Läste just Hans Bergströms DN-artikel Vem är Barack Obama? Det är ett försåtligt aktstycke. Bergström som gammal statsvetare behärskar förstås konsten att argumentera klart, sansat och sakligt. Hans huvudpoäng i artikeln är att det inte kan betraktas som ett uttryck för “negative campaigning” att granska den idéprägling som är karaktäristisk för en presidentkandidat. Och det förefaller ju vara en helt rimlig slutsats.
Därefter bringar Bergström ljus över Barack Obamas ideologiska utveckling genom att lyfta fram tre av hans mentorer: Alice Palmer, Jeremiah Wright och William Ayers. Och Bergström betonar att samtliga “har extrema bakgrunder och idéer”. Vidare konstaterar han mot slutet av artikeln att “många andra med samma idériktning har spelat en roll i Obamas ideologiska skolning, även i mogen ålder och i relativt sen tid”. Bilden är alltså klar. Obama har, i varje fall enligt Bergström, spenderat för mycket tid tillsammans med i ideologiskt avseende entydigt tvivelaktiga personer. Och detta Bergströms grund för att framhålla att det är mycket motiverat att ställa frågan “vem är Obama ideologiskt?”
Efter att ha på ytan resonerat med en saklighet och objektivitet som om han lade fram en tes på ett statsvetenskapligt seminarium så hoppas förstås Bergström att han har läsaren med sig när han sedan kommer med sin försåtliga artikelknorr. Den är nämligen att ondgöra sig över att den typ av saklig granskning av Obamas ideologiska bakgrund som Bergström försökt visa är både intressant och motiverad försvåras eller rent av omöjliggörs av personer som hävdar att den är ett uttryck för “hat” och “en otäck kampanj”.
Så skapar han alltså intrycket att Obama kan vara en radikal idiot och att stackars John McCain, i sin med god statsvetenskaplig idéanalys besläktade iver att skapa klarhet kring Obamas ideologi, inte får komma till tals eftersom hans folkupplysande insatser helt omotiverat kallas “negative campaigning”.
Här kommer några exempel på klarläggande analyser av Obamas ideologi från John McCains presidentvalskampanj. Strigensen i den statsvetenskapliga idéanalysen är väl inte på topp, men om vi får tro Hans Bergström så är väl detta ren folkupplysning.
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet
Så det är INTE intressant att Obamas politiska mentorer är extremister?
anonym: Jo, like intressant som Clintons vänsterprassel var en gång i tiden.
Till anonym vill jag bara säga att jag till förmån för ett någorlunda kort inlägg inte gav mig in på att diskutera huruvida de nämnda personerna är eller har varit mentorer för Barack Obama. Enligt min mening har Hans Bergström utnämnt just dessa personer till mentorer (och Barack Obama indirekt till ett fånigt och osjälvständigt språkrör) eftersom det passar den slutsats han vill dra och insinuera. Men huruvida dessa personer har haft ett avgörande inflytande på Obama, och i så vilket är inte grundligt och rättvisade utrett. Bergströms inlägg är bakom sin fasad av saklig statsvetenskaplig idéanalys ett stycke propaganda för John McCain.
Försåtlig argumentation? Bara därför att han inte tycker som Du. Jag tycker att Ditt sätt att resonera är minst lika försåtligt eftersom Du inte diskuterar sakfrågan dvs vem är Obama. Kan Du inte lämna några andra mentorer som slulle vara relevanta i sammanhanget?
Till Jan vill jag säga att en central fråga är hur slarvigt man har rätt att använda begreppet mentor. Enligt Nationalencyklopedin betyder det “uppfostrare, lärare”. Begreppet går tillbaka på den grekiska mytologin där Mentor var en vän till Odysseus, och när Odysseus skulle segla till Troja fick Mentor uppdraget att ta hand om och uppfostra Odysseus son Telemachos. Ett verkligt mentorförhållande är med andra mycket nära och formande för adepten. Ett mycket känt och bra exempel från svensk politisk horisont är Tage Erlanders förhållande till Olof Palme.
Enligt min mening är det ett missbruk av begreppet mentor att utnämna Alice Palmer, Bill Ayers och Jeremiah Wright till mentorer för Barack Obama. Till viss belysning av denna min uppfattning kan du t.ex. läsa http://blogs.suntimes.com/sweet/2008/10/ayers_alone_did_not_launch_oba.html Där framkommer t.ex. att Alice Palmer inte månade mer om Obama än att hon stödde Hillary Clinton. Och en hel del andra i sammanhanget intressanta ting.
Som svar på din direkta fråga om jag kan nämna några andra mentorer så är svaret nej. Efter att ha läst Barack Obamas två böcker kan jag i varje fall säga att han inte redovisar några mentorer i dem.
Jag kan rekommendera den här kommentaren, som tar upp Hans Bergströms artikel från en något annorlunda vinkel:
http://www.katallaxi.se/2008/10/23/dar-jag-tolkar-hans-bergstrom
Man kan ju alltid som Bergström och andra som surar över Obamas framgång spekulera i vilket inflytande hans bekantskapskrets har haft på hans politiska idéer. Men McCain har inte haft den fullkomligt inkompetenta Sarah Palin som sin “mentor” utan valt henne som sin vice kandidat, ett tydligt kvitto på var han står idag. Långt mer graverande, som jag ser det.
(Hennes man ville för övrigt så sent som 2002 att Alaska skulle bli självständigt från USA.)
Svenska högerns fascination för McCain är ett märkligt psykologiskt fenomen. Lite av det kan väl förklaras av att man ser för mycket av europeisk välfärdsstatspolitik i Obamas program, just det man ville komma ifrån när man vände sig mot Amerika. Sen är det väl besläktat med hur delar av den svenska vänstern en gång drogs till maoismen: man vill vara tuff och löpa linan ut. Ska man vara proamerikansk, då tar man Amerika i dess mest klichéartade form, inklusive Palin. varför nöja sig med mindre än Vilda Västern?
Det har ju aldrig handlat om statsvetenskap eller om vad som är bäst för USA eller världen, det handlar om att förverkliga en dröm.