En fascinerande artikelserie har inletts på SvD:s Idagsida. Den första artikeln – Visioner på dödsbädden är ofta tabu – är en välskriven (som alltid när Agneta Lagercrantz för pennan) kombination av en intervju med neuropsykiatern Peter Fenwick och en redogörelse för centrala inslag i hans forskning. Fenwick har nämligen intervjuat personal på hospice och fått inblick i vilka berättelser som de får höra av de döende:
Här ett exempel som citeras i artkeln:
Patienten bad oss stå på var sin sida om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag kommer till er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig’. Patienten upprepade sig ett par gånger – och dog!
Generellt gäller att de personer som i visionerna kommer för att hämta den döende är personer som hon/han ”har särskilt starka band till, som syskon, föräldrar eller maken/sambon”.
En från mitt perspektiv mycket intressant aspekt av denna forskning hör samman med Fenwicks konstaterande att:
Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbäddsvisioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen.
Artikeln berör inte förklaringen till denna inställning annat än indirekt genom Fenwicks svar på frågan om det finns förklaringar till de olika dödsbäddsvisionerna. Och hans svar blir:
Det finns det också, som intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering. Kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan. Men ingen av dessa förklaringar passar in på de berättelser vi analyserat.
Det som spökar när dessa visioner blir onämnbara eller bortförklaras är förstås den materialistiska reduktionism som kommit att få en mycket dominerande filosofisk maktposition. Enligt denna världsbild har medvetandet ingen autonom existens utan är en produkt av hjärnan och nervsystemet. Döden anses i konsekvens med detta innebära medvetandets totala utslocknande och visioner av den typ som Fenwick studerat framstår då som något slags hallucinationer till möjlig illusorisk tröst på tröskeln till det eviga mörkret.
Om Fenwick i något sammanhang gett sig ordentligt i kast med de filosofiska frågor som hans intervjustudie aktualiserar vet jag inte. Men oavsett hur det är med den saken uppfattar jag det som utomordentligt bra att han i sin forskning lyfter fram upplevelser som han åtminstone själv i denna idagsidesintervju inte betraktar som lämpliga att bortförklara med hänvisning till olika hjärn- och nervsystemsspratt som dödsprocessen bjuder den döende på utan att denne förmår genomskåda det hela i sin utsatta situation.
För egen del har jag länge funderat över problemen med den materialistiska världsbild som har sådan makt i vår tid. Ett centralt problem med detta filosofiska perspektiv är att dess tillskyndare argumenterar som om perspektivet ifråga inte är en tro utan ett faktum. Detta är faktiskt en stor filosofisk bluff om jag nu får uttrycka mig så drastiskt. I min senaste bok – I ett annat ljus – gör jag i vilket fall som helst mitt bästa för att avslöja denna bluff . Läs gärna den om du vill få lite hjälp att kränga av dig den tvångströja av materialistiskt schablontänkande som vi alla fått dragna över våra huvuden genom vår förment objektiva och trosbefriade skolundervisning.
Adl, Bokus
—–
Andra bloggare om döden, dödsbäddsvisioner, materialism, reduktionism, tro, vetande, vetenskap, nära-döden-upplevelse, nära-döden-upplevelser