Har just läst de sista sidorna av Christer Sannes bok Keynes barnbarn. Det är ingen studie i den världsberömde ekonomens släktförhållanden som man kanske kan förledas tro, utan valet av boktitel anspelar på att Keynes på 1930-talet förmodade att den vetenskapsdrivna produktivitetshöjningen i ekonomin skulle leda till att hans barnbarn skulle kunna tillgodose sina behov med bara några timmars arbete.
Av detta har som bekant blivit intet. Vi arbetar för brinnande livet i jakt på en tillfredsställelse som uppenbarligen är svåruppnådd. Konsumtionssamhället sägs visserligen vara bra på att tillfredsställa våra olika önskningar, begär och drömmar, men tillfredsställelse leder till att man blir nöjd och säger att det räcker. Tillfredsställelse sprider lugn. Det lugn som hör samman med att man slappnar av i en känsla av att man har och fått det man behöver. Men var finns den känslan i vårt samhälle?
Ingenstans. Alla har något jagat i blicken. Det kännetecknande för konsumtionssamhället är i själva verket att det väcker och stimulerar fler begär än vad det tillfredsställer. Och vad gör vi? Jo vi jagar förstås vidare efter hägringen att förr eller senare så kommer vi att bli verkligt nöjda.
Just denna jakt efter en hägring skulle ju kunna göra detsamma om det inte vore för att mänsklighetens samlade resursanspråk är på god väg att spränga de ekologiska ramar som gäller på vår jord. I vår jakt på den magiska behovstillfredsställelsen genom materiell konsumtion håller vi alltså på att dra på oss kraftfulla, ja katastrofala korrigerande reaktioner från det ekologiska systemet.
Det ser Christer Sanne alldeles klart med sitt kyligt betraktande forskaröga. Och han har skrivit en beundransvärt saklig och lågmäld betraktelse över det ohållbara i den rådande utvecklingsmodellen. Med en kombination av bl.a. idéhistoriska utblickar, redogörelser av ekonomiska teoribildningar, lyckoforskningens rön och konsumtionsbeteendets psykologi och sociologi lägger han en gediget saklig grund för slutsatsen att solida kurskorrigerande insatser måste göras. Och i bokens sista kapitel En framtid att se fram emot argumenterar Sanne för en del förslag som han menar skulle kunna styra den globala utvecklingsskutan bort från den katastrofala grundstötning som kan förutses bli följden av att vi fortsätter att betrakta ökad tillväxt som lösningen på alla tänkbara problem.
Till fördelarna med boken hör att Christer Sanne förstår maktrealiteter så därför handlar hans förslag inte bara om vad vi enskilda människor kan och måste göra utan framförallt om vad som krävs på politisk nivå. Sannes mest kärnfulla formulering av denna insikt lyder: ”Företagens kunnande och produktionsförmåga är omistliga för en bättre framtid men det politiska systemet måste kunna reglera hur företagen handlar gentemot samhället och naturen. Inte tvärtom.” Där är vi helt överens Sanne och jag, och jag förmodar att han liksom jag väntar på det politiska uppvaknade som måste till för att visionen om en långsiktigt hållbar utveckling skall förvandlas från en retorisk dimridå som döljer att det mesta fortsätter som vanligt till ett realistiskt och nödvändigt mål. Sedan är ju frågan vad som behöver hända för att inte bara maktens män och kvinnor utan vi alla skall väckas ur vårt somnambulenta accepterande av tesen att vi redan är på rätt väg.
———————————
Andra bloggare om Christer Sanne, Keynes barnbarn, hållbar utveckling, arbetstidsförkortning, konsumtionssamhället
Hej! Fick syn på din blogg när jag letade efter någon text om ”tjänstedilemmat”, som knappast uppmärksammas i dag, trots i det ligger väldigt mycket av problemen i vårt nuvarande marknadsekonomiska, internationella system. Du verkar ha funderat på lite av varje. Ska kanske kolla mer om vad du har producerat när tid och ro infinner sig i mitt liv.
Skrev Hans, som försöker vara gymnasielärare i sanhällskunskap och psykologi och ändå få ord att tänka, känna och leva.
Få ORK var det meningen, inte ”ord”.
Hej Hans,
Jag delar helt din uppfattning om tjänstedilemmats betydelse. Men det är en synnerligen het potatis, som tydligt visar på bristerna i vårt nuvarande heligförklarade ekonomiska system. Alla som reflekterar närmare över tjänstedilemmats innebörd inser ju snabbt att i dess förlängning får vi med nuvarande ekonomiska system ett samhälle där vi till sist inte anser oss ha ”råd” med särskilt mycket av det som gör livet värt att leva.
En mild försmak av vad som komma skall såg jag på TV häromåret i ett inslag om japanska pensionärer. Det som särskilt grep mig var en mycket mager, nästan fågelliknande dam som fick anstränga sig till det yttersta för att möta sin matningsrobots allt annat än finslipade rörelser.