I dagens DN ondgör sig landets mest kända sekularister ånyo över allt ont som kommer från religionen, medan sekularismen framhävs som en lysande och befriande tanke för människorna. Artikeln har titeln Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle. Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorftigt dolda avsky mot religionen?
Jag förväntar mig förstås inte att få några svar på dessa frågor, men i min fantasi tänker jag att hela bunten är kanske återfödda religiösa fanatiker som ägnar sina nuvarande liv åt att försöka skapa något slags inte balans.
Men alldeles bortsett från dylika fantasier så kan alla som vill läsa en kvalificerad reflektion om religionens roll läsa en understreckare i torsdagens SvD om hur Jürgen Habermas syn på religionen har utvecklats genom åren. Den har titeln Habermas tror mer på religion än på Gud och är skriven av Ulf Jonsson som nyligen utgivit boken Habermas, påven och tron.
——————————————-
Andra bloggare om humanisterna, religion, ateism, sekularism, politik, jürgen habermas, tro, vetande