Förtroendet för Juholt

Har just läst ett par artiklar som gör stort nummer av att en Sifo-undersökning visar att Håkan Juholt inte på långa vägar kan mäta sig med Fredrik Reinfeldt i förtroende. Ja han ligger t.o.m. sämre till än Mona Sahlin. I SvD är det statsvetaren Peter Esaiasson som förklarar att Juholt redan missat chansen att göra ett gott intryck. Och i Aftonbladet är det Lena Mellin som tycker att Juholts start är usel.

På mig har Håkan Juholt däremot gjort ett mycket gott första intryck. Men det skulle han inte ha gjort om jag hade nöjt mig med att bilda min uppfattning på grundval av kommentarer i media. Mitt intryck är nämligen att de flesta mediekommentatorer som jag lagt märke till försöker indirekt framställa sig som briljanta strateger som önskar socialdemokraterna stora framgångar, och att de i denna sin egenskap omedelbart har förstått att sannolikheten för att Håkan Juholt kommer att misslyckas är stor. Bilden som målas upp är att detta är en revanschsugen och makthungrig lantis med en nostalgisk längtan efter tider som aldrig kommer åter. En man som i stället för att göra det enda rätta, dvs. förnya partiet i moderat riktning, börjar prata om rättvisa och solidaritet är rimligen körd. Nu är det rutavdrag, jobbskatteavdrag och individualism som gäller. Och dessutom kommer summan av hans nostalgitripp säkert att bara bli statligt förmynderi och ökad skatt. Och dessutom har han en särbo som riskerar stjäla matsilvret på nobelfesten (om man vågar bjuda henne). Vem kan lita på en sådan man?

Om någon blev populär efter en sådan kampanj vore det minst sagt sensationellt.

Själv har jag skapat mitt positiva intryck av Juholt genom att bl.a. se hans tal på socialdemokraternas kongress (ja jag var inte där, och jag är heller inte partimedlem ifall någon nu tror det) och ett tal som han höll när han som nyvald partiledare besökte LO. Men de flesta som har fått frågan om vilket förtroende de har för olika partiledare har säkert inte studerat saken lika ingående som jag. Utan de har med all sannolikhet bara tagit del av lite mediekommentarer. Och då återstår ju bilden av en makthungrig och impulsiv bakåtsträvare med en opålitlig särbo.

Samtidigt kan det naturligtvis gå åt skogen med sossarnas försök att vinna opinionen för den politik som de önskar driva under Juholts ledning. Men det kommer också så här inledningsvis att erbjudas många tillfällen till förhastade slutsatser. Jag tycker i varje fall att det skall bli mycket intressant att följa Juholts försök att bryta den moderatstyrda utvecklingen av Sverige mot ett hårt, segregerat och ekonomiskt allt ojämlikare marknadssamhälle.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Comments (3)

  1. Med tanke på de tvära lappkast opinionen gör så är det nog förhastat att dra slutsatser på det sätt Esaiasson gör. Mellin är försiktigare och verkar mest utgå från vad som råder för tillfället. Själv har jag svårt att tänka mig att en person med Juholts karisma (av det jag sett hittills) bara skulle fortsätta att ha låga förtroendemätningar, och det nya laget socialdemokraterna har med bl.a Veronica Palm verkar ju också starkare än tidigare.

  2. Olof: Även om de båda artiklar jag anför inte är de allra som mest representativa för det jag kritiserar så är min huvudpoäng bara att medievinklingen i rätt stor utsträckning handlat om att mäta Juholt efter ett mått som får honom att framstå som en dålig förnyare enligt det koncept som innebär att han bör ställa sig bakom ett slags lätt sossefierad variant av alliansens politik. Men frågan huruvida detta mått alls är relevant diskuteras inte utan det förutsätts som självklart och därmed också som bra. Det valda medieperspektivet innebär därmed att journalisterna i stället för att bidra till förståelse och analys av den politiska situationen driver en bestämd linje. Jag har i och för sig inget emot opinionsjournalistik, men jag tycker att man i så fall skall deklarera vem man i realiteten jobbar för och inte låtsas att man är opartisk. Sedan tror jag som du att Juholts karisma kommer att ha sin verkan.

Comments are closed.