Idag har SvD publicerat en artikel på Brännpunkt med rubriken Vetenskap och tro är ingen motsättning. Undertecknarna är akademiskt meriterade personer som utnämnts till s.k. ”fellows” vid Claphaminstitutet som enligt sin hemsida är en tankesmedja och ett forskningsinstitut som verkar för ”den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. Min första reaktion när jag läste artikeln var att det för omväxlings skull kändes bra att läsa något som inte innebär ett envetet tutande i ateismluren. Men samtidigt måste jag säga att jag blev besviken över den skrala argumentationen i artikeln. Flera av undertecknarna har disputerat i naturvetenskapliga ämnen, men artikeln innehåller inte ett enda sakargument för att det skulle vara enkelt och smidigt att förena vetenskap och tro. Det man kostar på sig är att räkna upp och citera ett antal illustra historiska personer som på ett eller annat sätt lyckats förena naturvetenskap med sin religiösa tro. Det är enligt min mening en alldeles för klen insats när man nu ändå bereds tillfälle att publicera sig på SvD:s hemsida.
Skall man som en i något slags mening troende person försvara Guds existens och roll i tillvaron så räcker det inte att i dessa vetenskapsdominerade tider hänvisa till personer som ägnat sig åt vetenskaplig verksamhet samtidigt som de som privatpersoner hållit sig med en mer eller mindre djup eller genomtänkt religiös tro. Man måste erbjuda något slags argument för att det faktiskt inte är så att naturvetenskapens syn på tingen både omöjliggör och onödiggör Gud. Men argument av detta slag lyser med sin fullständiga frånvaro i artikeln. Och därmed missar den att blottlägga svagheterna i det materialistiska schablontänkande som ligger bakom de naturvetenskapliga anspråken på att tillvaron är sådan att den naturvetenskapliga metoden möjliggör för oss människor att på sikt få en uttömmande kunskap om den. Och därmed bidrar inte artikeln till att underminera tron att det inte finns några mysterier som inte i princip kan lösas och få ett rationellt vetenskapligt svar.
Det paradoxala i sammanhanget är att anspråket att vetandet kan genom fortsatt forskning steg för steg ”tugga i sig” hela det område där trons olika hypoteser, fantasier och sagor om tingen genom tiderna haft och fortfarande har sin boning inte är en vare sig naturvetenskapligt eller filosofiskt bevisad utsaga utan en för det vetenskapliga projektet vägledande trossats som mest formulerats för att religionens historiskt väldokumenterade övergrepp på vetenskapen genererat en mot religionen och tron antipatisk känsla som gjort att det känts nödvändigt och motiverat att driva tesen att naturvetenskapen verkligen är och kan vara kemiskt fri från tro av det slag som religionen exemplifierar. Föreställningen att vetenskapen skulle vara fri från tro är en ren illusion som bygger på att man utan naturvetenskapligt stringent bevisning accepterar en metafysisk världsbild som grund för det naturvetenskapliga projektet. En tro vars centrala trossats är att det går att förklara världen som helhet på ett materialistiskt och mer eller mindre mekanistiskt sätt.
Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron. Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.
Mitt senaste försök att bidra till denna dialog är I ett annat ljus. En liten bok som om jag får tillåta mig ett ögonblick av självupptagenhet i dessa julklappstider väl försvarar sin plats under granen!
Adlibris; Bokus: Omdömen om I ett annat ljus.
—–
Andra bloggare om religion, vetenskap, tro, vetande, metafysik, materialism, reduktionism
”Medan vetenskapens uppgift är att beskriva verkligheten så precist som möjligt, handlar tro, religion och filosofi om att söka svar på meningen och syftet med livet och världen.”
Citatet är det enda av värde som jag fann i artikeln, och det är närmast en truism. De hade kunnat utveckla sina tankar om vad citatets innebörd har för konsekvenser för relationen mellan vetenskap och religion, men det kanske var/är för svårt, meningen med livet låter ju inte fånga sig så lätt i ord.
För övrigt tycker jag att du argumenterar för jämställdheten mellan vetenskap och religion på ett sätt som reducerar religionens värde, även om jag instämmer i jämställdheten som sådan. Båda bygger på trossatser, men slutsatserna av dem är ju fundamentalt olika för människan som andlig varelse. Kanske skulle ett förhållningssätt som bekräftar vetenskapens värde på sin planhalva inbjuda till en större respekt för religionens värde på sin? Oavsett vad Humanisterna och andra likasinnade tycker så har ju religionen en egen planhalva, fast den är hopplöst negligerad av de flesta idag. Men majoritetens åsikter har aldrig varit någon ledstjärna för mig.
Någon jämställdhet kan det inte vara fråga om. Om vetenskaplig metod genererar allt bättre modeller för att beskriva verkligheten så faller alla religioners anspråk på att deras alternativa metoder (uppenbarelse, exegetik eller personlig auktoritet) skulle ge tillförlitlig kunskap.
Om det faktiskt finns bevis för existensen av gud(ar) eller jultomten så måste naturligtvis detta beaktas i allt vetenskapligt arbete och tidigare vetenskapliga resultat omprövas. Men, tills dess får religionerna hålla sig på sin avdelning, tillsammans med andra sakligt ogrundade övertygelser.
Om vi söker syftet med världen har vi redan accepterat som ett axiom att världen skapats för ett ändamål. Då måste det naturligtvis finnas (eller åtminstone ha funnits)skapare som existerar oberoende av om världen existerar eller inte. Eftersom vi utgått från svaret blir det hela en meningslös lek, frågan om hur många änglar som kan stå på ett knappnålshuvud disputerades.
Inom vetenskapen är regeln att den som hävdar existensen av något har bevisbördan. Om vi inte ska utgå från svaret att det finns en skapare så är den vetenskapliga frågan hur det ska gå till att bevisa om det finns gudar och sedan avgöra om dessa kriterier uppfylls. Om det verkar orättvist (kan vi inte t.ex. singla slant om huruvida gud finns och sedan köra vidare)så tänk på att den mängd gudar vi måste hantera om vi inte ska utesluta någon är ohanterligt stor. (Förutom alla nu utbredda religionerna borde vi rimligtvis i detta läge ta hänsyn till alla religioner som utrotats med våld om vi inte skall acceptera att våldet är en del av religionernas natur).
De flesta religiösa människor löser detta problem genom att summariskt avfärda andra religioner än sin egen, men det är ingen rationell lösning. Så första kravet på alla som hävdar att religionen skall jämställas med vetenskap är att motivera varför deras tro skall särbehandlas.
Till Tord K kan jag helt kort säga att mitt inlägg inte blev ett alldeles välbalanserat mästerstycke. Det var inte min avsikt att reducera religionens värde. Min avsikt var i stället att betona att föreställningen om vetenskapens trosfrihet är en illusion. Och att vetenskapen och religionen därför båda är baserade på trosföreställningar. Allt i akt och mening att försöka åtminstone på marginalen motverka den överlägsna attityd som många vetenskapsvurmande religionskritiker uttrycker.
Till Tomas P vill jag säga att det faktum att vetenskapen gör framsteg inte ändrar det faktum att själva det vetenskapliga kunskapsprojektet vilar på metafysiska antaganden om verklighetens natur. Antaganden som inte är bevisade och inte heller är på väg att bli bevisade av existerande eller kommande forskningsframsteg. Jämställdheten mellan vetenskap och religion avser alltså att båda har en metafysisk grund och inget annat.
För övrigt menar jag att vetenskapen och religionen sysslar (eller borde syssla) med kompletterande domäner av tillvaron ungefär i enlighet med artikelförfattarnas inledande utsaga om att ”vetenskapens uppgift är att beskriva verkligheten så precist som möjligt, handlar tro, religion och filosofi om att söka svar på meningen och syftet med livet och världen.” Religionen bör alltså avstå från att uttala sig om frågor som är vetenskapligt avgörbara samtidigt som vetenskapen bör akta sig för att pressa in frågorna om tillvarons yttersta grund, mening och mål i sina verklighetsmodeller, för om den gör det gör den sig själv ovetandes till religion.
Det finns inget bevis för att vi har medvetande annat än subjektiva anekdoter, så så länge människor envisas med att påstå detta utan att visa något konkret för mig kommer jag att hålla på den eliminativa materialismen. Allt annat är folkpsykologi.
Det finns varken vetenskap eller religion på denna sidan som uttrycker annat än fenomen som är i övergående och vars natur för alltid kommer att vara förändring fram och tillbaka mellan energi och materia, så jag håller med Karl-Erik att vetenskap och religion är likadana kålsupare och kommer inte att kunna bevisa någonting varaktigt någonsin.
Och som Olof här ovan påpekar är medvetandet inte något som kan bevisas existera ens. Enligt Mirakelkursen är det egots d v s den ultimata illusionens kärl och i sig icke-existerande för att det producerar ett tillstånd som inte existerar. Inom Vedanta som ju en stor del av den moderna andligheten vilar finns liksom inom andra högre andliga system en inbyggd vetenskap om exempelvis kunskapen om de större skeendena i kosmos där vi just i vår tid är på väg ur Kali Yuga och ska äntra Satya Yuga, vilket förhoppningsvis kommer att innebära att varandet kommer att baseras mera på ljus och sanning än lögn och mörker som just i vår tid nått en klimax.