Det fåfänga hoppet om återskapande av raserade värdehierarkier

Sent hemkommen noterade jag att det nya numret av den förnämliga tidskriften Axess låg på golvmattan. Temat denna gång är 40-årskrisen för 1968 års revolt. Chefredaktören Johan Lundberg gör i sin inledande betraktelse följande deklaration. “Detta nummer av Axess kan ses som ett försök att reflektera över vad som gick snett med en generation som föddes ur en på många sätt berättigad misstro mot kapitalismen, liberalismen och det borgerliga projektet. Vi hoppas på så vis kunna hjälpa till med den självreflektion och självkritik som alltid måste föregå en nystart.” Faktiskt en för mig överraskande generös och fruktbar invitation till läsning. Jag tolkar i varje fall denna Lundbergs förhoppning som ett uttryck för uppfattningen att det fortsatt finns anledning till misstro mot “kaptalismen, liberalismen och det borgerliga projektet”, men att det behövs en mer konstruktiv filosofisk utgångspunkt än den som erbjuds av den moderna vänster som utvecklats ur 68-projektet och dess slutliga desillusionering i och med murens fall och Sovjetkommunismens kollaps.

Hittills har jag förstås i stort sett bara hunnit bläddra. Men jag kunde inte avhålla mig från att direkt läsa Per Bauhns artikel. Denne professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar har på senare år utvecklats till en av mina debattfavoriter. Jag håller inte alltid med honom, men han kan konsten att framföra ståndpunkter i gränslandet till det politisk inkorrekta med en knivskarp logisk skärpa och klokhet. Nu har han berikat Axess med en artikel betitlad All makt är inte av ondo. I den driver han ståndpunkten, enligt artikelingressens formulering: “Medan gårdagens vänster ville ta makten, vill den nya vänstern snarare avskaffa makten. Men om alla lagar, auktoriteter och normer försvinner, återstår endast nävrätten.”

Bauhn störs av värdehierarkiernas sammanbrott och den därmed sammanhängande oförmågan att utöva den goda auktoritetens makt. En makt som bygger på att man upprätthåller kriterier för att särskilja önskvärt och icke-önskvärt beteende och belönar det önskvärda. Och han beskriver vältaligt den handfallenhet som flykten från makt, ansvar och auktoritet får i vår tid. Han säger t.ex. “betyg i skolan är fel, eftersom det är att ‘stämpla’ svaga elever. Att kräva språkkunskaper i svenska är att ‘exkludera’ utrikes födda från arbetsmarknaden. Att frihetsberöra unga kriminella är att ‘stigmatisera’ dem. Att beivra busliv, klotter och vandalism på gator och torg är liktydigt med ‘repression’, och övervakningskameror på brottstyngda platser ses som ‘kränkande för den personliga integriteten’.”

Det ligger mycket i Bauhns observationer. Och han beskriver också en del av den filosofiska bakgrunden på ett tankeväckande sätt.

Men jag tycker ändå att analysen blir grund i den avgörande meningen att Bauhn inte skriver från en utsiktspunkt när det gäller historiska utvecklings- och omgestaltningsprocesser som rör en kulturs eller civilisations bärande värderingar som skulle göra det möjligt att se den nuvarande periodens sönderfallssymptom inte primärt som en frukt av ett filosofiskt vänstermisstag som behöver korrigeras med en uppstramning med utgångspunkt från de goda delarna av det gamla upplysningsarvet.

Jag är inte helt säker på att detta är Bauhns ståndpunkt, men jag tycker att det lutar åt det hållet. Och i så fall tror jag att han är ute i ogjort väder. Kristallvasen är krossad. Den gamla ordningen kan inte återställas. Den bakåtblickande paniken över detta stiger. Allt fler känner i hela sin varelse att William Butler Yeats förstod vad som pågår när han i sin dikt The Second Coming skrev “Things fall apart; the centre cannot hold”. Den gamla makten grundad i och legitimerad av massornas tro på den gamla värdehierarkin tappar sitt grepp och kan inte återta det annat än i värsta fall (och temporärt) med den typ av godtyckligt våld som den tyske historiefilosofen Oswald Spengler associerade med begreppet caesarism, som enligt honom är en av faserna i en kulturs sönderfall.

Uppgiften som vi står inför är därför enligt min mening inte att vi behöver befria oss från ett antal filosofiska vänsterillusioner för att förstå att de värden som en gång var stabila och starka skulle kunna åter tjänstgöra som stabil grund för vårt fortsatta skapande av framtiden. Det vi i stället behöver göra är att försöka frilägga källflödena till nya eller åtminstone i grunden omgestaltade civilisationsbärande föreställningar om livets, tillvarons och människans yttersta natur, mening och mål som kan väcka en ny tro på, och ett nytt hopp om, att vi skulle kunna skapa förhållanden på vår jord som gör våra bästa sidor rimlig rättvisa.

PS. Med risk för tjatighet vill jag rekommendera mina egna böcker i sammanhanget. I synnerhet I elfte timmen och … men vad går det ut på egentligen – livet alltså är relevanta.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Comments (2)

    1. Förbryllande nog kom det ett mejl här under förmiddagen om en “ny kommentar”. Av allt att döma gjorde du den för dryga två år sedan. Och jag ser att du inte heller fått något svar. Undrar just varför? Har väl inte svarat direkt, och sedan har mitt halvdåliga minne tagit över. Beklagar detta, men du har förhoppningsvis klarat dig fint ändå. Hur som helst är frågan du ställer väl stor för både en bloggkommentar och för en gubbe i Trångsund, dvs. jag. Mina olika böcker ger ju ett visst svar på hur jag ser på saker och ting. Och jag noterar att jag sedan jag skrev det där blogginlägget har fått ut ytterligare två böcker, nämligen “I ett annat ljus” och “Vart är världen på väg?”. Om de är något för dig vet jag inte, men de finns i varje fall. 🙂

Comments are closed.