Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten i DN om Parsifal. Den har rubriken Våga se Wagners kristna antisemitism. Om denna replik finns mycket att säga. Men jag skall fatta mig relativt kort. Vad som är uppenbart är att Ruin tar i med storsläggan. Han förklarar att Wagners antisemitism inte i första hand är rasistiskt och nazistiskt motiverad som dagens antisemitism utan den är kristen. Det handlar alltså om den urgamla antisemitism som har sin grund i föreställningen att judarna bar skulden för Jesu korsfästelse. Och han förklarar att nazisterna visst hade ett positivt förhållande till Parsifal och gjorde vad de kunde för att Adolf Hitler skulle framställas som en frälsargestalt för ett rasmedvetet tyskt folk.
Att det funnits och säkert på sina håll fortfarande finns en kristet motiverad antisemitism är en sak. Att Wagner hyste och gav uttryck för antisemitiska uppfattningar är också ett faktum. Men Ruin förklarar inte varför detta måste anses definiera Wagners musik så till den grad att den måste varningsstämplas. Om Wagner i stället hade varit en lika lysande konstnär som han nu är kompositör skulle man då inte ha kunnat visa hans tavlor (antag att han varit en naturmålande impressionist) utan att ständigt varna för hans antisemitism? Jag vet förstås inte svaret på den frågan. Det kanske skulle vara samma rabalder. Jag är dock inte så säker på det.
Den mer allmängiltiga fråga som jag egentligen ställer mig är om stora konstverk (bildkonst eller musik) verkligen förmedlar konstnärens mer eller mindre tidsbundna och motbjudande åsikter och att de som tar del av konsten långt efter dess tillkomst därför måste varnas och uppfostras för att de inte skall bli itutade felaktiga uppfattningar, eller om det möjligen kan vara så att stor konst har något i sig som går utöver sin upphovsman som person. Något som lyfter oss, som betraktar och lyssnar, till medvetandesfärer dit vi svårligen kan ta oss utan konstens hjälp. Som jag ser det fungerar den stora konsten och musiken just så. Den hjälper oss att gå utöver våra egna inskränktheter, låsningar och begränsningar. Och det är för denna förunderliga eller magiska inre beröring som vi älskar den stora konsten. Inte för att vi känner att vi får hjälp att tänka i samma banor som den kanske som person högst inskränkte och fördomsfulle konstnären eller kompositören gjorde en gång i tiden.
Till saken hör dessutom något som Hans Ruin inte verkar beakta. Den kristna mystisk som Wagner vävt in i Parsifal är enligt min mening det starkaste, ja det verkligt bärande i dramat. Som jag redan påpekat i mitt förra korta inlägg i ämnet så är det djupaste budskapet i Parsifal ”durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla). Om man följer denna väg helhjärtat och fullt ut hamnar man inte i antisemitism eller några andra antiposer överhuvudtaget. Den kärlek som står i centrum för Parsifal handlar om att människan skall ta sin djupaste och sanna natur i full och praktisk besittning. Och genom detta öppna sitt hjärta så att det egna sinnet befrias från allt hat. Oavsett Wagners personliga begränsningar påminner hans musik om denna hjärtats väg. Vägen till den allförstående och allförlåtande kärlek vars existens och möjlighet Jesus satte i blickpunkten. Detta är inte en exklusivt kristen väg. Det är människans väg. Och den skulle vi alla kunna välja att följa, inspirerade av Parsifal eller av något annat.
Tidigare inlägg i debatten:
Hans Ruin, Öga mot öga med fascismens hjärta
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden
Anders Carlberg, Den empatiska operan
—–
Andra bloggare om Richard Wagner, Parsifal, medlidande, medkänsla, visdom, antisemitism, fascism, kristendom,
Hej Karl-Erik! Som gammal student till Hans kan jag säga att du gör fel analys om du tror att skälet till att skriva artiklarna bara var att bannlysa Parsifal. Om du är bekant med Hasses forskning kanske du känner till att den berör en annan person som ofta anklagats för att sprida, om inte i första hand antisemitiska(men även det) så väl nazistiska läror, nämligen Heidegger. Som den kloka person du är kan du säkert lägga ihop ett och annat och se att en professor inte skulle börja kasta sten i glashus om det inte fanns fler skäl för detta än vad som framkommer i artiklarnas rubriker.
Annars, tack för ”Elfte timmen” som var en riktigt bra bok och gjorde mitt 90-tal tillsammans med andra verk i samma genre som filmen ”Seven” och översättningarna av Spenglers undergångsverk. Så här 15 år senare längtar man nästan tillbaka till 90-talets apokalyptiska stämningar – i kontrast till dagens värld som är mer ”glömsk om sin egen glömska” och därför så mycket mer konkret undergångsdömd.
Hej Martina. Trevligt att höra att du gillade I elfte timmen. Våra vägar har kanske rent av korsats vid något tillfälle. Men mitt skrala minne gör att jag i så fall inte har någon klar bild av detta. I själva sakfrågan så kan jag inleda med att bedyra min stora respekt för Hans Ruin. Jag har inte fördjupat mig i hans Heideggerforskning men jag har läst några artiklar som han skrivit i detta och andra ämnen och då kommit till slutsatsen att det där är en mycket intelligent och klok man. Jag tror därför inte heller att han skrivit artiklarna om Wagner på grund av en schablonmässig politiskt korrekt beröringsskräck med nazismen. Det är förstås för banalt för denne sofistikerade herre. Det intryck jag fick när det gäller hans Parsifalartiklar är väl främst att han inte verkar så insatt i, eller möjligen inte särskilt sympatiskt inställd till, kristen mystik. Och att detta gör att han missar en dimension av Wagners verk. Och därför gör större nummer av dess antisemitiska kraft än vad åtminstone jag tycker är motiverat.
Din avslutande reflektion om 90-talets apokalytiska stämningar uppskattar jag. Särskilt i ljuset av att jag för tillfället försöker komma tillbaka till dessa frågeställningar och uppdatera min hållning. Om det hela blir en ny bok vågar jag inte lova. Men jag skriver och tänker för fullt, och uppfattar din reflektion som ett slags uppmuntran. Så jag tackar så hjärtligt för detta.