Här gör Jon Stewart en mästerlig insats för att belysa hur den lägsta formen av politisk kommunikation fungerar. Den är också mycket roande genom att den med närmast bisarr tydlighet exponerar hur politisk opportunism ser ut i praktiken. Och i centrum står försvaret av Sarah Palin.
För egen del undrar jag mest över hur de personer som framträder i denna film orkar köra detta spel. Eller är möjligen personerna ifråga så splittrade att de bara är medvetna om en ståndpunkt åt gången? Finns någon diagnos för sådant?
———————————
Andra bloggare om Sarah Palin, Jon Stewart, Karl Rove, Bill O’Reilly