Jag har hittills inte brytt mig om att kommentera den pågående finanskrisen. Att den skulle komma var inte en överraskning för mig. Hur skulle det kunna gå på något annat sätt? USA:s omfattande och utdragna krig på kredit och att dess finanssektor lånat ut gigantiska belopp med inbillade säkerheter måste ju förr eller senare få sina konsekvenser.
Detta betyder inte att jag har följt vidlyftigheterna och omdömeslösheterna på finansmarknaderna så noga att jag kan berömma mig om att ha förutsagt att det pågående rabaldret skulle starta just nu. Men jag har länge varit av övertygelsen att det är en tidsfråga innan det globala ekonomiska systemet kommer att drabbas av en kris av systemomvandlade dimensioner. Och kanske har den krisen kommit nu.
Jag skrev t.ex. om saken i samband med förra presidentvalet i USA (dvs. 2004). Och jag vill gärna citera en passus ur ett nyhetsbrev från detta år:
Från mitt perspektiv ter sig emellertid situationen så här. Man kan tala vackert om den lysande framtid som stundar bara de nyliberala idéerna om hur den globala ekonomin skall fungera får fullt genomslag utan att obstrueras av ängsliga politiker med för liten tro på det absolut välsignelsebringande i den fria konkurrensen.
Men min historiska känsla säger mig att den nuvarande kapitalistiska epoken går mot sitt slut med samma säkerhet som den totalitära kommunismen en gång i tiden gjorde. Och detta slut är närmare än vi tror. De främsta förebuden är galopperande miljöproblem, skriande ekonomiska orättvisor och terrorism. Det som behövs är ett nytt ekonomiskt system som inte i första hand handlar om tillväxt för tillväxtens egen skull eller för att berika personer, företag och länder som redan har för mycket utan om rättvis fördelning av ett i ljuset av ekologiska realiteter rimligt välstånd.
Världen är i akut behov av omtänkande på det ekonomiska området. Och eftersom det inte finns någon makt på denna jord som är betydelsefullare för tilltron till den konventionella kapitalismen än USA så kommer med all sannolikhet inga vittgående förändringar att ske förrän USA självt får smaka den medicin som dess aggressiva näringsliv länge serverat andra. Det skulle med andra ord inte förvåna mig om det inom en inte alltför avlägsen framtid stundar stora ekonomiska svårigheter för USA (och därmed för världen i övrigt).
Skall den nödvändiga omdefinieringen av det globala ekonomiska systemet komma till stånd så måste det ekonomiska systemets motsvarighet till Vatikanen, dvs. USA, få i för sina egna medborgare oacceptabel utsträckning känna på de negativa konsekvenserna av det nuvarande systemet. Och när detta sker kommer det att behövas ett ledarskap som har medkänsla med den lilla människan, för det finns egentligen inget annat än små människor. Vi är alla svaga och beroende av varandra. Allt annat är tillfälligheter och illusioner.
Det jag tycker mig höra när John Kerry talar om ekonomi på ett sätt som ur det ekonomiskt-politiska perspektiv som dominerar debatten kan avfärdas som sedvanlig östkustsliberalism spetsad med en flirt med protektionistiska krafter är något som jag uppfattar som en beredskap att möta den framtid som de flesta hoppas inte skall komma. Att han som person kan vara rustad för att föra en politik som skulle kunna göra USA till en ansvarstagande och långsiktigt tänkande partner i det kalabalik- och omdefinieringsscenario för det globala ekonomiska systemet som jag anser vara oundvikligt. Och som därför inte bör förvärras genom att uppskjutas med hänvisning till maktelitens egenintresse, skygglappar och illusioner, utan bör påbörjas så snabbt som möjligt.
Mina förhoppningar om John Kerry kom ju som bekant snabbt på skam. Men det här citatet ger ändå en viss bild av min övergripande syn på det globala ekonomiska systemet och dess utveckling. Och det synsättet har jag inte funnit anledning att överge. Däremot är jag osäker på om den kris som nu inletts kommer att visa sig vara den systemomvandlande kris som jag menar att det globala ekonomiska systemet behöver för att framtiden skall bli någorlunda dräglig för människorna på vår jord. Den elit som gynnas av att det mesta fungerar som hittills kommer förstås att göra sitt yttersta för att fundamenta inte skall ändras. Om inte annat så framgår detta tydligt av kampen mellan Obama och McCain. På samma sätt som George Bush lyckades förvilla amerikanerna i gemen med sitt erbjudande om seger i kriget mot terrorismen så kan kanske John McCains envetna försök att slå pseudoförnyelsens blå dunster i valmanskåren vinna framgång. Men min känsla i nuläget är att det trots allt inte kommer att bli så enkelt för honom. Obama är tveklöst en starkare kandidat än Kerry.
Så kanske är det ändå så att vi har nått vägs ände och att den kris vi nu är i början av kommer att hålla oss i ett skruvstäd till dess att vi har spelregler på plats för ett ekonomiskt system som möjliggör en rimligt rättvis global ekonomisk utveckling inom befintliga ekologiska ramar och försättningar. Och att det kommer att falla på Barack Obama att tjänstgöra som ett slags vis ceremonimästare som möjliggör de nödvändiga konstruktiva globala förhandlingsprocesser ur vilket ett klokare ekonomiskt system än det nuvarande skulle kunna utkristalliseras.
Cynikern i mig tänker att så här kan det väl ändå inte gå. Människorna gör väl alltid det mesta av sina dåliga och kortsynta sidor. Eller finns det undantag?
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om finanskris, systemkris, kapitalism, banker, hållbar utveckling, Barack Obama, John McCain, civilisationsskifte, historiefilosofi, depression, recession