Läste just en bra artikel i dagens DN med titeln Bli medveten om din hjärna. Tyvärr finns den inte på internet annat än i pdf-arkivet som förmodligen endast är tillgängligt för prenumeranter. I den recenserar Ann Heberlein några böcker om medvetandet och hjärnan. Ingressen lyder:
Vi människor upplever smaker, dofter, färger, ljud och känslor. Vi känner att vi har en fri vilja. Men går det att lita på medvetandet, eller är de subjektiva intrycken bara hjärnspöken?
Artikeln behandlar alltså böcker som med vår tids sedvanliga tilltro till det filosofiska perspektiv som kallas reduktionistisk materialism lyckas ifrågasätta medvetandets autonoma förmåga. Medvetandet framställs i stället som ett slags biprodukt av hjärnan och nervsystemet. Med detta filosofiska perspektiv kan man dessutom ifrågasätta existensen av människans fria vilja.
På intellektets nivå imponeras Heberlein av argumenten hon får ta del av, men när hon kopplar in hela sin varelse så känner hon motvilja mot idén att människan skulle sakna fri vilja och i realiteten vara ett slags mer sofistikerad variant av filmvärldens Terminatorrobotar. En robot av kött som styrs av den genprogrammerade hjärnan med dess tillhörande nervsystem. Så därför avslutar hon sin artikel på följande sätt:
Jag hör min lilla flicka röra sig i sin säng. Snart kommer hon att vakna. Om en liten stund kommer hon att stå här, i sitt vita nattlinne, med trassligt blont hår, fräknar på näsan och skrubbsår på knäna, krypa upp i mitt knä och fråga ”Vad ska vi göra i dag?”. Åtta år och med ett liv av beslut framför sig: alla dessa val hon kommer att göra, små och stora, triviala och livsavgörande, val som kommer att forma hennes liv och den hon blir.
Den friheten tror jag ändå att människan har. Det väljer jag att tro. Något annat vore outhärdligt.
Mitt tips till Ann Heberlein är att hon borde läsa Jan Adriansons böcker. Då skulle hon få torrt argumentationskrut att använda mot de tänkare som kränker hennes livskänsla med sina skenbart goda argument.
——————————————
Andra bloggare om Ann Heberlein, Jan Adrianson, materialism, reduktionism, fri vilja
Ännu ett tips till Ann Heberlein och andra som behöver argument för att människans fria vilja verkligen existerar: Läs Karl-Ragnar Gierows tal till studenterna i Lund hösten 1969! Gierow hade per telefon blivit tillfrågad av sedermera teaterprofessorn Ingvar Holm om han ville komma till Akademiska Föreningen och tala ”om vad som helst”. Gierow tog sitt ämne om människans frihet, värde och skuld direkt ur telefonluren. ”Ty i princip: På Ingvar Holms fråga kan jag svara ja eller nej: vidare: vad jag säger här kan bli bra eller dåligt, oavsett vad jag själv tycker; slutligen: om det blir dåligt har jag mig själv att skylla.”
Här ett smakprov ur talet, som i sin helhet kan avnjutas på
http://www.karlragnargierow.se
Värst åtgången är friheten. Från ett håll kommer psykologer, som har sin SR-formel för allt vad som händer oss här i livet. S betyder, parentetiskt anmärkt, stimulus, R response. Vi kan ju, behändigt nog, använda samma initialer, bara vi låter dem byta plats, när vi beskriver de snäva villkor, som så tillerkännes oss; hela vår tillvaro är reglerad av yttervärldens impulser; vi existerar bara som automatiska Svar (där har vi s:et) på Retningar (där kom r:et). Från ett annat håll dyker ärftlighetsforskare upp och förklarar, att vad jag är och vad jag gör beror på mina gener. Ytterligare ansatt blir friheten av sociologer och politiker, som kan reda ut att hela min tillvaro är byggd på det faktum att jag är inordnad i en gemenskap. Inträdesbiljetten dit är min
personliga oavhängighet; erlägger jag inte avgiften är min frihet rättslös, betalar jag, har jag avhänt mig den. Sen har vi ändå kvar frihetens långsintaste vederdelomän, de rena filosoferna, som trots enstaka bemödande aldrig har riktigt kunnat skaka av sig de järnsmidda kausalkedjor, som de bär kring handlovar och vrister. Friheten finns inte, principiellt sett. Och där sitter jag ändå med min fördom i hjärteroten och med Ingvar Holm i telefonen och kan svara ja eller nej. Hur är detta möjligt? Jag har min individuella frihet, ingen människa på jorden kan övertyga mig om annat. Psykologer upprepar i talkör att den inte finns i mitt förhållande till yttervärlden, genetiker att den är inbäddad och kvävd i min arvsmassa, samhällsvetare att den är stoppad i gemenskapens stora svarta gryta för att där avdunsta, filosofer att den är inte en felande länk utan en överbliven länk i den tätt sammanhängande orsakskedjan. Vad gör jag då av den? För jag vet ju att jag har den. Bara en lösning är möjlig: att min frihet finns vid sidan om och utanför alla dessa faktorer, att den alltså är strängt personlig, så strängt personlig att den föds med mig och dör med mig, och att så är förhållandet med varje levande människas frihet.