Idag läste jag i SvD om ungas s.k. psykiska ohälsa. Bakgrunden till artikeln var Bris rapport om saken. Denna rapport är djupt gripande, men jag måste säga att jag inte gillar föreställningen att barn och ungdomar förklaras i ökande utsträckning vara psykiskt sjuka. Det tror jag inte ett dugg på. Det mesta tyder förstås på att allt fler barn och ungdomar mår psykiskt illa. Men inte beror det på sjukdom. Det är snarare ett friskhetstecken att må illa av något som inte är bra.
Barns och ungdomars s.k. psykiska ohälsa visar för vuxenvärlden hur sunda och friska människor reagerar på de vanvettiga värderingar som gestaltas i vårt samhälle. Och vad gör vi? Jo vi bortförklarar reaktionerna som uttryck för psykisk ohälsa. Och så kommer vi med pillerburken och beskäftigt terapiprat syftande till anpassning. Detta är ett svek mot barn och ungdomar, men också mot oss själva. Vi vuxna är tydligen rädda för den spegling som våra barn och ungdomar ger.
Jag kan inte låta bli och dra mig till minnes med vilken hånfullhet vi i Västvärlden betraktade den sovjetiska psykiatrin som behandlade dem som inte trodde på kommunismen, dvs. s.k. dissidenter. Och nu är det tydligen vår tur att behandla vantrivsel i den bästa av mänskliga samhällsformer som om det handlade om psykisk sjukdom. Det glädjande i sammanhanget är att detta på sikt kommer att få samma grad av framgång som de sovjetiska insatserna.
———————————
Andra bloggare om barn, ungdomar, psykisk ohälsa, politik, bris