Som alla som följer min blogg har noterat har jag inte bloggat om den amerikanska presidentvalskampanjen på ett tag. Orsaken är inte att jag tappat intresset utan bara att nu när avgörandet närmar sig så blir de vanliga mediernas täckning mera ingående. Och ibland också bättre. Jag läste t.ex. just ett belysande inlägg på SvD:s blogg om USA-valet med rubriken “Pro-life”-horden som vill döda Obama. Inlägget är skrivet av Martin Gelin och skildrar hur John McCain och Sarah Palin gör sitt yttersta för att på sina kampanjmöten piska upp antagonistiska känslor mot Obama. Detta har bl.a. fått kongressledamoten från Georgia John Lewis (som gjorde betydelsefulla insatser i medborgarrättsrörelsen på sin tid) att ta bladet från munnen:
“As one who was a victim of violence and hate during the height of the Civil Rights Movement, I am deeply disturbed by the negative tone of the McCain-Palin campaign,” Lewis said in a statement. “Sen. McCain and Gov. Palin are sowing the seeds of hatred and division, and there is no need for this hostility in our political discourse.”
Lewis gjorde t.o.m. jämförelser med den gamle rasisten George Wallace och hans presidentvalskampanj. Men mera träffande är ändå följande kommentar:
“As public figures with the power to influence and persuade, Sen. McCain and Gov. Palin are playing with fire, and if they are not careful, that fire will consume us all. They are playing a very dangerous game that disregards the value of the political process and cheapens our entire democracy. We can do better. The American people deserve better.”
Enligt min mening är förståelsen i det allmänna medvetandet svag för med vilken skrämmande kraft indignationsskapande, splittrande och i själva verket hatisk retorik kan åstadkomma förskräckande verkningar. Senast jag hade anledning att kommentera detta var i min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) som skrevs under den tid då Anna Lindh-mordet skedde. Jag kommenterade då de kollektiva känsloströmmarnas makt på följande sätt:
Hat dödar kort och gott. Och det spelar ingen roll om man kallar hatet för berättigat missnöje eller använder någon annan förskönande omskrivning. Hat dödar. Men detta verkar vara svårt att se och förstå. Man tittar på mordvapen och mördarnas mer eller mindre förvirrade redogörelser för sina motiv. Men i fall som detta så förs mördarna fram som surfare på en flodvåg av rädsla, hat och indignation. Och den flodvågen har mördarna inte skapat själva. Den har vi människor, vi vanliga indignerade småhatare skapat. Mördare är bara ett redskap. Själva stålspetsen på en kollektivt formad pil av hat.
Men självklart motverkar positiva tankar om Obama det hot som hatretoriken skapar. Om inte annat stör det hatpilens kurs.
En artikel med Lewis uttalande och McCain-kampanjens och Obama-kampanjens kommentarer finns att läsa här. Och här en kort, intressant och någorlunda insiktsfull kommentar i The New Yorker.
———————————
Andra bloggare om John McCain, Sarah Palin, Barack Obama, retorik, hat, hatisk retorik, retorikens makt, presidentvalet