(Publicerat 2026-09-07) – PDF
I. Det stundande valet och framtidsmottagligheten – en metahistorisk reflektion
Valet står onekligen för dörren. Och det betyder att ett beslut måste fattas. För egen del har jag därför roat mig med att göra några olika valkompasser. Det kryllar ju dessutom av valkompasser. Tidningar och tidskrifter men också intresseorganisationer av allehanda slag konstruerar dem. Och visst kan valkompasserna upplevas som välgjorda, och en del användare ser dem säkert som ett slags stöd i den egna beslutsprocessen. Kanske som en bekräftelse på vartåt man redan lutar.
För min del kan jag när jag svarar på alla frågor ändå inte låta bli att associera till de få gånger som jag i skolan behövde ägna mig åt orientering. Då blev vi inte bara utrustade med kompass utan nyckeln till att man skulle ha nytta av denna sin kompass var ju att kartan var tillräckligt bra. Så kompasserna i all ära men den viktiga frågan var hur det stod till med själva kartan. Det vill säga stämde den tillräckligt väl med verkligheten för att kompassen skulle kunna leda dit man hoppades? Det vill säga i orienteringsfallet till de s.k. kontrollerna och till sist i mål.
I orienteringssporten är ju inte detta något nämnvärt problem, och det är kanske den allmänna förståelsen av detta som bidragit till att det finns ett klassiskt skämt om ett till synes enfaldigt militärt befäl som förklarar för sina soldater att om inte kartan stämmer med verkligheten så är det kartan som gäller. Denna utsaga ter sig alltså för de allra flesta som fullständigt löjeväckande, eller åtminstone orimlig. Och många får sig därför ett gott skratt.
Men faktum är att i de allra flesta sammanhang så lever vi människor inte i första hand efter verkligheten utan efter de kartor av verkligheten som i det aktuella historiska sammanhanget förklaras av olika eliter och makthavare vara de som gäller. Om man betraktar den förment enfaldige militären ur ett metaforiskt snarare än realistiskt perspektiv påstår han i själva verket någonting som närmast är att betrakta som en generellt gällande men i allmänhet omedveten eller i varje fall bristfälligt förstådd sanning.
Det jag menar med detta kanske något förbryllande påstående är att vi människor lever i en verklighet som är ytterst komplex och som vi har begränsade kunskaper om. Även om dessa våra kunskaper ökat successivt under vår historiska existens och fortfarande ökar så är vi likväl i det stora hela utomordentligt okunniga. Om vi nöjer oss med den mänskliga infallsvinkeln på tillvaron som helhet (alltså den ringa del som i någon mån är ”berörbar” i kraft av vår varseblivnings och kunskaps räckvidd) så kan man säga att den mänskliga verkligheten är en komplex verklighet av personliga, sociala och historiska krafter inramade i en fullständigt enorm och därför både svåröverblickbar och svårtolkad evolution. Och det är med denna komplexa verklighet som bakgrund som vi genom historien har skapat de olika kartor som vi använder för att motivera och rättfärdiga det agerande som vi ser som det bästa eller nödvändiga för att uppnå de mål som vi enligt samma karta håller för eftersträvansvärda.
Det jag påstår är alltså att vi i en viss och mycket central mening bara indirekt lever i verkligheten. Vi lever primärt i våra kartor – alltså i den verklighet som våra kartor får oss att tro är verkligheten – eftersom vi använder vår förståelse av dem för att motivera och rättfärdiga vårt agerande. Men på grund av denna dubbelhet i vårt förhållande till verkligheten får vi feedback på vårt agerande både från den kartdefinierade verkligheten och från den verkliga, inte kartdefinierade verkligheten. En feedback som vi har svårt att tolka korrekt eftersom vi i allmänhet är höggradigt hypnotiserade av våra kartor. Den verkliga verkligheten kan alltså ha ett enkelt budskap som gensvar på ett agerande, men vi krånglar till det hela – ja vi kan helt förvränga och vantolka budskapet – eftersom vi i uppfattar det genom våra skeva kartslipade linser.
Om vi ser historiskt på de processer som jag nu försöker beskriva grovt förenklat och schematiskt så är det uppenbart att mänsklighetens hela utveckling hänger samman med utvecklingen av de kartor som vi formulerar, lever efter, justerar och så småningom tömmer på vägledande kraft och därför slutligen ersätter. Det här är en komplex personligt psykologisk, social och historisk process som utspelas i icke-materiella dimensioner av verkligheten. Dessa ”kartprocesser” handlar om hela det i utveckling stadda dynamiska sjok av föreställningar och med dem sammanknutna emotionella reaktionsmönster som vi kontinuerligt använder för att motivera och rättfärdiga vårt personliga agerande och vårt samhällsbyggande.
De här kartprocesserna är sammantaget ett slags fält som vi människor är invävda i och alltså använder för att motivera och rättfärdiga vårt agerande. En viktig del av makten över hur saker och ting är och fungerar i vår mänskliga tillvaro sitter alltså just här. Samtidigt är det viktigt att förstå att det under speciella historiska omständigheter formas kartor som genomsyras av en sällsamt stabil och långvarigt verkande inspirerande och vägledande kraft som så att säga slår an en ton eller mera konkret indikerar en utvecklingsväg som formar en kultur eller en civilisation – om man nu föredrar det begreppet – eller bara en specifik historisk epok.
Det jag vill få fram genom att påtala detta är det enkla faktum att det i allmänhet är svårt, eller i varje fall tar sin rundliga tid, att i substantiell mening ändra den karta (och därmed den utvecklingsriktning) som formats under speciella historiska omständigheter och blir en slags motivationsmässig drivkraft för vad som i backspegeln framstår som en specifik historisk epok. Vi brukar ju ofta slentrianmässigt påstå att vi människor inte lär av historien. Men denna uppfattning är inte korrekt. Den har att göra med den enskilda människans korta tidshorisont och hennes därmed sammanhängande otålighet. Vi lär otvetydigt av historien om än i viss mening långsamt. Och dessutom stimuleras vårt lärande inte bara av gjorda erfarenheter utan av den kausalitet från framtiden som påverkar oss och som vi som lever i den moderna epoken inte bara har svårt att greppa rent teoretiskt utan som vi på grund av vår huvudkartas begränsningar föredrar att avfärda som en förmodern fantasi.
För att kunna något förtydliga vad jag menar med påståendet om existensen av en kausalitet från framtiden behöver jag helt kort ta upp min syn på den mänskliga historiska utvecklingen från den s.k. axiala perioden och framåt, dvs. den intensiva period då grunden lades för de kulturer/civilisationer som fortfarande dominerar vår samtid. Under denna period inympades i mänskligheten en ny vision eller snarare förståelse i olika kulturanpassade fasetter av både människans och tillvarons sanna natur och med varierande klarhet i olika kultursfärer också en vision av hur denna mänskligheten inkluderande tillvaro är tänkt att utvecklas från ett skapelseögonblick med en potential för förverkligande av en fullkomning av det som finns i begynnelsestadiet, dvs. en evolutionsprocess genom vilken skapelsens potential – dvs. dess yttersta syfte – förverkligas och fullkomnas.
Det jag försöker få fram med formuleringen att den axiala perioden innebar att en ny vision inympades i mänskligheten är att det från det medvetande som uppbär skapelsemiraklet utgår en impuls – som verkar som en kausal kraft från framtiden – som mottagliga människor kunde förvalta till ett formulerande av grundläggande och intensivt inspirerande kartor för globala civilisationsbyggen.
Olika fasetter av denna kausala kraft uppfattades eller kanske snarare upplevdes som en mäktig inspiration för människorna som omsattes i skiftande civilisationsbyggen vilka fick sin grund i olika varianter av religioner vars hjärtpunkter var mer eller mindre lyckade försök att översätta ursprungvisionen eller kraften till för både den enskilda människan och samhällsutvecklingen inspirerande och vägledande moraliska förhållningsätt.
Skälet till att jag beskriver den här evolutionsprocessen på ett sätt som gör användandet av begreppet en kausalitet från framtiden motiverat är alltså föreställningen att tillvaron som helhet uppbärs av eller är inskriven i ett medvetande som fyller en slags väktarfunktion för förverkligandeprocessen. Att det alltså finns ett medvetande och därmed ett syfte bakom allt som utspelas i tillvaron. Jag påstår med andra ord att tillvaron är helt genomsyrad av medvetandeuppburna meningsfulla och målinriktade eller syftesbestämda processer.
Som en parentes kan jag här infoga att i den kristna varianten av den axiala impulsen beskrivs det teleologiska grundperspektivet enklast genom två begrepp. Det första är Guds vilja som alltså står som samlande namn för all för människan förmodat begriplig och obegriplig kausal kraft som genererar och fullbordar evolutionen. Och det andra begreppet är Kristus som står för evolutionens mål och fullbordan om denna evolution begränsas till människan. Den dynamiska bild som målas upp är alltså en mänsklig evolution syftande till en fullbordan i förverkligad Kristuslikhet som drivs och omgärdas av de typer av stödjande, vägledande och korrigerande kausal kraft som sammanfattas av begreppet Guds vilja.
Det är alltså s.k. teleologiska perspektiv i denna och andra former som är invävda i de ursprungliga kartorna för samtliga våra dominerande nutida civilisationer. Men mycket har hänt sedan ursprungsimpulsen inympades. Mycket grovt och sammanfattningsvis kan man säga att samtliga religioner genomgått utvecklingsfaser som efter mer eller mindre långvariga, intensiva och konstruktiva utvecklingsperioder stelnat i sina tolkningar av respektive ursprungskartor så till den grad att de successivt kommit att utvecklas till hinder för människornas fortsatta evolution som samhällsbyggande varelser på planeten jorden.
Den moderna impulsen blev det globala gensvaret på denna framväxande evolutionsblockering. Den fick sitt starkaste initiala fäste i renässansens Europa och utvecklades så småningom till en mäktig förvandlande global kraft. Det som vi numera betraktar som den moderna epoken har katalyserat en transformation av de mänskliga livsvillkoren utan historiskt motstycke. Den moderna vetenskapen och det sekulära filosofiska tänkandet är grundpelarna i denna förvandling som samtidigt varit och är brutal genom att många utvecklingssteg kantats av krig och på senare tid dessutom naturförstöring av stigande och allt mer skrämmande destruktiv kraft.
En grundbult i min teleologiska föreställning om nutiden är emellertid att kartan över det moderna projektet fått en dominerande utformning som motiverar handlingar som gör att det moderna projektet sakta men säkert i likhet med tidigare religioner utvecklat sidor som är allvarligt evolutionsblockerande. Att vi alltså lever i en tid där det moderna projektets konstruktivitet allt tydligare når vägs ände. Och att vi därför i realiteten hamnat i ett läge där allt starkare kausalitet från framtiden påverkar mänskligheten för att stimulera till en djupgående transformation av de moderna kartor som trots vår tidigare och kvarvarande tilltro till dem leder oss alltmer fel.
Det är alltså i detta metahistoriska perspektiv som jag betraktar globala historiska och politiska processer inklusive den pågående svenska valrörelsen. Vilket alltså betyder att våra partiers pågående manövrerande utspelas i ett spänningsfält mellan en karta med den komplexa civilisationshistoriska bakgrund som jag just antytt – och som oavsett sina tidigare fördelar och triumfer har passerat bäst före datum med successivt allt bredare marginal – och den framtida karta som kan komma att träda fram ur de globala, nationella och lokala kriser och maktkamper som pågår utlösta av olika uppfattningar om hur kartans allt uppenbarare brister vad gäller konstruktiv vägledande kraft bör hanteras.
Jag har i tidigare sammanhang genom åren brottats mera konkret med innebörden av denna min metahistoriska hållning. Men i detta nyhetsbrev skall jag vara tämligen kortfattad och mest bara anspela på men ibland också citera från resonemang som jag förde i mitt senaste nyhetsbrev. Där försökte jag ju under rubriken En vindlande tankeresa mot ett hoppfullt perspektiv på vår tid bl.a. skissera ett antal huvudhållningar till de processer som pågår. Och jag ämnar nu återkomma till dem.
Jag påstod där att man kan i nuläget se hur det en gång så framgångsrika moderna projektet utvecklats till en position där de grundattityder till hur det fortsatta samhällsbyggandet skall motiveras och rättfärdigas – och som varit helt centrala under projektets historia – får allt mer oönskade eller åtminstone mer svårhanterliga konsekvenser. Och att vi nu lever i en period där det moderna projektet har blivit nog så luggslitet. Jag kallar i varje fall den här perioden för ”Den avslagna och osäkra modernitetens period”. Det är en period under vilken det moderna projektets politiska banerförare sakta men säkert förlorar sitt självförtroende och dras in i en djup men förträngd eller åtminstone förnekad villrådighet som kamoufleras efter förmåga med retoriska piruetter och tillkämpad tvärsäkerhet. Samtidigt som man envetet håller fast vid tron att om man lyckas hanka sig fram under den nuvarande krisperioden så kommer det att visa sig att de framtidsförhoppningar som tidigt knöts till det moderna projektet kommer att fortsätta förverkligas.
Starka motreaktioner växer emellertid fram av det stigande missnöje som genereras av den bedrivna politiken. Och i mitt förra nyhetsbrev tog jag upp fyra sådana: Den första och den som gör störst väsen av sig i nuet kallade jag ”Den reaktionära återgången”. Och i detta nyhetsbrev beskrev jag hållningen ifråga så här: ”Den består av en frontalattack mot det bestående genom underminerande av tilliten till gängse demokrati och de makthavare och institutioner som försöker upprätthålla den. En attack vars konsekvenser kamoufleras för existerande och potentiella sympatisörer med hjälp av förvillande idéer om att resultatet kommer inte bara att påminna om utan vara bättre än en idylliserad period i det förflutna. ”Great again” är det välfunna slagordet för denna motreaktion som bakom försåtlig retorik verkar lyckas uppamma eller besitter en destruktiv viljekraft som hotar att visa sig som hand i handske passa Oswald Spenglers närmast siarlika förutsägelse om hur i början av tvåtusentalet en period kommer att inledas i det oundvikliga västerländska civilisationssammanbrottet som han kallar caesarism där med varandra kämpande maktfullkomliga och krigssugna lokala envåldshärskare förstör resterna av det som tidigare var en stor civilisation.
Det här är inget hot att ta lätt på. Det spelar på och utnyttjar en mörk kraft som kan aktiveras när föga konstruktiva hållningar får övertaget i krävande omprövningsprocesser. Och det är dessutom nödvändigt att förstå att när den här sortens krafter blir aktiverade har de en stark smittande kraft. Så den demokrati som många har vant sig vid och tar för given som en del av även den avslagna och osäkra modernitetens väg kan riskera att överraskande motståndslöst börja ta färg av ett mer rädslostyrt, tillbakablickande och totalitärt perspektiv. Och som jag redan nämnt finns det tydliga tendenser i den här riktningen. Alltså att tidigare stabilt liberalt inriktade länder drivs av sin egen villrådighet att utvecklas i en riktning som kanske inte är öppet auktoritär, men där maktutövningen blir alltmer stelbent och tungrodd och där utrymmet för individen börja krympa.”[1]
Denna typ av motreaktion handlar helt enkelt om att försöka skaka liv i det moderna projektet genom att återgå till hur man tror att saker och ting fungerade när framgången för projektet var mer uppenbar. I det förra nyhetsbrevet nämner jag en återgång till både rövarkapitalism och rövarnationalism som uttryck för denna återupprättarlogik. Att detta handlar om en idealisering av gångna tider utan förståelse för historiska processers reella fortskridande är uppenbart och därför kommer denna hållning bara att göra bristerna hos det moderna projektet i dess nuvarande fas än tydligare och katastrofalare.
Den andra motreaktionen gav jag namnet ”Den förväntade kollapsens väg”. Och i det förra nyhetsbrevet beskrev jag denna hållning som ”ett mycket speciellt och fokuserat perspektiv med innebörden att det moderna projektets drömmar om evig ekonomisk tillväxt är farliga illusioner som ju längre vi framhärdar i att vara tillskyndare av dem kommer att dra på oss allt svårare korrektiva katastrofer som förklaras av att vi bortser från och överskrider naturvetenskapligt fastställbara gränser för det ekologiska livsutrymmet för människorna på jorden. Företrädarna för detta perspektiv anser djupast sett att de inte är företrädare för politiska åsikter utan för oomkullrunkeliga fakta. Och därför innebär denna motreaktion oavsett hur ödmjukt och pragmatiskt företrädarna möjligen kan på grund av olika maktrealiteter försöka agera i politiska sammanhang ytterst en rekommendation att vi bör hålla oss inom ramarna för det vi anser oss veta för annars kommer naturen själv att tvinga oss till det. Samtidigt bör vi förstås fortsätta att utveckla och finjustera våra kunskaper om de ekologiska ramar som vi måste hålla oss inom, och därutöver finns ett mer subjektivt budskap om att vi behöver lära oss att trivas med och glädjas över vår önskvärda faktabaserat motiverade bedrift att tygla vår obändiga utvecklings- och expansionslusta. Ett budskap som ofta mer eller mindre tydligt uttryckt hör samman med en idyllisk långsiktig framtidsvision där kloka och kärleksfulla människor lyckats förstå hur de skall kunna leva harmoniskt tillsammans med varandra och naturen.”[2]
Den tredje motreaktionen fick däremot namnet ”Den hejdlösa teknologiska expansionismens väg”. Och i förra nyhetsbrevet hävdade jag att hållningen ifråga ”står för en revolt både mot rädslan och försiktigheten som företrädarna anser präglar den avslagna och osäkra modernitetens väg och kollapsvurmarnas försök att bevisa att vi måste vara glada och nöjda fångar inom ramarna för vad som i verkligheten är till eviga sanningar upphöjda idéer som speglar ett alldeles för begränsat perspektiv på vad som är möjligt att åstadkomma i kunskapsväg. Det handlar alltså om en materialistiskt tolkad känsla av att människan är kapabel till mycket mer än vad vi tror, och denna känsla väcker visionen om en outnyttjad kreativitet och en annan möjlig destination för människan än att behöva reduceras till att vara instängd i den värld som definieras av en naturvetenskap i det skick som dominerar nuvarande samhällspraktik.
(…) Som jag uppfattar den hejdlösa teknologiska expansionismens väg är den helt enkelt en bångstyrig proklamation av att det är fullt realistiskt och genomförbart att ta kontroll över och forma det nya som dess företrädare menar stundar och verkligen behöver manifesteras samtidigt som man uppvisar en tämligen oreflekterad tro på olika aspekter av den rådande utvecklingsriktningen. Den här hållningen är med andra ord ett uttryck för dem som är starkast av alla i tron på det moderna projektets löften och möjligheter.
Psykologiskt känns det dock för mig som att Freuds begrepp reaktionsbildning är tillämpligt i sammanhanget. Det vill säga att lösningen på den oklara och problematiska nusituationen för det moderna projektet rent ut sagt skulle vara att blankt förneka det som de flesta upplever som och framhåller vara svårförståeliga, svårhanterbara och rent av kollapshotande realiteter. Och att rekommendationen i stället är att vi bör storma på i förverkligandet av det som antas vara det moderna projektets reellt ljusa framtid genom att ta kontroll AI-vägen eller på annat sätt över den av vänsterpropaganda eller på annat sätt vilseförda populasen och få den att inse det kloka i att underkasta sig ambitionerna som ledarfigurerna inom denna hållning har och okritiskt hänga med på förverkligandet av det moderna projektet 2.0, 3.0 osv., osv. Och då få som cyborg eller dna-manipulerad ny människa ta del av den fantastiska framtiden för människan som djärv och framgångsrik kolonisatör av kosmos.
Från mitt perspektiv avslöjar företrädarna för den här hållningen genom sin materialism att de inte har en reell radikal framtidsmottaglighet utan att de i själva verket mest bara förnekar det moderna projektets inneboende otillräcklighet. Att hållningen ifråga därför är en framtidsintuition som blivit insnärjd i och förvrängd av en reaktionär hållning och därmed faktiskt förvandlats till ett stöd för en möjlig totalitär mardröm som väl passar in i Spenglers siande om en stundade tid av caesarism.”[3]
Den fjärde motreaktionen eller hållningen gav jag inget specifikt namn i mitt förra nyhetsbrev, men den handlar om en speciell inre, subjektiv och därmed personlig hållning som innebär att individerna som intar den är i varierande hög utsträckning intuitivt mottagliga för den kausalitet från framtiden som verkar i den komplexa samtida sociala, ekonomiska och politiska situationen. Något som ofta gör det svårt för dem att helhjärtat absorberas av vare sig den nuvarande standardhållningen eller de tre andra motreaktionerna. Dessa individer intar därför ofta pragmatiska positioner i avvaktan på möjligheter att engagera sig i transformativa situationer för att i bästa fall där kunna förankra och manifestera aspekter av den kausalitet från framtiden som är en verkande kraft i varje krissituation som uppkommer och drivs av kreativitetsblockerande fastlåsningar vid gamla och hävdvunna tankemönster och synsätt. Metaforiskt förstådd motsvarar denna fjärde hållning den hållning som imagocellerna har i transformationen av larven till fjäril via puppan.
Om jag skulle försöka sammanfatta hur jag ser på kraftspelet mellan den grundhållning som jag kallar den avslagna och osäkra moderniteteten och de fyra motreaktioner som jag just särskiljt så menar jag att det som pågår i huvudsak är ett kartinternt av evolutions- och kreativitetsblockering genererat maktkampstumult där man försöker få verkligheten att ”acceptera” att man vill bedriva framgångsrik (dvs. helst störnings- och katastroffri) politik efter den sedvanliga moderna kartan. Vilket alltså innebär full satsning på i princip oändlig vetenskaplig kunskapsutveckling, konkretiserad i likaledes oändlig teknologisk utveckling som omsatt på en tämligen fri marknad får en evig ekonomisk tillväxt och levnadsstandardhöjning som följd.
Maktkampstumultet utspelas därför på sätt och vis i besvikelsen över att den tredje motreaktionen – den hejdlösa teknologiska expansionismen väg – numera mest verkar vara företrädd av överoptimister som tycker sig kunna unna sig lyxen att fantisera bort reella problem. Men samtidigt finns det förstås tendenser som pekar åt ett annat håll särskilt bland dem som förväntar sig en svårundkomlig kollaps, men den väldiga kraften i det pågående ”huvudspelet” drar via pragmatiska och i viss mening kortsiktiga maktkalkyler oftast in dessa tendenser eller ideologiska intentioner i det allmänna kartinterna huvudtumultet.
Men i ”undervegetationen” eller vad man nu skall kalla det – kanske periferin är ett bättre begrepp – dväljs dessa intentioner samtidigt som allt fler uttryck för den typ av öppnare och långt framtidsmottagligare hållning som jag sammanfattat som den fjärde hållningen börjar försiktigtvis ge sig till känna i allt fler sammanhang.
Och även om jag ännu inte nämnt ett enda av de svenska politiska partier som realistiskt sett aspirerar på riksdagsplatser och regeringsmakt i det stundande valet så är det inte svårt att se att den här allmänna beskrivningen av som jag just uttryckt det ”ett kartinternt av evolutions- och kreativitetsblockering genererat maktkampstumult” fångar det som pågår i valrörelsen och som genererar den känsla av ett närmast pliktskyldigt, lätt desorienterat och strängt taget hjälplöst eller maktlöst maktkampsståhej som åtminstone enligt mitt förmenande strålar ut från hela tillställningen trots att mycket står på spel.
Som jag uppfattar valrörelsen är den en uppvisning i en närmast rituell maktkampsdans utförd av politiker som med få undantag hamnat i positioner där de känner sig tvingade att producera självsäkerhet och skarp kritik av andra samtidigt som det undermedvetna är fullt av tvivel och osäkerhet. Och många journalister har samtidigt i debatt- och utfrågningssammanhang en instinktiv känsla för hur de skall utnyttja denna osäkerhet till att skapa dramatik och konflikter som väcker misstankar om möjlig inkompetens. Genom detta förhållningssätt bidrar de då också vad det verkar sig själva ovetandes till att stärka känslor av misstro och tvivel hos dem som lyssnar samtidigt som de politiker indirekt gynnas och framhävs som har självsäkerheten grundad i ett hållningsmässigt fixerat tillbakablickande. Man ger med andra ord mer eller mindre omedvetet fördelar till dem som saluför orealistiska och ofta destruktiva idéer om hur framtiden möjligen skulle kunna skapas jämfört med de politiker som bakom sin mer eller mindre väl förträngda villrådighet åtminstone anar att framtidsskapande är något som kräver kreativitet.
Denna min förstås alldeles för kortfattade och kanske också väl abstrakta och samtidigt till synes dystra beskrivning av svårigheterna att bedriva en konstruktiv framtidsskapande politik i det pågående civilisationsskiftet då det moderna projektet genomgår en genomgripande transformationsfas får emellertid inte tolkas som att jag tror att vi människor har skapat en situation åt oss själva som vi inte kan hantera. Jag har i stället den kanske något paradoxala eller möjligen besynnerliga uppfattningen att problem uppkommer samtidigt som lösningen tillgängliggörs för det man kanske skulle kunna kalla ”nedladdning” i det mänskliga medvetandet.
Det här är en aspekt av det jag tidigare kallat kausalitet från framtiden. När man som i fallet med det moderna projektet drivit det så långt som det är konstruktivt möjligt men ändå framhärdar i besläktade spår så börjar allehanda problem och kriser uppkomma som med växande styrka indikerar behovet av sociala, politiska och institutionella innovationer. Och det jag påstår är att medvetandet som uppbär den syftesbestämda och målinriktade evolutionen fungerar så att det ”erbjuder för medveten mänsklig inpejling” de perspektiv och idéer som gör det möjligt att hitta innovationer som är steg i rätt riktning i hanterandet av uppkomna kriser och problem. Men detta inpejlande försvåras eller omöjliggörs självfallet om man som person är så fast i den gamla kartans rekommenderade tankar och förhållningssätt att man blir oförmögen att öppna sig för det nya.
Detta perspektiv betyder inte att jag har några överoptimistiska fantasier om att allt egentligen borde kunna ordna sig enkelt och smärtfritt utan min ståndpunkt är att vi är i en mycket djupgående och krävande utvecklingskris som kommer att pressa oss så hårt som behövs för att vi skall kunna våga tro på, vidareutveckla och agera efter våra bästa sidor i stället för att göra mesta möjliga av vår käpphäststyrda och mer eller mindre tydligt tillbakablickande misstro och aggressioner. Det vi kollektivt behöver är att upprätta närmare kontakt med det inre territorium där djupt transformerande kreativitet blir möjlig.
Så låt mig därför så här mot slutet av valrörelsen avsluta det här nyhetsbrevet med några råd från en äldre kontemplativt lagd herre i Trångsund som är ägnade att på sikt öka kontakten med detta inre territorium.
Det första jag vill säga är att politiken är en helt central arena för konstruktivt framtidsskapande samhällsbyggande. Visst är reell kreativitet viktigt på i stort sett alla områden. Men politiken är extra viktig eftersom den sysslar med spelregler och att slå an tonen i ett samhälle. Så därför är mitt första råd att du inte skall låta dig i denna svåra tid av djupgående omprövningar dras med i s.k. politikerförakt då man ensam eller tillsammans med andra och/eller i sociala medier närmast njutningsfullt sprider hånfullheter och allmänt nedlåtande bedömningar rörande politikers egoism och maktsugna inkompetens.
Jag menar förstås inte att våra politiker är höjda över kritik. Det bekymmersamma är dock att vi har de politiker vi förtjänar. De är med andra ord speglingar av oss medborgare. Men det jag vill få fram nu är att våra politiker är något mer än sig själva som personer. De är symboler för vårt samhälles viljefunktion och tilltron till vår gemensamma förmåga att skapa ett gott framtida samhälle. Så vi kan inte håna, förakta och nedvärdera våra politiker utan att visa och stärka vårt förakt för vår egen förmåga att tillsammans skapa ett bra samhälle. Och det är svårt att se att det är en god idé i den krispräglade och transformationskrävande situation som vi befinner oss i.
Dessutom vill jag säga att oavsett om kritiserandet mest kommer till uttryck i ens privata sfär eller är mer braskande och offentligt så leder det till att man sakta men säkert spinner in sig själv i en kokong av tankar och känslostämningar som minskar ens förmåga att bidra konstruktivt till samhällets utveckling. Man bygger in sig i en attityd där man tror att man hör till dem som förstår det som behöver förstås och därför verkligen genomskådar vad som pågår när man i själva verket gör sig till en verksam del av de krafter som blockerar den förändring och utveckling som behövs.
Kreativitet föds nämligen ur ödmjukhet och icke vetande, inte i moln av kritik och ur styvnackat och tvärsäkert vetande. Och dessutom är det så att om den psykiska atmosfären kring politiken vore väsentligt mindre präglad av föga konstruktiv kritik, allmänna hånfullheter och styvnackat fasthållande vid allehanda ideologiska käpphästar så skulle det bli lättare för kreativa och känsliga personer att engagera sig i politiken.
Nu låter detta måhända mer än lovligt naivt. Men jag är naturligtvis medveten om att politik till sitt centrala väsen handlar om makt och maktkamper. Och det är förstås inget fel på maktkamper och starka övertygelser. Men det jag vill betona är att maktkamper kan om deltagarna i en given maktkamp är öppna och psykiskt dansanta utvecklas konstruktivt så till vida att de leder till kreativa lösningar i stället för genomtrumfande av kompromisser som bara är gamla obetydligt modifierade käpphästar. Skall vi kunna ta oss ur den gamla kartans till sina samhällskonsekvenser allt negativare maktkampspiruetter måste vi kunna öppna oss för den nya karta som jag redan nämnt finns tillgängliggjord i ett inre territorium som inte öppnar sig för aldrig så maktkampsslipade käpphästridare och schablonlösningsförkämpar.
Mitt andra råd handlar om hur jag menar att du som läsare skulle kunna använda dig av mina reflektioner när du fattar beslut om vilket parti du vill stödja. Från mitt perspektiv är politiska övertygelser besläktade med religiösa övertygelser i den meningen att de ofta inympas i ens barndomsmiljö. Och det är svårt att ta sig ur eller justera denna initiala prägling. Byte av medfödd religion kräver ju som vi alla vet konvertering och politisk konvertering pågår naturligtvis. Men alla sådana processer är ofta psykologiskt krävande och behöver bemötas med respekt och förståelse.
Jag är dock inte någon ”partist” så jag kommer inte att rekommendera ett speciellt parti. Utan det jag vill rekommendera är att du kompletterar den vanliga typen av överväganden som du ägnar dig åt för att kunna fatta beslut om på vilket parti du skall lägga din röst med en intuitiv bedömning av vilken grad av framtidsmottaglighet du tycker dig uppfatta hos de partier som finns i ditt blickfång. Och att du väljer att rösta på det parti (inom ramen för de partier som du finner tänkbara) som du bedömer har den bästa potentialen när det gäller att bidra konstruktivt till att Sverige skall så fort som möjligt kunna ta sig ur det starka i grunden osäkerhetsdrivna bakåtblickande som präglar vår politik för närvarande.
Mitt tredje råd är att om du själv är politiskt verksam så kontemplera gärna över hur du skulle kunna skärpa din och dina medpolitikers framtidsmottaglighet. Kanske starta en partiintern grupp som vågar ta sig extra friheter i den kontemplativa tankens värld. Eller rent av en partiöverskridande eller tvärpolitisk grupp. Alla initiativ som ökar den gemensamma medvetenheten om att den goda framtiden inte kommer att skapas för att rätt parti har makten att införa den trots alla politiska fienders motverkande idiotier är av godo. Det vi behöver i nuläget är att tillsammans lyckas krångla oss ur den gamla kartans makt över oss och genom detta med all sannolikhet inte bara omdana samhället utan också omskapa det politiska livets former.
Mitt fjärde och sista råd handlar om det enkla faktum att vi alla oavsett vårt intresse för politik kan bidra till att underlätta för en klok och framtidsmottaglig politik genom hur vi själva lever våra liv. Och rådet är enkelt. Och har med det faktum att göra att det inte bara är på politikens område som kausaliteten från framtiden verkar. Den finns inpejlingsbar på alla områden och i alla sammanhang. Så att efter förmåga bidra till framtidsmottaglig kreativitet inom den egna intresse- och verksamhetssfären är en bra sak. Men också det enkla att bara vara en juste medmänniska som månar om bra relationer med andra både i privatlivet och på arbetet är ett stillsamt bidrag till sanerandet av den samhälleliga atmosfären till stöd för att vi tillsammans skall kunna skapa ett gott och föredömligt framtida Sverige.
Och när valresultatet är klart och dessutom konsekvenserna för regeringsmakten så kan det alltid vara klokt att minnas att de orsakskrafter som ligger bakom det som faktiskt hände var starkare än andra i sammanhanget verkande orsakskrafter. Allt är med andra ord som det skall vara!
[1] PDF-varianten av Nyhetsbrev 2:2026, sid 12-13.
[2] PDF-varianten av Nyhetsbrev 2:2026, sid 13.
[3] PDF-varianten av Nyhetsbrev 2:2026, sid 14-15.