Valvakade i natt, men tvingades ge upp strax innan resultat i Indiana blev klart. Det var en bra natt. Hillary Clinton fick inte sin “game changer” och Barack Obama levererade ett lysande tal. Av allt att döma närmar han sig efter alla kriser en position i sitt inre som gör att han kan träda fram som landsfader.
Samtidigt var det plågsamt att se och höra Hillary Clintons tal. Jag undrar just hur det känns att ligga så risigt till så att det snart inte räcker med aldrig så skickliga manipulationer för att stoppa Obama utan att det i stort sett tarvas lönnmord. Hon kunde i varje fall inte dölja att det var en förfärlig dag för hennes presidentambitioner. Men att hon samtidigt tvingade sig i de personliga ambitionernas namn att likt en amfetaminpåverkad bäver bita sig fast i tron att hon är ödesbestämd att vara USA:s drottning.
Jag har träffat många människor i mina dagar som inte följer sitt hjärtas sanna röst utan tvingar sig att följa olika idéer om sitt liv och sig själva som de har förförts av. Och jag känner alltid medlidande för dem, samtidigt som jag vet att de inte går att nå förrän något brister. Min fråga inför Hillary är därför när brister det för henne? Eller är det så illa att det amerikanska folket behöver ytterligare en runda med en ledare som inte har den inre storhet som krävs för att leda landet igenom den luttrande “skärseld” som väntar USA när landet skall anpassa sig till en ny och konstruktiv roll i den goda global framtid som väntar mänskligheten om vi vågar upphöra att envetet göra det mesta möjliga av våra sämsta sidor.
SvD 1 2, DN 1 2, AB, Sydsvenskan 1 2, GP
———————————-
Andra bloggare om Barack Obama, Hillary Clinton, presidentvalet