Många har tvivlat på att Barack Obama skall kunna försvara sig mot Hillary Clintons attacker utan att bli så ”nedsmutsad” att han inte kan trovärdigt framstå som den förnyare som han vill göra. Att det inte skulle kunna finnas några andra medel att tillgå än den konventionella politiska maktkampen som ju oftast är en parodi på ett verkligt hederligt meningsutbyte. Och att Obama därför skulle vara förlorad när det som nu är den verkligt råa maktkampens tid.
Igår såg jag emellertid en direktsändning på webben av Obamas framträdande i Columbus och där visade han en delvis ny sida. Han försvarade sig inte på konventionellt politikervis utan framträdde mera som en briljant retoriskt begåvad lärare i filosofi och hederligt logiskt tänkande som med en blandning av obarmhärtig skärpa och vänlig, lätt humoristisk distans påvisade grova motsägelsefullheter i Clintonkampanjens attacker.
Om detta sätt att förhålla sig till kritik skulle kunna väcka tillräckliga sympatier för att Obama slutligen skulle kunna bli president vore det onekligen en stor sak. Det skulle ju visa att det amerikanska folket har urskillningsförmåga nog att föredra en man som inte engagerat sig i den konventionella ”politiska gyttjebrottningen” för att nu citera Stig Strömholm. Och det är också detta Obamas sätt att förhålla sig till sedvanlig politisk kritik som avgör vicepresidentsfrågan. Skulle demokraterna välja en konventionell ”gyttjebrotterska” som första namn på valsedeln så är jag övertygad om att Barack Obama inte kommer att acceptera ett eventuellt erbjudande om att bli vicepresident. För skulle han göra det skulle han agera i flagrant motsägelse till hela sin kampanj.
Här följer ett för ovanstående resonemang centralt utdrag från Obamas framträdande i Colombus.
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, Hillary Clinton, presidentvalet
Jag antar att det är många läsare som lagt märke till likheten mellan detta presidentval och det som var i teveserien Vita Huset när Matt Santos blev president. Märkligt lika skulle jag vilja säga.
För övrigt delar jag förhoppningen om att USAs folk ser/känner skillnaden mellan Obamas och Clintons/Macains framtidsvisioner.