Avalon – en allegori över sakernas tillstånd

Tittade på Avalon frampå småtimmarna. Har ju inte missat att den fått mycket god kritik och dessutom fick ett par av skådespelarna guldbaggar (Peter Carlberg och Johannes Brost). Så jag tänkte att den kanske skulle vara bra. Min första känsla var dock ett enda stort frågetecken. Janne – Brost karaktär – kändes bara patetisk i sina försök att verka entusiastisk över sin nya Båstadsnattklubb. Men så hettade det ju till för ett ögonblick när den litauiske snickaren omkom genom en olyckshändelse. Hanteringen av den fick dock mig att till en början tänka på en tragisk variant av Jönssonligan. Men så snubblade filmen vidare och då märkte jag att jag började hoppas att Janne skulle vakna upp ur det moraluppmjukade tillstånd som sakta men säkert sög in honom i en morbid mardröm.

Men något sådant hände inte. Det blev i realiteten värre och värre. Allt blev inte uttalat så man fick gissa sig till en del gräsligheter. Och i slutscenen åker Janne och hans kumpan och syster i en liten motorbåt med plastkassar fyllda av pengar från invigningsfesten på Avalon. Janne flinar nöjt, och jag kände mig fortfarande förbryllad. Detta var ju inte direkt en scen som liknade avslutningen i John Cleese underbara En fisk som heter Wanda. Min undran var hela tiden, skall detta depraverade och taffliga gäng verkligen komma undan? Skall inte lagens långa arm överhuvudtaget märkas? Och vad är i så fall poängen med det?

Och så kommer svaret. I filmmusiken. Den lite försiktigt ”stånkande” och tveksamma blåsorkestern tonar plötsligt fram nationalsången. Med ens framstår filmen som en allegori över sakernas tillstånd. Ett Sverige som tappat sin moraliska orientering och för sig i livet som en kriminell och snortande gammal överklassuput. Och vars resa mot framtiden är lika löftesrik som den de tre polarna anträtt med sina plastkassar där i motorbåten.

I detta ögonblick blir filmen för mig en anklagelseakt.  Har makteliten gjort vårt land till en tragikomisk och morbid fars där medkänslan är utplånad i dyrkan av penningen. Men att vår position samtidigt är så undergrävd att vi inte längre kan försvara vårt välstånd med bibehållen anständighet.

Visst kan man undra om det verkligen är så illa. Och var finns i så fall hoppet. Så vitt jag förstår får man klura ut det bäst man kan medan eftertexterna rullar på.
—–
Andra bloggare om , ,

Comments (3)

  1. Dina funderingar leder mig till en uppfordrande slutsats. Jag kan välja att för egen del stå för andra värden och göra andra val.

  2. Om nu Sverige är så moraliskt bankrutt som filmen verkar göra gällande, undrar jag hur de skulle se på andra delar av världen.

  3. Delar helt din uppfattning Tord.

    Svårt att veta Olof. Filmen är ju som bra konst. Långt ifrån entydig. Och vad manusförfattaren och regissören menar eller tror sig mena eller ens medvetet förstår av sin egen film vet jag inget om. Jag tror han är uppväxt i Båstad bland överklassfolk så han har väl impregnerats av vissa hållningar som han av allt att döma inte gillar. Men hur långt hans politiska analys sträcker sig är för mig alldeles obekant. Han kanske inte har någon analys överhuvudtaget utan bara gestaltar en känsla av obehag som har både personliga och politiska implikationer.

Comments are closed.