I debatten som utlösts av Jan Björklunds uppfattning att kristendomen har en särställning i Sverige som motiverar att den dominerar i skolans religionsundervisning är det så vitt jag kunnat märka en synpunkt som aldrig framkommit. Alla verkar vara rörande överens om att nuvarande undervisning med sekulära och objektiva förtecken är befriad från tro. Men detta är en filosofisk bluff, eller åtminstone synvilla. Människan är i själva verket dömd att tro. Hur vi än vrider och vänder på oss och bedyrar att vi verkligen är moderna sekulariserade människor sunt befriade från allt vad tro heter så tror vi likväl en hel del om de frågor som religionen sysslar med. Den som t.ex. inte tror på Gud vet ju inte att Gud inte finns utan blandar ihop sin inte-tro på Gud med vetande. Få har uttryckt människans position när det gäller tro så på pricken som den tyske kunskapssociologen Max Scheler: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”.
Den objektiva och sekulariserade hållning till religionsundervisningen som är den rådande och rekommenderade blir därför också direkt eller indirekt en undervisning om den tro som vi inte får kalla en tro. Det vill säga en undervisning i den moderna människas rätta och upplysta credo om att vi lever i en slumpmässigt uppkommen tillvaro utan högre mening där vi dansar med i det darwinistiska utvecklingsståhejet i några decennier innan ljuset släcks över vår korta och djupast sett meningsbefriade existens. En existens där vi förväntas i huvudsak använda vårt sekulariserade, rationella tänkande för att förverkliga vår små personliga meningsprojekt som ett slags tillfälliga meningskrusningar på den allomfattande meningslöshetens hav.
Själv undrar jag när det skall ingå i läroplanen att även denna pseudoreligion skall bli föremål för objektiv undervisning i stället för att som nu ingå i en oannonserad livsåskådningspropaganda.
———
DN, DN2, SvD, SvD2, SvD3, AB, Expressen, Expressen2, Expressen3, HD, HD2, GP, GP2, Sydsvenskan
Finns det några krafter som verkar i den riktningen? Jag tror (!) att det är aningen för intellektuellt vigt för att nå dithän, som ett slags allmängods som sipprar ned i läroplaner och dylikt. Nu är jag inte insatt i den processen men det är min uppfattning.
Ibland hör man uttrycket ”att tro är att inget veta” som intäkt för skriva ned trons giltighet. Genom att vända på den meningen kan man hjälpa ”icke troende” att se sitt eget tillkortakommande: ”Att inte veta är detsamma som att tro”, med syftning på att ingen säkert kan veta och bevisa att inge gud existerar.
Själv har jag försökt sälla mig till ateismen, men har av logiska skäl tvingats övergå till att kalla mig agnostiker.