som inte fattar att detta är det verkliga spelet och att pratet om delaktighet bara är en verbal fasad.

Men det är mera försåtligt än vad detta exempel ger vid handen. Maktpsykopatens verkliga skicklighet ligger i att använda detta s.k. tvärtomspråk för att förvilla sin motståndare och motståndarens stödtrupper så att de inte är vaksamma när maktpsykopaten gör sina hänsynslösa och lågtyngdpunktade attacker för att få sin vilja igenom. Förfarna maktpsykopater närmast bedövar sina motståndare med falska vänligheter och andra dimridåer. I realiteten inympar denna typ av dimridåer rädsla i motståndaren så att den emotionella vaksamheten mot de reella intentionerna försvagas. Det som verkar hända inför falska vänligheter levererade av maktpsykopater är att mottagarna halvt om halvt förlamas i sin förmåga att reagera utifrån en sund självbevarelsedrift. Handfallna inför maktpsykopatens fräckhet finner de sig plötsligt ha förlorat en maktkamp. Och den efterlämnade känslan är snopenhet och en besynnerlig blandning av vänliga känslor (som spegling av att de har blivit bemötta med vad de trott vara vänlighet) och förakt mot den sluge maktpsykopaten.

Få har beskrivit maktpsykopatens natur så väl som Richard Wagner i operan Siegfrid. I en central scen i denna opera sjunger Mime en på ytan, dvs. på program ett, lovprisande sång till Siegfrieds ära. Men Siegfried som har kommit så långt på hjältens arketypiska utvecklingsväg att han har mött och besegrat draken och t.o.m. druckit av dess blod kan i klartext höra budskapet på program två. Den som liksom Siegfried symboliskt sett “druckit drakblod” hör de reella intentionerna och hållningarna bakom ett på ytan vänligt budskap. Och Mimes reella intention var att mörda Siegfried. Något som han förstås misslyckades med eftersom han sig själv ovetandes hade avslöjat sina intentioner.

Frågan är alltså vilket spel spelar Hillary Clinton? Om hon spelar Mimes spel så betyder hennes vänligheter mot Barack Obama i själva verket att hon på program två framförallt till superdelegaterna sänder att “ni kan väl inte rösta på en sådan inkompetent drulle. Han duger bara till att för en kort stund förföra det amerikanska folket med sin slippriga retorik, men han klarar varken att besegra John McCain eller att vara en bra president. Det gör däremot jag”. Och som en rädsloskapande biton finns också det kompletterande budskapet: “Skulle tillräckligt många av er inse att jag är bäst, så kommer jag förstås att belöna dem som stödde mig och framförallt hårt bestraffa dem som höll fast vid Obama.”

Men alla sympatisörer tror förstås att hon bara osjälviskt erbjuder sig att vara det amerikanska folkets kloka tjänare. Tiden kommer att utvisa vilket som är Hillary Clintons sanna ansikte. Det som hennes sympatisörer ser eller det som framträder för dem som smakat drakblod.

SvD, DN, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *