När det gäller bloggandet har jag likt en björn gått i ide. Men det är förstås ett sommar- och semesteride. Idag är jag dock tvungen att sticka ut nosen och skriva lite. Jag råkade nämligen på en av mina internetexkursioner hitta slutrapporten från kristdemokraternas arbetsgrupp för en ansvarsfull miljöpolitik. Anders Wijkman har varit arbetsgruppens ordförande, och eftersom jag vet att Wijkman är en klok karl tänkte jag att jag skulle läsa rapporten. Den har titeln Miljöpolitik för en globaliserad värld. Delvis förväntade jag mig en trist partiskrift, men det visade sig vara en ypperlig rapport.
Det jag framförallt uppskattar med rapporten är att trots att den innehåller massor av detaljerade förslag så kopplar den ett teoretisk helhetsperspektiv. Den bygger nämligen på en insikt om vårt ekonomiska systems graverande brister. Det grundproblem som man fokuserar är att ”naturkapitalet, och specifikt ’ekosystemtjänsterna’ inte har ett specifikt värde i den ekonomiska modellen”. För dem som är ovana med dessa begrepp är alltså ekosystemtjänster allt det som naturen gör ”gratis” åt oss i form av rening av luft och vatten, reglering av klimat, pollinering av växter etc. etc.
Det faktum att naturkapitalet inte ges ett värde leder förstås till att det inte verkar särskilt kostsamt att skövla naturen. Man skriver t.ex. i rapporten att ”därför lönar det sig bättre att till exempel kalhugga en regnskog – för att producera biffkor, soja eller palmolja på marken – än att bevara skogen för den nytta den gör som kolsänka, för att slå vakt om den biologiska mångfalden eller för att reglera både det lokala klimatet och vattenföringen i området. Det är tyvärr enkelt i dagens system att snabbt öka det finansiella kapitalet på naturkapitalets bekostnad. Så länge den situationen består finns det inte mycket hopp om att stoppa vare sig skogsskövlingen eller utfiskningen”.
Efter diverse resonemang drar så Wijkman och hans grupp slutsatsen att ”det krävs en omfattande reformering av ekonomin i form av rigorösa ramverk för att kunna styra utvecklingen mot bärkraft och uthållighet. Syftet måste vara att stimulera rätt typ av teknikutveckling och beteenden. Om sådana ramverk saknas är det svårt att se hur marknaden som system skall kunna bidra till en lösning av miljö- och klimatkrisen. Med rätt typ av ramverk skulle däremot marknadspolitiska instrument och lösningar på ett konstruktivt sätt hjälpa till att korrigera marknadens kortsiktighet och leda samhället mot hållbar utveckling.”
Den här sortens resonemang får marknadsdogmatiker att tugga fradga. Tal om ramverk och spelregler etc. framställs som en längtan efter planekonomi, och går det riktigt långt så börjar marknadsliberaler att beskriva det hela som ekofascism.
Själv anser jag att detta med planekonomi kontra marknadsekonomi har en tendens att bli en destruktiv lek med ord. Därför brukar jag säga att det finns bara olika sorters planekonomi. Med det menar jag att det inte finns någon verkligt fri marknad i meningen en marknad helt utan spelregler. Varje ekonomi har enligt mitt sätt att tänka en planekonomisk komponent som består av de olika spelregler (grundade på lagstiftning, avtal och traditioner) som råder inom det ekonomiska området.
Det som i det allmänna medvetandet associeras med planekonomi är förstås den sovjetiska planekonomin. Den var ju trots anspråken parodiskt dålig för miljö och människor, och framför allt för mänsklig kreativitet. På sikt fick den också den framgång den förtjänade. Men det jag menar är att det vi kallar marknadsekonomi lika gärna kan uppfattas som en annan sorts planekonomi än den sovjetiska varianten. Och det miljökrisen visar är att denna vår variant av planekonomi visserligen är mycket bättre när det gäller både välståndsgenerering och miljöskydd än sovjetisk planekonomi. Men den är inte tillräckligt bra.
Så i stället för den ofruktbara striden om olika varianter av sovjetisk planekonomi kontra fantasin om den obefläckade marknadsekonomin föreslår jag att vi fokuserar diskussionen på det Wijkmans grupp kallar ramverket (eller spelreglerna) för ekonomin. Hur skall detta ramverk se ut för att en långsiktigt hållbar utveckling inte skall vara utesluten på förhand som den tyvärr är med nuvarande ramverk?
Wijkmans arbetsgrupp har med sin klartänkta och av konkreta förslag och uppslag välfyllda rapport bidragit med ett förnämligt underlag för en sådan för framtiden helt avgörande diskussion.
SvD1, SvD2, Sydsvenskan,
———————————-
Andra bloggare om Anders Wijkman, miljö, politik, miljöpolitik, marknadsekonomi, planekonomi, hållbar utveckling, kristdemokraterna