Bitte Hammargren skriver ofta klokt om Mellanöstern i SvD, och hennes artikel om Carl Bildt på besök på Västbanken utgör inget undantag. Även om den egentligen bara handlar om Bildts rundtur med lite sakliga kringfunderingar om möjligheterna att uppnå fred i området så skapas samtidigt, åtminstone hos mig, en intensiv och ur den befintliga situationen sprungen känsla av klyvnad och vånda. I centrum för artikeln har vi den ofta rättframme och stundom klarsynte Bildt som medan han står mitt i Västbankens groteska vardag fyndigt säger att ”pessimism inte ingår i min befattningsbeskrivning”. Och det låter ju bra. Men frågan gäller ju inte om det finns anledning att vara pessimistisk eller optimistisk utan frågan är om det alls finns en hållning till eller förståelse för problematiken som gör en lösning möjlig.
Den historiska och politiska verkligheten är nämligen den att om denna förståelse inte finns så kommer ofreden att fortsätta tills den fredsmöjliggörande inställningen fötts fram ur ytterligare lidande. Så enligt min mening är den centrala frågan: ”hur mycket mer lidande behövs för att de inblandade parterna skall överge de ideologiska fixeringar som omöjliggör en mänskligt rimlig hantering av situationen”.
Ett intressant komplement till artikeln är en intervju i Axess med den informelle Obamarådgivaren och Jimmy Carters förre säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Och senast jag själv försökte koppla ett lite större grepp på problemen var i en nyhetsbrevsartikel med titeln Behövs det mer krig – tankar om hela Mellanösternsituationen med avstamp i eländet i Irak och hoten mot Iran.
———————————
Andra bloggare om Israel, Palestina, Hamas, Mellanöstern, Bildt, USA, EU, islam, judendom