Min granne lämnade just in gårdagens Aftonblad till mig. Han hade upptäckt mitt namn. I en artikel om frimurarna med rubriken Sällskapet för maktens män listades jag tydligen som just en maktens man. Bakom detta journalistiska scoop ligger att man läst innantill i en offentlig medlemsmatrikel, så reportaget lär väl knappast få pris för framstående grävande journalistik. Senast jag förekom i Aftonbladet var 10 år sedan när min bok Den vise VD:n publicerades och det då ansågs uppseendeväckande att jag jobbade som spärrvakt. Då var jag alltså knappast en maktens man. Men annat är det tydligen nu även om jag också då var frimurare.
Det journalistiskt lockande med frimurarna är förstås att de är omgivna av ett solitt rykte om manligt maktmygleri. Det kittlar alltid den oinformerades fantasi att tänka över olika konspirationer. Och dessutom är det förstås i den politiska korrekthetens tid svårt att trots en omhuldad föreningsfrihet tolerera att frimurarna är en förening enkom för män. Det måste ju vara något suspekt.
På senare tid har Svenska frimurareorden haft en mera öppen inställning till media och därför har det inte funnits grund för den typ av sensationsskriverier som man sysslade med tidigare. Jag minns t.ex. artiklar från mitten av 90-talet då fokus utöver frimurarnas dolska politiska och ekonomiska manipulationer framför allt låg på likkistor och blodsdrickning. Jag minns särskilt när jag diskuterade saken med den s.k. Ordförande Mästaren för frimurarlogen i Vänersborg. Han hade fått figurera på första sidan i Elfsborgs Läns Annonsblad med bild och allt bedyrande att han inte drack blod. Något som han tyckte var både generande och löjligt. Jag föreslog honom att han borde ha gett journalisten något mer än ett blankt förnekande, och t.ex. svarat “men jag har ätit blodpudding”. Detta försök till skämt föll dock inte i god jord.
Vad sysslar då frimurarna med? Kärnpunkten är förstås de olika s.k. gradgivningarna eller receptionerna (det finns 10 grader) som ger den frimurare som genomgår dem stoff för självreflektion rörande de djupaste av existentiella frågor. Sådant kan man ju vara mer eller mindre intresserad av eller kapabel till, men Svenska frimurareorden är en resurs för dem som känner sig dragna till ett ritualbundet och högtidligt närmande till livets djupare gåtor. Till saken hör också att det svenska frimureriet står på kristen grund.
En annan aftonbladsartikel än den där jag ingår i uppräkningen över mäktiga frimurare kan du läsa här
———————————
Andra bloggare om frimurare, Svenska frimurareorden
“Som man bäddar får man ligga”, är min åsikt. Så länge frimurarna envisas med att vara så väldigt hemliga får detta sällskap dras med att det kretsar diverse teorier kring dem och deras ritualer. Jag som kvinna (och aldrig ens får möjligheten att vara med, vilket är extremt förlegat) hämtar information om frimurarna på nätet och i böcker. Vad ska jag annars bygga min uppfattning på, när ingen vill berätta?
Hej Anna,
Det enda som är hemligt är gradgivningarna. Att de är hemliga är inte egendomligare än att man på en normal utbildning inte får veta både provet och provsvaren i förväg.
Jag håller med dig om att det är förlegat att kvinnor inte får delta. Sådan är dock traditionen. Men till tröst för tigerhjärtan finns det en frimurarliknande orden enbart för kvinnor. Ordern heter Mariaorden.
Roligt att du svarade 🙂
Det som jag anser vara mest beklämmande med frimurarna är egentligen inte alla ritualer kring gradgivningarna, mycket av vad som sker är inte så hemligt längre (kranier och ögonbindlar).
Jag tycker snarare att som god kristen är det fel att gå i ed på att hellre dö än att berätta vad som sker bakom dessa lyckta dörrar. Om man i detta sällskap får vetskap om något som man anser vara RIKTIGT fel och som direkt strider mot ens trosuppfattning/moral ska man inte hålla tyst. Då har man en plikt mot sig själv och omgivningen att berätta. Gör man inte det är man ingen god kristen och ingen bra människa.
Vad smäller högst; fruktan inför brödernas straff eller fruktan inför Gud?
Hej igen Anna,
Som god frimurerisk hemlighetsmakare kommenterar jag inte sådant i ditt inlägg som rör förmodanden om gradinnehållet och vad eventuella eder kräver. Däremot delar jag personligen helt din uppfattning att inget sällskap (inklusive frimurarna eller en eller annan kyrka) eller annat sammanhang som man som individ kan var anknuten till har rätt att ställa anspråk på lydnad och underkastelse oavsett vad det egna samvetet säger.
Integriteten, eller annorlunda uttryckt förmågan till civilkurage, dvs. förmågan att stå upp för vad som är rätt och sant är en central mänsklig förmåga som inte skall säljas vare sig billigt eller dyrt. Sedan är det ju en fråga för var och en om hon eller han tror att samvetets röst viskar Guds oförfalskade budskap i det egna inre örat.