I SvD idag förkunnas i en brännpunktsartikel att Varannan statsanställd mår dåligt. Det förvånar mig inte. Under mina år som föreläsare bl.a i ledarskapsfrågor har jag kryssat runt i olika sammanhang och även om jag inte sysslar med vetenskapligt systematisk informationsinhämtning under dessa mina uppdrag så är det långt ifrån ovanligt att jag får ta del av med djupa suckar levererade berättelser om maktmissbruk av olika slag.
Det intryck jag har fått är att det pågår en renässans för ett auktoritärt ledarskap. Det är som att osäkerheten om hållbarheten i våra politiska visioner i kombination med svårigheterna att rationalisera merparten av verksamheterna inom den politikerstyrda sektorn i takt med rationaliseringen inom den del av ekonomin som följer industrilogiken (det s.k. tjänstedilemmat) ökar viljan till central kontroll och utvärdering. Ett slags oflexibel intill ”budgetdiktatur” gränsande styrning kombineras med en allt ängsligare och detaljerad s.k. återrapportering om allt möjligt och omöjligt så att det politiska maktcentret skall kunna framställa rapporter som vittnar om att allt blivit ”ännu bättre”, detta den främsta av de överslätningsglosor som används i den politikerstyrda sektorn.
Detta auktoritära ledarskap är emellertid ofta mer eller mindre skickligt draperat i fagert tal om delaktighet. Och det gör det svårare att upptäcka. Men konsekvenserna är desamma. Oavsett vad det kallas låter sig inte auktoritärt ledarskap förenas med trivsel och arbetsglädje. Det låter sig inte heller förenas med sund kritik. Konflikter leder därför inte till kreativa lösningar utan till maktövergrepp, utmanövrering och bestraffning. Och i ett sådant klimat svartnar folk sakta men säkert i kanterna av cynism och hamnar så småningom i ett tillstånd där de vet vad de behöver göra för att inte uppenbart riskera att förlora sitt månatliga skadestånd. Och i detta tillstånd frodas allehanda symtom på vantrivsel.
Lösningen på de här problemen ligger enligt min mening inte i fantasier om en bättre ekonomi. Problemens rötter går långt djupare än så. De får som jag ser det sin främsta näring i den djupa villrådighet som finns inom den politiska sfären inför vägen mot framtiden. Tilltron till den utvecklingsmodell för samhället som vi bekänt oss till i olika varianter under i stort sett hela den moderna eran håller på att erodera även om vi ännu knappt ens vill tillstå detta mellan skål och vägg. Och i rädslan över vad som pågår under ytan krymper vi ihop och försöker besvärja vår stigande känsla av maktlöshet med att hårt styra det vi tror att vi kan styra. Men poeten William Butler Yeats har fångat det hela på kornet: ”Things fall apart; the centre cannot hold”.
Men hoppets krafter spirar förstås här och där. Lokala välskötta verksamheter med visionär framtidsskapande potential finns. För egen del väntar jag därför bara på att centrum skall våga släppa sitt grepp.
———————————
Andra bloggare om vantrivsel, maktmissbruk, auktoritärt ledarskap, politik, förvaltning, offentlig sektor, tjänstedilemmat, civilisationsskifte, historiefilosofi
Det är inte osannolikt att det pågår en renässans för auktoritärt ledarskap. Inte minst i den offentliga sektorn. Ibland frågar jag mig dock om inte det största problemet är frånvaron av både ledarskap och ledare. De besparingar som genomförts under framförallt 1990-talet har i hög utsträckning inneburit minskning av antalet chefer. Dessutom har chefsskaped därmed minskat i status. Det är inte alls ovanligt att det finns arbetsplatser på över 100 personer med endast en enda chef. En sådan arbetsorganisation är som skapad för att medarbetarna inte ska bli sedda och därmed få möjlighet att delta i en större helhet.
Kombineras frånvaron av ledare med återgång till ett auktoritärt ledarskap är risken stor att organisationen förmultnar nerifrån. Från platser långt bort ifrån den dagliga verksamheten styrs vardagen knappast på annat sätt än det auktoritära. En lösning vore helt enkelt att skapa en mer vittförgrenad organisation, där chefer får tid att se den enskilde medarbetaren.
vh
Lars G Linder
Tack för ditt inlägg Lars! Jag anser inte att renässansen för ett auktoritärt ledarskap är grundorsaken till problemen, utan det som driver renässansen ifråga tror jag är villrådigheten inför framtiden och tjänstedilemmat. Man tar i extra hårt med centralstyrning när man känner att man håller på att tappa greppet. Ditt utmärkta påpekande om utglesning bland chefer är ett sätt att hantera tjänstedilemmat. Man sparar pengar genom att ta bort chefstjänster och så kan man hävda att man har rationaliserat, när det snarare är motsatsen man har åstadkommit. Några av de omorganisations- och rationaliseringsförsök som jag har studerat tämligen nära är enligt min mening uppvisningar i flagranta motsägelser mellan retorik och verklighet. Så flagranta att berörda personer får uppleva att det i realiteten inte längre är efterfrågat att man tar ansvar för sin arbetsuppgift utan att man i stället tvingas in i en position där man likt forna sovjetiska femårsplaneförverkligare ägnar sig åt fagert prat i full vetskap om att ens verbala piruetter inte alls stämmer med hur saker och ting verkligen fungerar och är. Att tvingas in i denna typ av hållning är djupt demoraliserande. Och för personer som inte kan med bevarad tillräcklig självaktning hantera den cynism som genereras så kan olika s.k. utbrändhetssymptom vara ett sätt att hantera upplevelsen av kränkning och maktlöshet.