För några månader sedan köpte jag Charles Taylors nästan 900-sidiga bok A Secular Age (läsarreaktioner kan studeras här). Jag minns inte varför, men förmodligen läste jag något omnämnande av den som slog an något i mig. Och jag har tidigare läst en del av denne komplext och klokt resonerande kanadensiske filosof. Dessvärre ligger boken fortfarande i högen över olästa böcker, men när jag idag har ägnat mig åt att läsa ikapp gamla tidningar efter lite påskledigt fick jag en påminnelse om hur angelägen boken är genom en förnämlig understreckare i påskaftonens SvD med titeln Vi lever i tvivlets tidevarv. Peder Thalén, religionsvetare vid Högskolan i Gävle och författare till den för mig tills idag okända boken Ateismens fall. Den moderna religionskritikens kris har av allt att döma ägnat Charles Taylors bok en insiktsfull närläsning.
Om jag förstår Thaléns artikel rätt så bedriver alltså Taylor bl.a. en sofistiskerad och i grunden historiefilosofisk argumentation som inte bara ifrågasätter utan faktiskt underkänner den ur upplysningen emanerande metaberättelsen som säger att människorna har levt i vantro och teologiskt mörker sedan tidernas begynnelse men att den moderna eran innebar slutet för detta sorgliga tillstånd. Tanken är alltså att upplysningens filosofiska revolution en gång för alla frigjorde den största av alla ljusbringare, nämligen det mänskliga intellektet och dess främsta yttring vetenskapen. Och när detta väl skett är det sedan bara en tidsfråga innan all gammal vantro rökts ut ur mänsklighetens förmoderna intellektuella skrymslen så att vi till sist kommer att bli fullt moderna. En sekulariserad materialism förgylld med vackert prat om humanism och människans oändliga värde serveras oss då inte som en tro utan som en frukt av upplyst förnuft och vetenskaplig kunskap.
Men han nöjer sig tydligen inte med detta utan han antyder tydligen att den moderna erans försök att eliminera tro och religion kan komma att visa sig vara en fas i mänsklighetens fortsatta fördjupning av förståelsen för den bortomspråkliga, och därför våra begrepp egentligen ständigt underminerande, grunden för vår mysteriösa existens.
Åtminstone är det vad jag läser in i det sista stycket av Thaléns förnämliga artikel: ”Taylor verkar dock inte se det som troligt att människor skulle återvända till de befintliga utformningarna av religionen, åtminstone inte på ett sätt som skulle vara opåverkat av den period av partiell religionslöshet som präglat många samhällen i väst en längre tid. Känneteckande för denna ’ökenvandring’ är en distansering från konfessionella gränser och religiöst tvång. Det har uppstått en rymd kring religionen präglad av ökad frihet och frivillighet. Dessa kvaliteter kan i bästa fall komma att omskapa religionen inifrån. Här framträder hos Taylor, om än försiktigt antydd, en kanske välbehövlig vision om en tilltagande ekumenisk anda och minskade religiösa motsättningar.”
Måhända övertolkar jag Charles Taylor och hans uttolkare Peder Thalén men en sak är säker, jag måste försöka få tid att läsa Taylors bok. För mig som länge argumenterat för bristerna i den sekulariserade humanismens syn på människan och världen och att denna livssyn har en övergående och både destruktiv och konstruktiv roll i mänsklighetens utveckling är det alltid trevligt att få skärpa den egna argumentation med hjälp av tankefränder.
———————————-
Andra bloggare om sekularism, sekularisering, Charles Taylor, materialism, humanism, modernitet, religionskritik, historiefilosofi, ekumenik, religionens återkomst