Läste just en artikel i Aftonbladet om en incident på ett sjukhus i Paris. En 45 årig man dödförklarades efter en hjärtinfarkt och bedömdes följaktligen som färdig för organdonation. Men han var uppenbarligen inte mer färdig för organdonation än att han vaknade upp från sitt skendöda tillstånd. Förmodligen anade han oråd när kirurgerna förberedde sin insats.
Mitt tidigare inlägg Hjärndöd, transplantationer, organhandel, dödsrädsla och reinkarnation är onekligen relevant i sammanhanget.
Uppdatering 14 juni: Missa inte den utförliga kommentaren till detta inlägg skriven av med. dr. Ingvar Gustavsson, och min replik på detta inlägg!
———————————
Andra bloggare om organdonation, organbrist, död, döden, dödskriterier, skendöd
Om medvetande hos organdonatorer
Jag är läkare och anestesiolog med mångårig erfarenhet av intensivvård av svårt hjärnskadade och vård av organdonatorer, liksom av donationsoperationer, d.v.s. uttagandet av organ för transplantation. Därför vill jag kommentera Karl-Erik Edris´ blogg 12 juni och samtidigt hans länkade tidigare blogg den 28 april om hjärndöd och organdonation. Mitt perspektiv är i första hand det rent medicinska, i andra hand det medicin-etiska. Jag håller med om att Svenaeus´ två artiklar i SvD var ytterst intressanta och tänkvärda. Däremot reagerar jag på ditt uttalande eller snarare retoriska fråga: ”Är inte den självklara slutsatsen att om kroppen reagerar på smärta så är dödsprocessen inte avslutad?” Du anser att om kroppen reagerar på ett operativt ingrepp så kan inte personen ifråga vara död, ”möjligen… halvdöd eller nästan död”, och att ”döden inträder inte för gott förrän i samband med att det eftertraktade organet tas ur den visserligen bedövade men levande kroppen”. Där bygger vetenskapens slutsatser idag på övertygelsen att medvetandet till 100 % bygger på att hjärnan är vid liv, och att hjärnan inte kan vara vid liv om det inte finns någon blodförsörjning till den. Dödsbegreppet hos oss och i de flesta länder är grundat på detta faktum, alltså att hjärnans död är människans – inte kroppens – död, och kriterierna för fastställande av total hjärninfarkt hos en respiratorbehandlad patient på en intensivvårdsavdelning ger underlaget för dödförklaring.
Din jämförelse med opererade patienter där bedövningen inte fungerar håller inte alls. Både en korrekt och otillräckligt sövd patient har en helt frisk hjärna med normal blodförsörjning. Det som kan orsaka tvivel och osäkerhet hos dig och många andra är att en patient med total hjärninfarkt (”hjärndöd”) både har ett slående hjärta och en fungerande ryggmärg. Som en följd av detta finns därför bevarade ”spinala reflexer” med nervimpulser från bland annat huden till ryggmärgen och ut från ryggmärgen till muskulatur. Om man nyper en hjärndöd patient i en tå rycker det ofta i benet. (jämför den nackade hönan som springer ett stycke). Det finns även spinala reflexer till blodkärlen, som dras samman med blodtrycksstegring som följd vid stimulering av smärtreceptorer i kroppen (när operatören lägger sina snitt i huden). Det är dessa fenomen som gör att narkosläkaren av praktiska skäl ger läkemedel under uttagsoperationen, inte för att ta bort upplevelse av smärta.
En detalj: När du menar att ”döden inträffar för gott” först i samband med att organ tas ut så är det inte ens med ditt eget önskade dödsbegrepp korrekt. Vanligen tas ett flertal organ ut först (njurar, kanske lever, bukspottskörtel etc) och sist av allt hjärtat. Då, när all cirkulation avbryts, men inte förr dör hela kroppen, och även respiratorbehandlingen avslutas då. Om respiratorbehandlingen avslutas tidigare, exempelvis om ingen organdonation ska ske, då inträffar organdöden (”döden för gott” enligt din definition) några minuter senare till följd av andningsuppehåll med syrgasbrist. Under pågående respiratorbehandling vore det heller inte praktiskt möjligt att kremera en patient, utan detta görs givetvis senare precis som vanligt.
Förhoppningsvis kan ovanstående bidra till att klargöra något av osäkerheten kring dödsbegreppet och dess konsekvenser för vårt praktiska handlande och våra ställningstaganden. Många svåra etiska frågor finns dock kvar att bearbeta, till exempel behandling av de allra svårast hjärnskadade, vars prognos bedöms som hopplös men som ännu inte fyller kriterierna för total hjärninfarkt. Ska behandlingen omedelbart avslutas, även om den sjuke har önskat bli organdonator, eller fortsätta något dygn för att möjliggöra denna ”sista önskan”?
Ingvar Gustafson, med. dr
Växjö
Först vill jag tacka dig för att du hedrat min blogg med ditt utförliga och föredömligt sakliga inlägg.
Samtidigt vill jag dock säga att inget av det du skriver egentligen berör det som är det centrala i min argumentation, dvs. mitt ifrågasättande av hjärndödsbegreppet. Du skriver ju mycket riktigt att vetenskapens nuvarande position är att ”hjärnans död är människans … död”, vilket med andra ord betyder att vetenskapen anser att medvetandet är en produkt av hjärnan. Kanske inte i samma vulgära mening som under den s.k. mekaniska materialismens glansdagar på 1800-talet då Carl Vogt hävdade att tankarna står i ungefärligen samma förhållande till hjärnan som gallan till levern och urinen till njurarna, men det lutar ändå åt det hållet.
Det försåtliga i denna vetenskapens hållning är att dess företrädare, och så även du, behandlar föreställningen om att medvetandet låter sig restlöst reduceras till och förklaras av hjärnan som ett empiriskt faktum trots att föreställningen ifråga knappast kan anses vara något annat än en hypotes om hur det förhåller sig.
Det kan ju vara så att medvetandet utsläcks när hjärnan dör, men det kan också vara så att medvetandet har en autonom existens med möjlighet att uttrycka sig genom en hjärna. Att hjärnan alltså mera har karaktären av en mottagare av medvetandet än av en skapare av detsamma. Och dessutom är det som jag redan antytt inte vetenskapligt bevisat hur det faktiskt förhåller sig. Att vetenskapens företrädare är överens om vad de skall tro om saken är inte ett bevis. Och en vetenskaplig trosuppfattning påverkar inte heller det faktiska fast okända förhållandet. Är medvetandet en autonom realitet så påverkas alltså inte detta faktiska förhållande det allra minsta av att många tror att medvetandet har sitt enda upphov i hjärnan. Det blir som på den tiden då många trodde att jorden var platt. Inte blev den inte ett dugg plattare för det.
Jag vet att många hävdar att det inte finns någon anledning att tro att medvetandet skulle kunna vara något annat än en biprodukt till den fysikaliska hjärnan. Och för de personer som har denna uppfattning så är den säkert ärligt omfattad. Men den är inget bevis, ja inte ens ett argument.
För den grupp av människor – till vilken jag hör – som tycker att det finns anledning att ha uppfattningen att medvetandet är eller åtminstone mycket väl kan vara en autonom realitet, dvs. en realitet som inte utsläcks eller upphör att existera därför att hjärnan dör, är maktläget sådant att vi får finna oss i att de skäl vi har för vår uppfattning – oftast överväldigande starka och verkliga inre upplevelser – föraktfullt föses åt sidan som hallucinationer. Samtidigt som dessa väktare av den rätta vetenskapliga tron inte med ett ord berör frågan varför de är så säkra på att deras egen upplevelse av verkligheten inte är en hallucination.
Detta betyder avslutningsvis att jag anser att det filosofiska rättfärdigandet av organdonationer vilar på allt annat än klar grund även om det naturligtvis mänskligt sett kan vara djupt berörande att se glädjen hos dem som fått ytterligare några år i jordelivet av ett nytt organ.