Läste just en liten artikel i SvD om vaccination mot högt blodtryck. Bortsett från att jag tycker att idén verkar långsökt, men typisk för en på allt mindre detaljer stirrande läkarvetenskap så väckte den en tanke kring det här med hur man sätter gränsvärden. 25 % av alla män och kvinnor över 20 år anses enligt artikeln ha högt blodtryck. Och man behöver ju inte vara vare sig utbildad ekonom eller osannolikt matematiskt begåvad för att förstå att ju lägre blodtrycksnivåer som betraktas som skadliga desto större blir intjänandemöjligheterna för läkemedelsindustrin. Så varför inte sätta gränsen så att 50 % kan påstås behöva medicinsk behandling? Det skulle ju vara mumma för både BNP och sysselsättningen.
Kontrastera så detta förhållningssätt med hur det t.ex. är med gränsvärden för skadliga ämnen i maten från våra besprutningsövningar eller från vårt kemikaliedille i livsmedelsindustrin eller för strålning från mobiler eller för allehandla utsläpp av miljöskadande karaktär. Då är inte ivern lika stor att sätta gränsvärdena så att skadligheten framhävs. Nej då är det snarare regel än undantag att släta över. Man kan ju prata om försiktighetsprincipen, men visst måste vi ha gränsvärden som inte påverkar ekonomin och den heliga konkurrensen negativt.
Så vi mäter uppenbarligen med olika mått i olika situationer. Men ändå är det samma överordnade idé. Det handlar om pengar. Och vad är viktigare än pengar?
———————————
Andra bloggare om blodtryck, läkemedelsindustrin, gränsvärden, politik, kemikalier