Under fredagskvällen tittade jag på Skavlan. Visst var det intressant att se Palmes söner. Men inte gjorde Skavlan någon särskilt bra intervju. De tre sönerna Palme kändes ju rätt introverta och obekväma där i fredagsunderhållningssoffan så det blev inte direkt något intressant sagt.
Mänskligt sett väl så intressant var dock de sista gästerna i programmet. Ronald Cotton och Jennifer Thompson-Cannino. Sambanden mellan dessa två var att Thompson-Cannino hade lyckats identifiera Cotton som skyldig till att ha våldtagit henne. I två rättegångar dessutom. Och i den andra var t.o.m. den verklige förövaren, som inte var Cotton, närvarande. Efter 11 år i fängelse blev dock Cotton en fri man p.g.a. ett DNA-test. Men historien slutade inte där. Thompson-Cannino kände sig så plågad av att hon sig själv ovetandes vittnat falskt så att hon sökte upp Cotton som visade sig vara en man med överraskande resning. Han förlät henne utan omsvep och med tiden har de blivit vänner. De har skrivit en bok tillsammans (nyutkommen på svenska under titeln Nummer fem från vänster) och Cotton stöder så ofta han har tillfälle Thompson-Cannino i hennes arbete för att åstadkomma reformer som sänker sannolikheten för felaktiga utpekanden i s.k. vittneskonfrontationer.
Dessa båda personers öde är förstås ett utmärkt exempel på förlåtelsens omskakande och omskapande kraft. Och lite av detta fick väl Skavlan fram. Men för alla som vill få ett djupare perspektiv på den här dramatiska historien rekommenderar jag ett reportage som gjorts av Lesley Stahl på 60 Minutes (se första delen här och den andra här).
Uppdatering 26 sept. Idag har DN en bra artikel om Ronald Cottons och Jennifer Thompson-Canninos fascinerande öde. Artikelrubriken är dramatisk För mig var han ett djur som bara skulle bort.
Tänk om människor insåg hur mycket de själva har att vinna på att förlåta.