Jag brukar ibland skriva om filmer som berört mig djupt. Det kan bli riktigt långa utläggningar som t.ex. om Jason Bourne och Inception. Och i åratal har jag varit på vippen att också skriva om filmer av Clint Eastwood. Men det har – med undantag för lite reflektioner kring Hereafter/Livet efter detta – alltid stupat på att det känts som att hans filmer är i ett slags djup dialog med många av hans tidigare verk. Att jag för att känna mig nöjd med min insats därför skulle behöva göra en studie av ett eller annat tema i hans filmgärning. Ett tag kontemplerade jag t.ex. över att skriva en betraktelse om i huvudsak De skoningslösa och Gran Torino i ett försök att skildra vad man skulle kunna kalla Clint Eastwoods perspektiv på krigarens utvecklingsväg. Men även detta kändes som ett projekt som skulle kunna grena ut sig och bli för komplicerat. Att det nästan skulle behövas en hel bok. Och det har inte känts som att jag har tid för ett sådant projekt.
Men samtidigt har jag inte blivit av med denna tanke. Så på något sätt verkar Clint Eastwood ligga och ”skava” i mitt undermedvetna. Han har i alla händelser följt mig i 50 år. Jag minns i min barndom – vi hade inte skaffat TV än – hur min bror och jag sprang över åkrarna till grannen för att vi skulle få se på Bröderna Cartwright. Det var mycket fascinerande. Men så kom Rawhide, och därmed också Clint Eastwood. Och det var något helt annat. Nu hade även mitt hem blivit försett med TV så det behövdes inga löpturer till grannen. Och jag satt som klistrad. Om jag skulle fortsätta på klistertemat så var det alltså då jag ”fastnade” för Clint Eastwood. Ett tag minskade i och för sig fascinationen. Det var inte alldeles lätt att se var djupet egentligen fanns i en del av hans produktion. Men under de senare decennierna har en del viktiga filmer emellertid gjort att Eastwoods filosofiska, ja andliga budskap, börjat framträda allt tydligare.
Föga överraskande är jag inte ensam om att se detta. I natt läste jag t.ex. med stigande entusiasm en understreckare i SvD. Den har rubriken Clintans teologiska universum och är Susanne Wigorts Yngvessons reflektioner kring en bok av Sara Anson Vaux med titeln The Ethical Vision of Clint Eastwood. Det är en mycket välskriven och intressant artikel som gör det nödvändigt för mig att skaffa boken. Och vill det sig kanske den också kan inspirera mig såpass att jag lyckas skiva något kort och klart om just Clintan och och hans förståelse för krigarens utvecklingsväg.
Osvuret är dock bäst.
—–
Andra bloggare om Clint Eastwood
Rawhide fick även mig att fastna för Clintan. Sedan fick varje film om den ensamme krigaren som alltid gick sin egen väg en nyfiken betraktare i mig. Senast såg jag Tightrope igen, efter att på nytt ha fascinerats av Broarna i Madison county. Det är spännande att se hur han mot slutet av sin karriär vågat bli alltmera öppen med sina mörka sidor. Det är frihet!