Hillary Clintons destruktiva svanesång

Det finns många tolkningar av vad Hillary Clinton håller på med för närvarande. En del hävdar att hon inser att hon inte kan vinna men att hon inte vill sluta abrupt eftersom det skulle riskera göra hennes sympatisörer bittra (se t.ex. Lawrence O’Donnell i Huffington Post). Att hon därför sysslar med en utdragen och värdig så kallad svanesång för att på slutet göra vad hon kan för att få så många som möjligt av sina sympatisörer vänligt stämda till tanken att stödja Barack Obama. Andra tror att Hillary Clinton visserligen inser att hon kommer att förlora, men att hon alls inte kommer att göra det med värdighet utan att hon i stället kommer att satsa allt för att skada Barack Obama så mycket som möjligt så att han därför inte skall kunna vinna vare sig nu eller i framtiden, dvs. att hon håller på att försöka diskreditera honom för gott i det amerikanska folkets ögon, så att hon därmed skall kunna ställa upp i presidentvalskampanjen 2012 och då nå sitt mål i kamp mot en alldeles för gammal och ur Clintons synvinkel förhoppningsvis helt misslyckad John McCain.

De som lutar åt denna tolkning tar bl.a. fasta på Hillary Clintons envetna försök att förklara att Barack Obama inte är valbar därför att hans attraktionskraft bland det hon kallar “vita hårt arbetande amerikaner” inte kan rösta på en svart kandidat. Hon försöker alltså få superdelegaterna att inse att det amerikanska folket på grund av sin historia är så genomsyrade av misstroende mot svarta att de i själva verket inte inom överskådlig tid kan förväntas välja “a nigger” till president och att superdelegaterna därför av ren självbevarelsedrift skall strunta i att Barack Obama leder och med all sannolikhet kommer att vinna primärvalet. Han är ändå chanslös eftersom en svart man i Vita huset är något helt otänkbart för majoriten av vita amerikaner.

I en ledarkrönika i New York Times är Bob Herbert inne på denna tankegång. Och han passar samtidigt på att helt älskvärt påminna om sin uppfattning att paret Clinton aldrig visat sig kunna avsluta något med stil och värdighet. Man skulle ju kunna tro, skriver Bob Herbert, att när Bill med knapp nöd överlevt Lewinskyskandalen så skulle han ha varit inriktad på att inte exponera sig för politiskt riskabla ting mot slutet av sin presidenttid. Men en av hans sista insatser som president var tydligen att på inrådan av Hillarys två bröder benåda ett par grovt kriminella figurer. Något som blev en rejäl skandal.

Men inte nog med att paret Clinton inte skäms för någonting, deras strategi att definiera Barack Obama som en svart kandidat för svarta (som t.ex. Jesse Jackson) är enligt Herbert en grotesk förolämpning mot alla afroamerikaner och dessutom en förolämpning mot de vita. (En initierad beskrivning av Clintonlägrets försök att marginalisera Obama som en svart kandidat för svarta kan läsas här)

För egen del tänker jag så här om denna sak. Hillary Clinton har sedan länge visat att hennes kampanj handlar om henne och hennes maktvilja. Och då gör hon förstås det hon anser krävs för att demolera sin motståndare. Hennes strategi att mer eller mindre osubtilt spela på rasfördomar kan dock vara en mycket riskabel strategi. Det kan helt enkelt visa sig vara en felkalkyl. Och att hon i själva verket genom sin strategi tydliggör en inställning som det amerikanska folket är redo att ta avstånd ifrån. Att hon i sina försök att stjälpa Obama i stället hjälper honom.

Man kan ju tycka att fördomar som verkar vara på väg att klinga av helst skall behandlas enligt principen “väck inte den björn som sover”. Och det är förmodligen rätt strategi så länge som valmanskåren fortfarande kan befaras vara tämligen starkt mottaglig för dem så att säga av gammal vana, men i just det aktuella fallet kan det ju vara så att tillräckligt många amerikanerna har utvecklat den urskillningsförmåga som krävs för att avvisa de fördomar som haft sådan makt över dem och deras samhälle. Skulle det vara så kommer Hillary Clintons strategiska överväganden att endast vara bra som dåligt exempel. Att hon sig själv ovetandets gör sig till en symbol för de rasfördomar som amerikanerna är beredda att för gott avvisa i detta presidentval.

Hur det hela kommer att utveckla sig är onekligen mycket fascinerande? En del tror att den salomoniska lösningen vore att Hillary Clinton blir Barack Obamas vicepresident (se t.ex. SvD). Det anser jag vara ett mycket politiskt tondövt förslag. Skulle det bli verklighet vore det liktydigt med att Barack Obama hade av olika partikoryféer tvingats att överge den strategi som gett honom segern. Det kommer knappast att hända. Om inte annat lär Michelle Obama ha lagt in veto mot tanken.
———————————
Andra bloggare om , ,

Comments (4)

  1. Hillarys politik är en fortsättning av Bills! Om någon tror att folket vill ha tillbaka den politiken? Är det sorgligt. Skojare finns också i makens säng.

  2. Ja, varför skulle inte folket vilja ha tillbaka politiken under Clinton-eran? Inrikespolitiskt var ju den en framgångsrik period, medan George W. Bush på den tiden ägnade sig åt att hetsa mot “social fraud” i sin guvenörsvalskampanj (ett tema som vi sedermera importerat även till Sverige). Sen gick det som det gick – och i idag är världen en bra mycket osäkrare plats än för 10 år sedan. Svergie deltar t.om. i USA:s krig i Afganistan. Hade alliansen styrt när USA gick in i Irak hade vi haft trupp där också!

  3. Dina sympatier för Obama lyser igenom i dina omåttliga spekulationer, Kalle. Annars skulle man ju kunna tänka sig att Hillary Clinton anser sig vara den bättre kandidaden, den som är mest lämpad att ta upp kampen mot John McCain. För så är det! Det är klart att demokraterna måste utse Obama till kandidat – någonting annat vore otänkbart med tanke på resultaten i primärvalen. Och därmed har man utsett en förlorare. Obama är en Michael Dukakis-typ och han kommer att förlora lika stort mot McCain som denne gjorde mot Bush d.ä. Inte en chans! Och världen får leva med (minst) ytterligare fyra år av Bush-politik.

  4. Hej Anonym,
    Först vill jag säga att jag heter Kalle lika lite som du heter Anonym. För det andra så har jag aldrig försökt dölja mina sympatier för Obama och du är ju för den delen inte direkt blyg vad beträffar dina egna Clintonsympatier. För det tredje kan du ju påstå att jag ägnar mig åt “omåttliga spekulationer”, men är du inte själv väl så spekulativ när du tvärsäkert utnämner John McCain till given segrare. Jag utesluter inte att detta kan bli resultatet om Hillary Clinton fortsätter att jobba för McCain, men än är ju inte detta valresultat ett faktum.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *