Dagen till ära funderar jag över varför vargen har blivit symbol för den natur- och ekologimedvetne moderne svensken. Inte en utrotningshotad, väldoftande och vacker liten blomma eller en skönsjungande men utrotningshotad fågel utan just vargen. Jag minns att det fordom vurmades en hel del för pandor som ju tvivelsutan är söta, men vad är det som gör vargen till en så hett omhuldad symbol för modern naturmedvetenhet. Landsortsbefolkning, som uppretad av vargens framfart bland hundar och andra tamdjur tjuvjagar varg, inramas i en berättelse där deras råa primitivitet och överdrivna rädslor kontrasteras mot den moderna sofistikerade urbana människans ekologiska insiktsfullhet.
Jag har i sak inget att bidra med till debatten för och emot vargen. Jag kan förstå att man kan tycka att naturen är så ställd under tryck från den moderna människans framfart att det behöver kompenseras på det ena eller andra sättet. Och att det kan finnas en närmast mytologisk eller ”religiös” längtan efter orörd natur som något odiskutabelt gott och bra och att även vargen har en plats i denna längtan efter Edens lustgård. Och på grund av att jag är uppväxt på en liten bondgård så förstår jag väl nyttoargumentens tyngd i vissa kretsar. Att få sina tamdjur dödade är ju liktydigt med att bli bestulen. Samtidigt kan det vara intressant att notera att ersättningssystemet för rivna får och renar, och dödade hundar knappast är lika välutvecklat och smidigt som när någon får sitt kontokort kapat.
Men det jag som sagt har svårt att förstå är varför vargen blivit ett symboldjur för den moderna svenskens naturmedvetenhet. Ett skyggt och lömskt rovdjur. Och så kom jag att tänka på Thomas Hobbes, den gamle politiske filosofen. Han skrev på sin tid ”homo homini lupus”, dvs. människan är människans varg. Kan det vara så att vi människor undermedvetet förstår att vi symboliskt förhåller oss som ”vargar” både till oss själva och till naturen och att medkänslan med vargen är ett slags överförd medkänsla för oss själva och vår egen bekymmersamma framtid som ett ekonomiskt rovdjur som hänsynslöst skövlar naturen.
Om det är så, hoppas jag att vi skyndsamt inser att vi är lika utsatta som vargen. Och att tiden för symbolpolitik sedan länge är ute. I klartext räddar vi inte oss själva genom att rädda vargen. Utan vi måste se till att tämja ”vargen” i oss själva så att vår egen ekonomiska rovdjursverksamhet inhägnas inom de staket och skrankor som de ekologiska lagarna utgör.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, SVT1, SVT2, AB, GP1, GP2, HD,
Hej Bosse. Bilden av vargen som en vild hund är väl en tolkning som med all sannolikhet skulle raseras om man skulle försöka dressera den som en hund. Men jag förstår din intention att vilja bidra till nedtoningen av den pågående överdramatiseringen av vargens hotfullhet för människan. Och trots att jag skrev att vargen är ”ett skyggt och lömskt rovdjur” var inte min poäng att antyda att vargen är inriktad på människan som villebråd. När det gäller min huvudpoäng hade jag lika gärna kunnat strunta i begreppet ”lömsk” även om jag anser att varje rovdjur är lömskt i relation till sina villebråd. Utan min huvudpoäng gällde min förvåning över och reflektion kring varför just vargsympatier har blivit ett slags politiskt korrekt uttryck för den moderne svenskens naturmedvetenhet.
Vi människor har drivits ut ur edens lustgård genom vårat eget agerande. Med andra ord så har vår utvecklade intelligens fört oss längre och längre bort från närheten till naturen. Längtan tillbaka till naturen har vi dock kvar som ett avlägset minne av vår avlägsna historia. Problemet med oss urbana människor är att vi ser på naturen med färgade glasögon, färgade av en naturromantik presenterade av naturprogram på TV. Det är få av oss idag som hållit i slaktyxan och nackat middagskycklingen eller stuckit en gris i början av December för att ordna julskinkan till familjen. Vi köper köttet i plastförpackningar med datummärkning i affären och det är inte längre en känsloladdad sak med ett protesterande djur under slakten. Jag vill försöka förklara varför just jägarna är de som är mest mot vargarna, de tänker själva som vargarna. Vargen ser människan som två saker, ett som en fiende och fara, två som villebråd och föda. De få som med mycket möda och tid närmat sig vargar och fått deras förtroende har hittat ett litet område och gjort sig till en del av flocken. Att förvänta sig det av alla som rör sig i skog och mark är en utopi och som människa så har vi då de två rollerna att ta inför ett rovdjur = föda eller fara. Allt annat är humanistiska fabler.
Alla hundar skall vara kopplade denna tid på året, om en hund kommer in på en vargs revir då är det ofta kört.
Det här är ett fascinerande ämne som skulle en längre uppsats bara för att uttrycka min egen ståndpunkt i frågan. Men tendensen kan ses även i andra fall, ofta i New Age-sammanhang, där exempelvis delfiner ses som högt andligt utvecklade över lag, för att inte tala om synen på naturfolk.
Delvis påminner det här mig om min syn på den kinesiska folksjälen innan jag åkte till Kina. Jag förväntade mig lugna taoister fria från de bekymmer som präglar västvärlden. Det som mötte mig var något helt annat, men jag gillar faktiskt verkligheten bättre. 🙂
Av misstag lyckades jag för en tid sedan ta bort den första kommentaren till detta inlägg, dvs. den kommentar från Bosse som jag kommenterar i mitt första svar.
Kommentaren ifråga löd så här:
Hej har spårat vargarna sen vintern 1976-77 i nv Värmland och varit nära dem ett otal gånger och har ett antal bilder på dem och till ex den första kända varglyan i ”modern” tid våren 1983 och jag kan säga det finns inget lömskt i vargen,har aldrig känt mej hotad,vargen är inget annat en en vild hund som försvarar sitt revir,liksom vi människor gör. Mvh Bosse