Jag har aldrig blivit riktigt klok på Fredrik Reinfeldt. Är den mannen äkta vara, eller är han ett slags postmodernt tom projektionsskärm där var och en kan se vad de själva vill. Själv har jag länge känt mig inför Reinfeldt som när jag lyssnar på rapparen Eminem som i sin största hit ständigt upprepar ”will the real Slim Shady stand up”, alltså ”will the real Fredrik Reinfeldt stand up”.
Visst visade Reinfeldt skicklighet och framsynthet under alliansbygget, och i valrörelsen stångade Göran Persson sin panna blodig mot en som det verkade varm och trygg representant inte bara för nya moderater utan för ett nytt sätt att göra politik, för ett nytt ledarskap. Men så började regerandet och därmed problemen. Vilken ”Slim Shady” det var som skötte ministerrekryteringarna kan man ju undra, och när Reinfeldt skulle förklara sin politik var debattören med den trygga utstrålningen som bortblåst. Nu framträdde i stället en till synes handsvettig byråkrat som talade invecklat och abstrakt bisatsspråk som om han försvarade sig mot insyn eller dolde något som inte tålde dagens ljus.
Sekunderad av en finansminister som inte känns som en politiker utan som en forskningsledare för ett fullskaligt nationalekonomiskt experiment med landet Sverige som försöksobjekt och en arbetsmarknadsminister som likt en parodi på Bosse Ringholm under Ahleniusaffären mekaniskt upprepade att han genomförde den politik som alliansen hade vunnit valet på som försvar mot missnöjet mot förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen kändes Reinfeldt som han vaknat i en mardröm. Dataspelet ”vinn valet” visade sig plötsligt vara verkligt. Han var statsminister i verkligheten och inte i en virtuell värld. ”Will the real Slim Shady stand up”.
På sista tiden verkar dock något ha hänt. Reinfeldt har tydligen ägnat sig åt ett slags diskreta statsministermotsvarigheter till kungens Eriksgator, även om han inte gått fullt lika långt i diskretion som Karl XI sägs ha gjort i skrönorna om Gråkappan. Och inspirerad av sina intryck från sina inspektioner av medborgarnas levnadsvillkor fällde så Reinfeldt häromveckan den beramade och högtidliga kommentaren: ”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.”
Så talar väl ändå inte en tom postmoderist. Börjar den verklige ”Slim Shady” att resa sig? I ett försök att förlöjliga Fredrik Reinfeldt tyckte Marita Ulvskog att hans retorik påminde henne om Mao Zedong. Men själv undrar jag om inte denna missvisande jämförelse är ett tecken på oro över att något viktigt håller på att hända med Göran Perssons överman.
Att Reinfeldt helt enkelt kan vara på väg att bli Sveriges ledare. Och ett nytt tecken på att det kan vara detta som håller på att ske kom så när han i motsats till flera regeringsledamöter och alla partiledarkollegor enligt DN och SvD inte föredrog Hillary Clinton utan Barack Obama som näste president i USA.
Reinfeldt anförde sina studier av Obamas program som förklaring till sin ståndpunkt. Men i själva verket tror jag att det som var avgörande är Barack Obamas hjärtberörande retorik som målar upp en vision av ett nytt och framsynt politiskt ledarskap. Ett ledarskap som inte i första hand handlar om sakfrågor utan om hur man med en anda och hållning kan frigöra medborgarnas förmåga att inte bara lösa sitt lands problem utan också skapa en verkligt god framtid. Ett ledarskap som jag tror att Fredrik Reinfeldt känner att alliansbygget är en svag avglans av och att han därför blivit starkt inspirerad av Obama. Ja rent av anar en själsfrändskap eller åtminstone hoppas att den finns.
Detta betyder att jag tror att den verklige ”Slim Shady” åtminstone har börjat röra på sig. Och socialdemokraterna bör vara djupt oroade trots opinionssiffrorna.
———————————-
Andra bloggare om Fredrik Reinfeldt, Barack Obama, politik